Jag drömmer om att inte behöva drabbas av sorg, men det vet jag inte hur det ska gå till. Jag är rädd för sorgen, den som är oundviklig.

Det är nog allt jag kan säga om den saken.

Mina dåliga vanor och laster var det då... Mina dåliga vanor.... Egentligen borde ju t ex Daniel skriva det här inlägget för det är alltid lättare för någon annan att lista sådana saker än vad det kan vara att göra det själv, men jag gör ett försök att racka ner på mig själv då:

• Jag är en tidsoptimist vilket gör att jag inte alltid är ute i precis så god tid som jag skulle behöva.
• Jag äter godis och låtsas sen att jag inte aaaaalls ätit godis.
• Jag svär.
• Jag snoozar.
• Jag kör ofta liiite över gränsen, inte mycket, men alltid en liten bit över, eller ja, inte alltid, men när det är motorväg eller 90 väg.
• Jag pratar i mobilen när jag kör bil, men oftast i hands-freen, DET är en dålig vana.
• Jag ............ har en dålig vana av att inte kunna lista mina dåliga vanor...

• Choklad, gärna så där 3 för 10 när jag står i kön.
• Cola
• Glass, gärna Nogger eller Sanwich eller nån annan sån "klassiker"
• Fika när jag är på stan.
• Om det är en last att beställa lite för mycket via nätet så är det också en last.

Så, there you have it.

Vi vaknar runt 6 nångång. Ibland närmare 6 och ibland närmare 7. Vi vaknar alltid på samma sätt: Isak sätter sig upp i sängen mellan oss (eftersom han någon gång under natten vaknat och blivit överlyft dit), börjar kravla sig ner på golvet och sätter sig sedan på huk och bajsar. Kanon..... inte. Vi kör varannanmorgon-byten.

Runt 9 åker Daniel till jobbet och jag och Isak planerar dagen...typ.

Någongång mellan 11 och 12 somnar Isak och förhoppningsvis sover han 2 timmar, eller i alla fall minst 1. Innan dess har vi antingen varit ute och lekt i sandlådan eller lekt inomhus.

Efter sovningen äter vi lunch och beroende på vart vi är så fördriver vi tiden tillsammans-leker, läser, är ute, går på stan. Ofta träffar vi Jessica och Maya eller Carola och Hannez.

Vid 19 ska Isak sova och ca 19.30 kommer Daniel hem, vi äter middag och sedan sitter han framför tv'n och jag sitter vid datorn. En vanlig dag...

Vi vaknar på samma sätt som ovan, men ibland vaknar jag före de andra eftersom min klocka ringer 06.15.

Jag käkar frukost och gör mig i ordning och ca 07.20 cyklar jag mot jobbet på Apalbyskolan. Där jobbar jag till ca 16.30 när jag cyklar hemåt igen.

När jag kommer hem så glömmer jag jobbet och sedan leker jag med Isak resten av dagen, tills han somnar vid 19 och sedan ser kvällen ut som ovan.

Det låter inte så kul när jag läser om det så här, men jag är väldigt nöjd med mina dagar som jag fyller med allt det jag gillar mest av allt just nu: mitt barn, min Daniel, mina elever och min egna tid.

Så, här kommer 10 saker om mig i alla fall:

1. När jag var liten samlade jag på klistermärken och än idag har jag kvar några av dem i en låda som jag ha här nånstans.
2. Jag lärde mig både cykla och simma långt senare än alla mina vänner.
3. Jag föddes med navelsträngen runt halsen.
4. Jag tycker om att brodera korsstygn, men jag gör det aldrig.
5. Samma sak med pussel. Jag gillar att pussla, men sen jag skaffade katt är det en omöjlighet.
6. Jag kan inte crawla.
7. När jag var yngre vägrade jag äta saker som innehöll äggstanning, men det har gått över.
8. När jag bodde i Falun hade jag min telefon avstängd för utgående samtal i ett år för att mina telefonräkningar var så höga (det visste säkert många, men kom ni ihåg det?)
9. Jag saknar min tung-piercing ganska så ofta faktiskt. Jag förbannar den dag hålet växte igen. Det var -inte- ok.
10. När jag gick i 3an på gymnasiet gick första säsongen av Robinson och jag blev smått förtjust i Markis Fondin som var med där (jag kommer tom ihåg att han hette så). Så förtjust att jag tvingade min mamma att leta upp hans telefonnummer.....men nej, jag ringde aldrig.

