Vår trea är en bostadsrätt, ligger på 3e våningen och kostade oss 475 tusen för 3 år sen. Vi bor bra, men ändå känns det som att vi ständigt letar efter något annat. Just nu letar vi för att det är tufft, och framför allt tungt, att bo 3 trappor upp utan hiss. Jag vill ha bottenvåning, eller radhus, för att kunna släppa ut Isak genom dörren bara. Egentligen vill jag inte bo på bottenvåning, jag är för rädd för folk som ska gå utanför mitt fönster, men, men.

Mitt hem är en stor del av min trygghet. Jag har svårt att flytta (ändå är det här min 4e lägenhet på 6 år) för jag kör liksom ner mina rötter på en gång och så-bor-jag där. Jag är en sentimental jävel och kan sakna minsta sten på gården när jag flyttar, eller kanske mest när jag tänker på att flytta.

Jag önskar jag kunde säga att mitt hem är där min familj finns, för så är det ju egentligen, men det är inte riktigt så lätt.

Jag önskar att jag kunde hitta mitt hem, ett hem där jag känner att HÄR kommer jag att bo tills barnen blir stora. Eller finns det inget mål i den upplevelsen? Jag vet inte.

Senast ikväll har vi återigen diskuterat att flytta till Varberg, och sedan i samma andetag prata om det där radhuset på Skälby. Faen vad jobbigt det är med hem!

• När någon inte fattar snabbt (det här har alltid upprört mig och enda gången det INTE gör det är faktiskt i skolan, så mina elever drabbas inte av min upprördhet, men livet igenom har detta gjort mig tokig).
• När saker ligger på fel ställe här hemma (se föregående blogginlägg om dåliga sidor).
• När frågor inte blir besvarade.
• När batteriet tar slut i min iPod när jag har långt kvar att cykla.
• Att inte kunna få barn, utan vara tvungen att spara en livstid för att ha råd med ett syskon till Isak.
• Att inte ha pengar, många pengar, sparade på ett konto så att vi kan flytta till radhus.
• När de där i 46an spelar hög musik var och varannan helg. överhuvudtaget när någon spelar musik, eller pratar högt, när jag inte alls vill höra deras musik.
• När det blir säsongsuppehåll i serier, särskilt på sommaren. Vem tusan har bestämt det?

Jag tror jag slutar där hörni....

Jag kan låta som en riktig besserwisser, men om man känner mig så vet man förhoppningsvis om att jag inte menar det.

Jag är något av ett kontrollfreak och har jag en dålig dag kan jag bli tokig för att inte en sak står på rätt plats, vilket min stackars sambo ofta får höra.

Jag kan vara ganska bekväm och bara göra minsta möjliga insats, men å andra sidan kan jag också göra mesta möjliga jobb, så det säger egentligen ingenting.

Jag avbryter folk när de pratar, men det är en sida som jag verkligen försöker jobba med och har jobbat med sen en av mina bästa vänner påpekade det för mig för snart 10 år sen. Verkligen jobbar med, för det är inte trevligt när folk avbryter en, jag vet.

That's it och det räcker väl? Man ska inte lägga ner en massa tid på att racka ner på sig själv. Man ska tycka om sig själv, eller hur??!!

...så har jag förebilder i vänner jag har där jag ser att deras barn mår bra. Särskilt bland de vänner som har lite äldre barn så att jag kan känna att "dom... dom vet nog hur man gör". Jag plockar russinen ur kakan och tar idéer, principer och tankar, omvandlar och gör till mitt eget från: Frida, Fia och Emilia framför allt. Tre vänner med vardera två barn på max 6 och minst 2,5 år. Tack för er inspiration och goda föredöme!

...så har jag förebilder bland mina kollegor och bland mina vänner som jag gör likadant med, plockar, omvandlar och gör till mitt eget. Anders H var och är en stor förebild när det gäller att tänka utanför lådan, medan andra kan hålla mig innanför lådan i lagom mått så att säga. Gustav är en förebild med sin ålder, visdom och sitt lugn. Marie är en förebild i hennes fantastiska syn på alla olika situationer, sitt lugn, sitt kalla huvud, sin ärlighet och sin förmåga att inspirera i alla lägen.

