Jag har startat upp något nytt.
Om du inte är så intresserad av vad som händer mig på det personliga planet så är du välkommen att följa på det nya. Det nya kommer att endast handla om skolan. Tankar, reflektioner, citat, viktiga händelser, utveckling, kunskap och bildning... allt ryms i det nya. (och den här fortsätter också, jag är inte den som ger upp...)


Du hittar det nya här, i min blogg, fast som ytterligare en blogg. Vill man ha en direktadress så är den http://ulrikaolofsson.blogg.se/skolan ----- Välkommen in!

...en blandning av slagg och skog.

Jag läste i en gammal Lunardagbok igår kväll. Det stod där att jag var så grymt irriterad på alla som frågade vad jag egentligen tänkte göra när jag pluggat klart, om jag hade tänkt flytta hem eller inte (den kanske var 2 år gammal eller så). Jag var arg på att ingen fattade att jag tänkte vara kvar "där uppe", som alla sa. Mitt svar var: Ja, jag tänker bo kvar här uppe; hemma!
Jag hade verkligen aldrig några intentioner att flytta ifrån Falun. Falun var bäst. Falun lärde mig en massa saker, Falun var mitt hem. Det var så redan efter bara ett par månader då när jag flyttade upp, hösten 98. Falun välkomnade mig och jag tackade och tog emot och kände mig som en falubo innan jag visste ordet av. Redan efter första julen hemma i Oxelösund så kändes det som att jag kom "hem" igen till Falun. I fredags kom jag hem igen.


Jag kan inte beskriva det egentligen. Men att komma in i Falun, från Borlängehållet, får mitt hjärta att bulta och ger mig värme i magen. Att se Falun ligga där i sin gryta, hoppbackarna tronar över Lugnet, slagghögarna kantar vägen in mot Gruvrondellen. Kyrkspirorna från Stora Kopparberg- och Kristinekyrka gör att staden får sin typiska julkalendersiluett. Hela staden omges av skog, som är så typiskt för Dalarna, och som jag fastnade för med en gång. Luften är annorlunda. Hög, lite torr men ändå klar. Hösten i Falun är speciell, så är det. Alla årstider är kanske speciella, men hösten framförallt.


Jag längtar tillbaka. Inte när jag är här, nu i Västerås igen, men så fort jag kommer dit. När jag ser första skylten som berättar att jag är i Falun, så undrar jag vad jag håller på med egentligen. När jag sitter på Kopparhatten och tittar ut över ån och Pumphuset så undrar jag vilka val jag gjort. När jag åker därifrån så undrar jag vart jag är på väg.


Så jag har i mitt stilla sinne fattat mina beslut. Bara för att ha något att luta mig emot. Jag tror att jag måste det, annars kommer jag bara att undra och undra och undra.

Det råder ett visst kaos i min stad för tillfället.
Kaoset kallas otrygghet.
Det finns en man (flera män?) som sätter staden i skräck och gör så att vuxna människor inte kan varesig bete sig som, eller anses som, vuxna längre. I flera veckor har den så kallades "cykelmannen" fått härja fritt här i staden. Nu har han gjort det igen. Den här gången "lyckades" han. Lyckades med vaddå, kan man ju fråga sig? Jo, lyckades att förstöra ytterligare en kvinnas liv, lyckades få kvinnor i alla åldrar att ännu mer än förut frukta mörkret, och frukta män, och ja, lyckades återigen dra skam över hela det manliga släktet.


För vad är det egentligen som sker med människor i en stad där någon härjar runt i flera veckor och anstastar kvinnor på löpande band? -Jo, det ska jag berätta för er. Det som händer är följande: 1. Kvinnor vågar inte gå utanför dörren efter märkrets infall, och knappt innan det heller. 2. Kvinnor vågar inte ens gå ut för att göra så banala saker som att ta en promenad. Dvs, kvinnor bli ofrivilligt inspärrade i sina hem. 3. Män av alla de slag blir oskyldigt utsatta för konstiga blickar från kvinnor. Om en man, mot förmodan, faktiskt skulle vilja fråga en så enkel sak som vad klockan är efter klockan 21 nere på stan så kan denna man räkna med att han sätter skräck i flera kvinnor bara genom att tilltala dem.

Ska det vara så det är att leva i vår tid? Allvarligt! Vad i helvete är det för värld vi lever i?

Jag får tipe och råd från höger och vänster. gå inte ut och gå på helgmornarna ensam, cykla inte ute när det är mrkt osv. Och människor som bor i andra städer är oroade för mig, för att jag bor här. Det är sinnessjukt att det ska vara så här det är att leva. Min bästa vän har skaffat sig ett överfallslarm. Jag vill nog också ha ett. Och en batong, och gärna lite pepparspray med en gång. Ska man behöva ha med sig en liten väska med överfallskit när man bara vill gå ut och motionera en timme?

Varför förstår inte en sådan här människa att han ställer till det även för adra män? Nu får en stackars liten morfar, en oskyldig 19-åring och världens snällaste män också lida för vad denna sinnessjuka man håller på med. Och vad ännu värre är; det skulle inte förvåna mig det minsta om det är fler, lika sinnesslöa män, som hakar på det här. Som tänker att eftersom polisen jagar EN man, så spelar det ingen roll om de också går ut och våldtar lite en fredagskväll för nöjes skull, skulden kommer ju att falla på Cykelmannen i alla fall, så då går de fria. Och så får de roa sig lite. Med det enda som tydligen går att roa sig med i vår värld; att förnedra och förstöra andra människors liv!


Det här gör mig inte så lite upprörd. Och rädd! Kanske mest rädd, men också arg, ledsen och oerhört frustrerad. För att det händer här och nu. För att det händer överallt hela tiden. Varför har alllt blivit så hårt och argt? Vad gjorde vi för fel, och när gjorde vi det här felet? Det kan inte vara så här det var meningen att det skulle vara. Det var inte så här förut, när vi växte upp, eller hur? Varför är det så nu för? Hur ska det bli när mina egna barn ska växa upp i det här samhället? Hur fan ska det sluta, när vi inte har någon respekt för varandra längre? Ska vi vara så här rädda?