Vi är olika, jag och mina systrar. Olika och ändå lika. Det finns i alla fall inget jag inte skulle göra för dem och jag hoppas på och litar på att de känner likadant.

Jag har många ljusa minnen av vår tid som barn men idag är det allt för sällan som vi ses alla tre. Hörni! Vi borde få till det snart igen.

Foto från min 30-årsdag för två år sen.

Nil blundade på tre kort i rad, så Åsa hjälpte till.

• Alex Schulmans blogg
• Nu när du finns
• Min systers blogg
• Lindas blogg
• Carolas blogg
• Carolinas blogg
• Moes blogg

Jaa... det är väl de jag läser oftast. Som ni ser är jag ingen bloggtok. Jag läser inga Kissie eller Tezza eller Blondinbella eller Gud och hans moster. Jag håller koll på mina vänner, och Schulman och Linda på Nu när du finns såklart.

Jag börjar där, med Jesus, och konstaterar att jag har gått ur svenska kyrkan. För jag tror inte. Det jag tror på har inget med en fattig snickarson som dog på korset för våra synders skull att göra alls. Jag tror. Vi kan väl egentligen säga så. Jag tror. Men på vad? Nej, det vet jag inte. Jag vet bara att det är ett "vad" inget "vem". Jag tror på evolutionen, för det är inget som går att förneka, men jag måste hålla med en av mina elever i år 6 när han säger "Men Ulrika, titta på allt! Det är för perfekt för att bara finnas till av en slump!" Jag håller med honom. Jag fascineras av allt från att foten är lika lång som underarmen till blommornas ståndare och pistiller. Klart att det finns nåt.... nåt.

Livsfilosofi däremot. Jag har aldrig satt mig ner och verkligen tänkt igenom det här. Jag har aldrig tänkt "så här ska jag leva" eller "det här är verkligen mitt motto", men nu när jag är tvingad till det så---kärlek. Det finns ingen annan väg. Det finns inget annat att leva efter, förutom kärlek. Det är det enda som räknas och det enda som kan ta dig från en punkt till en annan. Det enda som kan ge dig lycka och skapa förtroende och relationer. Nu menar jag inte kärlek som mellan man och kvinna utan vanlig kärlek, dvs att bry sig om och vara rädda om varandra. DET är min livsfolosofi!

Vänner har alltid varit viktigt för mig. Eller alltså: Mina vänner har alltid varit viktiga för mig. Jag har alltid haft vänner, nära sådana. Jag vet inte vad eller vem jag vore utan mina vänner. Vissa människor har liksom kommit och gått i mitt liv men de som finns kvar - sen så himla länge - där har jag mina riktiga vänner. Det är klart att det har tillkommit nya längs med vägen och egentligen är det bara framtiden som kan berätta om de kommer att finnas kvar eller inte. Det går ju aldrig att veta att just den där personen som man umgåtts mycket med under en intensiv tid kommer att bli en riktig vän eller inte. För ni håller väl med mig om att det är skillnad på vänner och kompisar?

Även som snart 32-åring kan man ha kompisar, eller hur?

Mina vänner.... å vad jag tänker nu. Inte för att det egentligen är svårt att veta vad jag ska skriva, som om jag inte hade nåt att skriva, utan för att det finns så mycket och i det så mycket som jag inte ens kan sätta ord på.

Jag vet inte varför men av någon anledning har jag just nu McDonalds gamla jingel "Det finns stunder i livet som man alltid har kvar..." på hjärnan, som att den vill fram här på nåt sätt. Konstigt! Men jag tänker att det finns faktiskt stunder i livet som jag alltid HAR kvar, stunder med vänner som jag spar.