...kan jag inte komma på namn, men visst 17 gör jag samma sak där! Och, jag vill gärna vara en förebild för mitt eget barn när den dagen kommer, så jag hoppas vi gör nåt rätt i alla fall ;)

Jag ångrar inte. Jag tror inte på att ångra. Klart som korvspad att jag gjort saker och hamnat i lägen som i nuläget, i backspegeln, verkligen varken gagnade mig eller någon annan. Klart att jag gjort saker och sagt saker som inte tjänade något syfte och som i efterhand lika gärna kunde vara ogjort och osagt. Men, frågan är vart jag skulle varit i livet då? Jag kan inte ångra. Jag tror på att varje liten sak vi säger och gör påverkat det nuläge vi är i och därför kan jag inte ångra.

Man kan ångra saker man-inte-gjort, men vad tjänar det till egentligen?

En gång när vi bodde i Falun, jag och Torsten och Ix (som inte längre finns) så kom en hund och skrämde slag på mina stackars katter. Katterna var ute och den där galna hunden kom och jagade dem runt, runt, runt huset. Efter att hunden försvunnit så hittade jag Torsten ganska snart, men inte Ix. Jag gick lite längre bort och ropade och letade. Till sist hittade jag honom högt uppe i ett träd vid ån och jag stod länge och lockade och pockade på honom och förklarade för alla som gick förbi att min katt hade blivit skrämd av en jäkla hund och nu inte vågade komma ner.

När katten till sist kom ner insåg jag att det inte alls var Ix.....

Var det pinsamt? Svar: Nej... det var det inte, men nu fick ni en historia i alla fall

(Och jag hittade Ix skakande nere i källaren strax efteråt.)

Åsa och jag ska bada. Vi springer runt, runt, runt på Oxelögatan och leker Sickenblås. Det gjorde vi många gånger av vad jag kommer ihåg.

Mamma och pappa berättar att vi ska få ett syskon. Vi är i vardagsrummet. Mamma och pappa står bakom den soffdelen som liksom sticker ut i rummet (hörnsoffa).

Vi leker "Peter och draken Elliot" på baksidan av Z-husen. Jag är liten, men jag vet inte hur liten. Jag tror att Åsa är Peter. I alla fall är Katja draken Elliot. Vi har sagan på musiksaga hemma.

Åsa och jag sitter på balkongen och har liksom klättrat upp på räcket och sitter på benen instuckna under det översta räcket. Pappa kommer gående nere på cykelvägen från garagen, han blir skogstokig! Vi brukar sitta så när vi är hos vår kompis Åsa, men dom bor på nedre botten, vi bor på tredje våningen. (Idag kan jag förstå att pappa blev skogstokig!!)

Mamma och pappa hämtar Åsa och mig på dagis. De cyklar båda två. Vi racar hem och pappa vinner alltid.

Pappa hämtar mig på dagis, tidigt. Vi åker till Åsas fritids. Vi ska åka till Eskilstuna där mamma ligger på sjukhus med Karin, som brutit benet när hon precis lärt sig gå. Pappa berättar i bilen att morfar dött.

Morfar.... gåendes tvärs över gården på Oxelögatan, uppe vid gungorna. Han har händerna knutna på ryggen och sån gubbkeps.

Klicka!
http://www.sjalvmordsguide.se/
http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Sjalvmord/
http://www.netdoktor.se/depression/?_PageId=849
http://www.socialstyrelsen.se/psykiskhalsa/sjalvmord

Den som söker på ordet ”självmord” på Google får upp en sida med tips på hur man tar sitt liv. Så borde det inte vara! Kampanjen ”Jag vill förhindra självmord” har som syfte att putta ner denna sida och lyfta upp hjälpsidor istället. Det vore mycket bättre om personer som funderar på att ta sitt liv hittar hjälp och stöd hos sina medmänniskor. Kampanjen bygger på sökmotoroptimering. Det är konsten att synas högt på Googles träfflistor. Väldigt förenklat betyder det att en sida hamnar högre upp ju fler som länkar till en sida på den aktuella frasen. Så länka du också, och kolla in http://www.sjalvmordsguide.se/.

En så liten, snabb sak att göra för att lyfta upp vettiga länkar i google.

Jag drömmer om att inte behöva drabbas av sorg, men det vet jag inte hur det ska gå till. Jag är rädd för sorgen, den som är oundviklig.

Det är nog allt jag kan säga om den saken.

