Jag var 10 när det började. Jag kommer ihåg det mycket väl. Ena dagen tyckte jag om White Lion och tyckte min syter var en tönt som börjat lyssna på den där smörmusiken med de där 5 fula killarna. Dagen efter var jag fast! (Det svänger fort när man är 10). Jag kommer ihåg hur jag och systra mi övade "hoppa över trummerna som Donnie gör i videon" i stugan på Åland, där vi var på semester den sommaren. Jag kommer ihåg hur mitt rum sakta, men väldigt säkert, fylldes med posters, bilder, scarves - ja allt möjligt. Väggarna förstördes, jag kommer ihåg att mamma och pappa suckade tungt och sa att de väl fick slipa om väggarna när det här "gått över". De fick bara acceptera att jag med jämna mellanrum ville möblera om, och skulle möblerna flyttas så skulle alla posters också flyttas. Jag var ju tvungen att ha de finaste närmast sängen. För att inte tala om min Jordan-samling som ju tog upp hela väggen just vid sängen.

Den julen fick jag den bästa julklapp jag någonsin fått. Jag tror faktiskt fortfarande att inget kommer att slå den lyckan, för det går inte att slå en 10-årings lycka över en konsertbiljett. Det var overkligt och totalt obetalbart att JAG skulle få se DOM! (Ja, höra också såklart.)

Efter, jag vet inte hur många, tidningar, t-shirtar, böcker, knappar och tom ett nattlinne, så började hysterin lägga sig. 1992, då jag var 13 år hade det mesta falnat av och jag hade en distans till min forna idolkärlek. Efter ytterligare ett år fick mamma och pappa äntligen slipa om väggarna och sätta upp nya fina tapeter som inte pryddes av ett enda nålstick.

Åren har gått och idag läser jag att mina barndomskärlekar bestämt sig för att återförenas. Med ett leende på läpparna stort som på julafton plöjer jag nätet efter  allt som finns att läsa, titta på och lyssna på. Varför? Jag tror att jag läste svaret nyss i en intervju med Joey där han sa att deras fans, som nu är mellan 25 och 35 år gamla, kommer att komma tillbaka för att på något sätt så påminner de dem om en tid då livet var enkelt och lyckligt. Han menade också att de gamla fansen kommer att inse att de faktiskt inte var galna på den tiden, utan att det faktiskt var bra, om än lite smörigt. Jag startar upp den där lilla lilla låtlistan som jag har i mitt itunes bibliotek och funderar, känner efter... och ler. Ja, varför inte?

I källaren ligger alla mina posters, t-shirtar, knappar och diverse annat... undrar om Daniel blir nöjd om jag tapetserar om så bara en liiiiiten vägg med lite bilder igen? Bara för att få vara 11 år igen såklart, och för att påminnas om den Blockie jag var.

Vill du se med egna ögon? Kolla in nkotb.com så får du det bekräftat.