Jag har tänkt mycket på det här med redovisningar. Det är ju inte så att vi, vuxna, går runt och redovisar saker för varandra hela tiden. Det är inte precis så att jag säger till D när jag kommer hem "Vänta, sätt dig här så ska jag rulla fram en power point pres här på väggen och berätta för dig om Earth Hour, eller Amerikanska revolutionen eller inbördeskriget (vilket var två av ämnena idag, inte Earth Hour...den var min idé). Nej... så går det ju inte till. Så, varför ska man då kunna redovisa inför andra? Det är ju en fråga som säkert var och varannan 15-åring frågar sig ibland. Mitt svar på det skulle nog vara... för att det kommer situationer i livet då vi var och en hamnar i lägen då vi talar inför andra. Det kanske är något så litet som att räcka upp handen och redovisa sina funderingar och tankar, och våga göra det inför andra. Eller så är det kanske den där gången då du ska hålla tal för din bästa vän på hennes/hans bröllop, eller din pappas 50-årsdag. Men, nu är vi ju inte alla, som jag är, och vill hålla tal i stup och ett. Så, när ska vi då prata inför andra? Tjaa... kanske när du ska övertyga flera kompisar om rätt och fel, eller om varför ni ska se film A och inte B, eller vill sätta någon på plats med dina kunskaper i ett ämne helt enkelt. 

Mycket handlar det om att våga. Att våga utmana sig själv och sina gränser. 

Idag utmanade flera av mina elever sig själva då de fick i uppgift att, var och en, gå fram i klassrummet under tystnad och sedan lugnt och stilla söka ögonkontakt med alla i rummet. Det blev smått magiskt när de en efter en genomförde detta och jag blev bara stoltare och stoltare för varje som vågade, särskilt hon som först inte vågade och sedan utmanade sig själv. Well done allihopa! Det var ett stort steg för många och ett viktigt steg för alla, nästan som månlandning. Det bästa var nog att flera ville att vi ska fortsätta med liknande övningar. I love you for testing youselves!!! 

Jag har nog varit dum inser jag... när jag uppmanat och uppmuntrat till redovisning, när det är så nervöst att bara stå där och titta på de andra. 

(Men hörni, en helgrupp på Apalby är en halvklass på många andra skolor... glöm inte det. Det är lyx!)