Mina dåliga vanor och laster var det då... Mina dåliga vanor.... Egentligen borde ju t ex Daniel skriva det här inlägget för det är alltid lättare för någon annan att lista sådana saker än vad det kan vara att göra det själv, men jag gör ett försök att racka ner på mig själv då:

• Jag är en tidsoptimist vilket gör att jag inte alltid är ute i precis så god tid som jag skulle behöva.
• Jag äter godis och låtsas sen att jag inte aaaaalls ätit godis.
• Jag svär.
• Jag snoozar.
• Jag kör ofta liiite över gränsen, inte mycket, men alltid en liten bit över, eller ja, inte alltid, men när det är motorväg eller 90 väg.
• Jag pratar i mobilen när jag kör bil, men oftast i hands-freen, DET är en dålig vana.
• Jag ............ har en dålig vana av att inte kunna lista mina dåliga vanor...

• Choklad, gärna så där 3 för 10 när jag står i kön.
• Cola
• Glass, gärna Nogger eller Sanwich eller nån annan sån "klassiker"
• Fika när jag är på stan.
• Om det är en last att beställa lite för mycket via nätet så är det också en last.

Så, there you have it.

Vi vaknar runt 6 nångång. Ibland närmare 6 och ibland närmare 7. Vi vaknar alltid på samma sätt: Isak sätter sig upp i sängen mellan oss (eftersom han någon gång under natten vaknat och blivit överlyft dit), börjar kravla sig ner på golvet och sätter sig sedan på huk och bajsar. Kanon..... inte. Vi kör varannanmorgon-byten.

Runt 9 åker Daniel till jobbet och jag och Isak planerar dagen...typ.

Någongång mellan 11 och 12 somnar Isak och förhoppningsvis sover han 2 timmar, eller i alla fall minst 1. Innan dess har vi antingen varit ute och lekt i sandlådan eller lekt inomhus.

Efter sovningen äter vi lunch och beroende på vart vi är så fördriver vi tiden tillsammans-leker, läser, är ute, går på stan. Ofta träffar vi Jessica och Maya eller Carola och Hannez.

Vid 19 ska Isak sova och ca 19.30 kommer Daniel hem, vi äter middag och sedan sitter han framför tv'n och jag sitter vid datorn. En vanlig dag...

Vi vaknar på samma sätt som ovan, men ibland vaknar jag före de andra eftersom min klocka ringer 06.15.

Jag käkar frukost och gör mig i ordning och ca 07.20 cyklar jag mot jobbet på Apalbyskolan. Där jobbar jag till ca 16.30 när jag cyklar hemåt igen.

När jag kommer hem så glömmer jag jobbet och sedan leker jag med Isak resten av dagen, tills han somnar vid 19 och sedan ser kvällen ut som ovan.

Det låter inte så kul när jag läser om det så här, men jag är väldigt nöjd med mina dagar som jag fyller med allt det jag gillar mest av allt just nu: mitt barn, min Daniel, mina elever och min egna tid.

Så, här kommer 10 saker om mig i alla fall:

1. När jag var liten samlade jag på klistermärken och än idag har jag kvar några av dem i en låda som jag ha här nånstans.
2. Jag lärde mig både cykla och simma långt senare än alla mina vänner.
3. Jag föddes med navelsträngen runt halsen.
4. Jag tycker om att brodera korsstygn, men jag gör det aldrig.
5. Samma sak med pussel. Jag gillar att pussla, men sen jag skaffade katt är det en omöjlighet.
6. Jag kan inte crawla.
7. När jag var yngre vägrade jag äta saker som innehöll äggstanning, men det har gått över.
8. När jag bodde i Falun hade jag min telefon avstängd för utgående samtal i ett år för att mina telefonräkningar var så höga (det visste säkert många, men kom ni ihåg det?)
9. Jag saknar min tung-piercing ganska så ofta faktiskt. Jag förbannar den dag hålet växte igen. Det var -inte- ok.
10. När jag gick i 3an på gymnasiet gick första säsongen av Robinson och jag blev smått förtjust i Markis Fondin som var med där (jag kommer tom ihåg att han hette så). Så förtjust att jag tvingade min mamma att leta upp hans telefonnummer.....men nej, jag ringde aldrig.

Vi är olika, jag och mina systrar. Olika och ändå lika. Det finns i alla fall inget jag inte skulle göra för dem och jag hoppas på och litar på att de känner likadant.

