Härom kvällen var jag och tittade på maistro Lasse i Västeråshallen. Det var magiskt och fantastiskt och helt underbart och när Kom änglar väl kom så var jag skakis i benen av en massa lyckopirr som bara var tvunget att leta sig ut i kroppen på alla sätt och vis.

Efter flera inspirerande möten denna veckan satte jag mig igår och började bygga diverse power point presentationer, bland annat en om mig själv. I denna pres bestämde jag mig för att lägga in några kloka ord och valet föll naturligt på Lasse, och den första låt som kändes helt given var Tvivel. Så därför slog jag nu, för 5 minuter sedan, på Tvivel för att plocka den på visa ord (vilket den ju som bekant kryllar av) och plötsligt fann jag mig själv bara sitta och titta på skärmen.

Jag var Tvivel för ett antal år sedan, jag levde Tvivel och jag spelade Tvivel för att föklara livsläget... Och för en sekund, eller ca 3 minuter så kastades jag tillbaka, insåg i en tvärvändning att jag inte ÄR och LEVER Tvivel längre, men att den är så starkt kopplad till mig som person att jag egentligen ville lägga mig ner och böla en sväng. Istället för gråtutvägen uppfylldes jag istället av lyckan och lugnet.

Att lyssna på Aldrig Riktigt Slut skapar ännu mer den känslan, jag tror att jag får ta dem i portioner.