Min andra blogg heter "På besök i verkligheten" men jag måste få stjäla den titeln idag och medge att jag alldeles nyss gjorde ett besök i verkligheten. Verkligheten i det här fallet var bebissidan på sn.se. Jag brukar besöka bebissidan på sn.se med lagom jämna mellanrum för att kunna ha en liten översikt av vad som egentligen händer där hemma i mina uppväxttrakter. Nu betyder inte "jämna mellanrum" ens en gång i veckan eller kanske inte ens en gång i månaden, utan så där nångång i bland när jag kommer på att det var länge sen sist. Den här gången innebar det att jag fick kolla igenom hela årets bilder eftersom jag inte kikat in där sen innan nyår tydligen. Jag gör inte detta för att ge mig själv ångest, eller för att jag känner en massa människor där hemma som väntar barn och inte ens för att ha koll på mina gamla skolkamrater eller liknande. Jag tycker väl bara det är trevligt att kika lite och se om jag känner igen någon. Den här vändan var det flera jag kände igen. Där fanns hon, hon som ingen trodde skulle hitta någon när vi gick på högstadiet. Jag vet ju idag att det var givet att hon skulle hitta någon, för det gör alla har jag hört och det var ju egentligen inget fel på henne, det var fel på alla andra. Högstadiet är en hård tid, det är jag den första att skriva under på. Där var hon i alla fall, gift med tre barn och jag satt här och log och tänkte "å fan" och "vad roligt". Där var hon som är lillasyster till min storasysters bästa vän i grundskolan. (Nåja, en av de bästa vännerna ska man väl säga.) Och tänk att hon var tillsammans med honom, han som jag knappt kommer ihåg varför jag känner igen. Där var också de där två killarna som jag var så rädd för när jag var liten. De hade inte fått barn med varandra, nej, men de fanns där på varsin bild och jag sitter här och ler och säger "å fan" och "vad roligt". För ett ögonblick slungas jag tillbaka till den där gången när vi stod nedanför Lillisberget och de hotar mig och min syster och vår kompis med en rostig morakniv. Vi krigade jämt mot dem och jag var nog faktiskt riktigt rädd, minst som jag dessutom var. Där satt de nu med varsin bebis och var totalt ofarliga.