Jag har många ljusa minnen av vår tid som barn men idag är det allt för sällan som vi ses alla tre. Hörni! Vi borde få till det snart igen.

Foto från min 30-årsdag för två år sen.

Nil blundade på tre kort i rad, så Åsa hjälpte till.

• Alex Schulmans blogg
• Nu när du finns
• Min systers blogg
• Lindas blogg
• Carolas blogg
• Carolinas blogg
• Moes blogg

Jaa... det är väl de jag läser oftast. Som ni ser är jag ingen bloggtok. Jag läser inga Kissie eller Tezza eller Blondinbella eller Gud och hans moster. Jag håller koll på mina vänner, och Schulman och Linda på Nu när du finns såklart.

Jag börjar där, med Jesus, och konstaterar att jag har gått ur svenska kyrkan. För jag tror inte. Det jag tror på har inget med en fattig snickarson som dog på korset för våra synders skull att göra alls. Jag tror. Vi kan väl egentligen säga så. Jag tror. Men på vad? Nej, det vet jag inte. Jag vet bara att det är ett "vad" inget "vem". Jag tror på evolutionen, för det är inget som går att förneka, men jag måste hålla med en av mina elever i år 6 när han säger "Men Ulrika, titta på allt! Det är för perfekt för att bara finnas till av en slump!" Jag håller med honom. Jag fascineras av allt från att foten är lika lång som underarmen till blommornas ståndare och pistiller. Klart att det finns nåt.... nåt.

Livsfilosofi däremot. Jag har aldrig satt mig ner och verkligen tänkt igenom det här. Jag har aldrig tänkt "så här ska jag leva" eller "det här är verkligen mitt motto", men nu när jag är tvingad till det så---kärlek. Det finns ingen annan väg. Det finns inget annat att leva efter, förutom kärlek. Det är det enda som räknas och det enda som kan ta dig från en punkt till en annan. Det enda som kan ge dig lycka och skapa förtroende och relationer. Nu menar jag inte kärlek som mellan man och kvinna utan vanlig kärlek, dvs att bry sig om och vara rädda om varandra. DET är min livsfolosofi!

Vänner har alltid varit viktigt för mig. Eller alltså: Mina vänner har alltid varit viktiga för mig. Jag har alltid haft vänner, nära sådana. Jag vet inte vad eller vem jag vore utan mina vänner. Vissa människor har liksom kommit och gått i mitt liv men de som finns kvar - sen så himla länge - där har jag mina riktiga vänner. Det är klart att det har tillkommit nya längs med vägen och egentligen är det bara framtiden som kan berätta om de kommer att finnas kvar eller inte. Det går ju aldrig att veta att just den där personen som man umgåtts mycket med under en intensiv tid kommer att bli en riktig vän eller inte. För ni håller väl med mig om att det är skillnad på vänner och kompisar?

Även som snart 32-åring kan man ha kompisar, eller hur?

Mina vänner.... å vad jag tänker nu. Inte för att det egentligen är svårt att veta vad jag ska skriva, som om jag inte hade nåt att skriva, utan för att det finns så mycket och i det så mycket som jag inte ens kan sätta ord på.

Jag vet inte varför men av någon anledning har jag just nu McDonalds gamla jingel "Det finns stunder i livet som man alltid har kvar..." på hjärnan, som att den vill fram här på nåt sätt. Konstigt! Men jag tänker att det finns faktiskt stunder i livet som jag alltid HAR kvar, stunder med vänner som jag spar.

Mina vänner är min historia och min framtid. De är de som vet vem jag är. De som sett mig i alla lägen. De jag kan längta efter. De jag ofta saknar för att många av dem inte finns här i stan, men på ett självklart sätt så är de ändå alltid närmast hjärtat och det är aldrig svårt att sedan ses, prata och hitta varandra igen. Jag är lycklig som har vänner som verkligen funnits med mig i nästan hela mitt liv, underbara människor som jag känt i 20 år vid det här laget (och DÄR insåg jag återigen hur gammal jag blivit). En av mina nyaste vänner är ändå en person som jag nu känt i över 10 år!

Det känns som ett läge att börja nämna namn här.... Så om ditt namn inte står här, bli inte ledsen, men det här är mina original, de som byggt upp min person mer eller mindre, om du är min vän men ändå inte står just här, så vet du nog om det:

Frida (den nyaste, going on 12 nu)