Den andra bloggen

jag svarar här istället för på det andra stället.

tack för allt du skrev. jag tror dock att du har fel på en punkt, att jag aldrig hade den där tonårsångesten när jag skulle ha haft den. Jag hade den och det känns istället som att jag aldrig skakade av mig den. Och min frustration hade nog varit mindre om det hade varit så här lite då och då, men det är det att det känns såhär ambivalent HELA tiden som är frustrerande. hade det t.ex bara gällt boende här uppe och skolan/utbildningen så hade det känts okej - normalt, eftersom det är något jag uppfattat att alla känner det som. men när det går ned på varenda litet vardagsbeslut jag gör...eller att jag gör saker som jag aldrig är nöjd med. jag umgås med människor för att jag vill, men hela jag skriker efter att få komma därifrån. varför kan jag aldrig vara avslappnad och nöjd?



jag vet att den ångesten på lördagen är precis sån där söndagsångest eller måndagsångest som jag tror de flesta har. men det är frustrerande att känna det så starkt, när det bara gäller att gå till skolan. att träffa människor. det känns som att gå i högstadiet igen, faktiskt. och just nu förstår det hela helgen, för såfort jag vaknar på lördagen mår jag så :/ men jag ska arbeta på det.



kram.

Hej Ulrika!



Johanna (numera Nilsson men Karlsson hette jag förut när vi gick i samma klass på gymnasiet i Nyköping) här. Ville bara tillkännage att jag är här ibland o läser om dig, ditt liv och dina tankar. Ville oxå bara lyckönska dig på vägen till att bli mamma. Har precis blivit mamma till vårat andra mirakel o du har en alldeles fantastisk resa framför dig. Hoppas du mår bra och verkligen njuter av din graviditet även om det ibland är jobbigt och man inte riktigt är sig själv. Ha det gott!