Boken handlar om en tjej, Lena, som flyttar in i ett gammalt hus på Söder i Stockholm. Under golvplankorna hittar hon en dagbok som tillhört Anna, en tjej med ett olyckligt öde som levde ca 160 år tidigare. Boken handlar också om ett mord, ett rituellt sådant, och om förskingring. I boken figurerar massor av personer och jag undrar om alla verkligen är nödvändiga. Jag undrar också vari nöden att skriva både i första och i tredje person ligger? Lenas liv skrivs i jag-form, medan alla andra berättas utifrån tredje person och det irriterar mig i läsningen. Det finns liksom ingen klar anledning till att boken måste ha ett jag, eftersom den ändå berättas utifrån alla möjliga människors inre tankar och om deras öden, inte så som Lena ser dem, utan så som de sker hela tiden.

Jag tyckte (trots mitt klagomål) att boken var helt okej. För en som intresserat sig tidigt för Lilithmyten (är det verkligen en myt??)så är boken intressant och ger mig bara mer fakta, för det känns i alla fall som att faktadelarna i boken är äkta. Tyvärr tror jag att boken är allt för tidstypisk för att stanna på bokhimlen någon längre tid. Den innehåller referenser till massor av saker som var/är typiskt på 2000-talet, och det håller inte ens alltid (Viktväktarna räknade inte pluppar 2006 t ex).

En läsvärd bok i solstolen, helt klart, och väl värd sina 10 kronor.