Prästen sa att vi alla där i kyrkan var samlade där av två gemensamma anledningar. Innan han ens kommit fram till vilka anledningar så visste jag redan: kärlek och sorg. "Kärleken och sorgen är två sidor av samma mynt", sa prästen. Det ena kan inte existera utan det andra. Sorgen kan inte bli lika påtaglig om du inte älskat och du kan inte ge dig in i att älska om du inte är beredd på sorgen. Ibland tänker jag att det bästa vore att aldrig älska, för då skulle sorgen aldrig göra så ont. Men samtidigt så vet jag att tanken att leva utan kärlek och utan att älska är omöjlig och outhärdlig. Vi älskar, och sedan sörjer vi. Det är så människan är skapad.

Begravningen var fin, så där som det ska vara på begravningar. Jag ville börja gråta redan utanför kyrkan, ögonen svämmade över av tårar av att bara se alla som samlas för att ta farväl, alla så ensamma i sin sorg men så gemensamma i sin saknad. Jag grävde i mammas väska efter näsdukarna som jag insåg skulle behövas. Dels vet jag ju att jag är väldigt känslosam, alltid, men dessa gravidhormoner gör nog säkert sitt också. Inne i kyrkan var det så tyst och när klockorna slog så trillade tysta tårar, men inuti var jag inte tyst. Ni vet hur det är, när man inte får skrika ut gråt, utan allt är så tyst att minsta snörvel såklart ekar mellan väggar och tak? Det gör ont i hela halsen, huvudet börjar dundra och det liksom snörper ihop sig någonstans mellan tunga och hals. Plötsligt är det tydligt hur många som gråter, någon hämtar in luft och ekot studsar i kyrkan. Då är det okej, att snörvla hur mycket man vill. Ondast i kroppen gjorde ändå min mormors sorg, då grät jag så jag skakade, när jag såg på henne hur hemskt det var.

Jag ville säga tack, men jag kan inte prata med tysta kistor i en tyst kyrka. Men jag tror att du vet det redan. Tack.