Mina vänner är min historia och min framtid. De är de som vet vem jag är. De som sett mig i alla lägen. De jag kan längta efter. De jag ofta saknar för att många av dem inte finns här i stan, men på ett självklart sätt så är de ändå alltid närmast hjärtat och det är aldrig svårt att sedan ses, prata och hitta varandra igen. Jag är lycklig som har vänner som verkligen funnits med mig i nästan hela mitt liv, underbara människor som jag känt i 20 år vid det här laget (och DÄR insåg jag återigen hur gammal jag blivit). En av mina nyaste vänner är ändå en person som jag nu känt i över 10 år!

Det känns som ett läge att börja nämna namn här.... Så om ditt namn inte står här, bli inte ledsen, men det här är mina original, de som byggt upp min person mer eller mindre, om du är min vän men ändå inte står just här, så vet du nog om det:

Frida (den nyaste, going on 12 nu)

Om det här vore min sista dag skulle jag inte lägga ner någon tid vid datorn för att berätta för er om vad jag gör, varken i bloggform eller på facebook eller NÅT annat.

Om det här vore min sista dag skulle jag spendera den med min son och min Daniel. Jag skulle inte ta ögonen från Isak på hela dagen och när han sov skulle jag ligga bredvid och bara ta in hela hans varelse, lyssna på hans andetag och bländas av hans fullkomlighet. Han är det bästa jag har åstadkommit i hela mitt liv, och det kommer inte ändras om min sista dag var i dag eller om 60 år.

--------------

Det här var en så hemsk rubrik att skriva om att jag tror att jag lämnar ämnet precis där. Igår skrev jag om kärlek och jag har, från olika håll, fått tre kommentarer som antytt att jag nästan fått dem att gråta (och ja, även någon tår hade kommit). Det gör mig glad. Inte för att ni gråter, utan för att att få beröra är magiskt och att -jag-får beröra med bara mina tankar, nedskrivna egentligen i all hast, är en ynnest. Tack.

Kärlek är inte att inte kunna stå utan den personen. Kärlek är att vilja, och få, luta sig mot en person så mycket att man ska kunna falla när som helst. Kärlek är inte ständigt pirr i magen, kärlek är att -kunna- känna pirr i magen även efter flera år, men inte gå runt med det hela tiden. Pirr i magen även efter flera år kan nog tydas som ett tecken på att kärleken inte är stabil... eller?

Kärlek är att kompromissa, men att förstå att det som är viktigt för den jag älskar måste på något sätt bli viktigt för mig också. Som att jag får vara liiiite ledsen när Daniels älskade IFK inte vinner i fotbollen och han får vara överväldigad av saker som överväldigar mig och ta del av dem, på sin nivå.

Kärlek är att lyssna, att stötta, att kunna tänka sig att spendera en hel semester tillsammans utan att dö av tristess. Att känna att DIG vill jag vakna bredvid även när jag är lika gammal som min mormor är (dvs 82).

Kärlek är inte att inte kunna andas utan den andra, men att ändå få lite andnöd vid tanken på att en dag vara utan den man älskar.

Kärlek är vardag, inte bara fest.

Kärlek är trygghet, som när Daniel inte var jobbig och svår och "vem ska ringa vem" och "kommer han vilja hälsa på mig igen". Kärlek var när Daniel bestämde själv "och sen kommer jag ner i helgen och om allt funkar så kommer jag på torsdagen igen", när jag aldrig behövde oroa mig. Jag hade aldrig kunnat älska om det inte varit så.

Kärlek är, i min familj, att kämpa genom tårar och hopplöshet. Att ligga och stirra i taket och svära högt och åka till läkaren gång på gång på gång, men att alltid göra det tillsammans. Att gå igenom det vi gått igenom kan bara betecknas som kärlek.

Kärleken ligger och sover i sin säng just nu....han är 14 månader, har nyss haft 3-dagars feber, har munnen full av kliande tänder och älskar sina nappar. DEN kärlekens andetag kan jag däremot inte vara utan.

Jag bjuder på den mat som finns hemma och om det ska planeras innan så bjuder jag gärna på tacos, chili på minuten eller Jambalaya med god chorizo i. Jag bakar gärna bröd till maten själv. Jag är ingen gourmet, verkligen inte. Så förvänta er aldrig mer än så om ni ska komma hit och äta.

Ungefär samtidigt gick det nån serie där det fanns en sketch med ett par, som handlade om relationer. Det paret hette också Lena och Leif.

Mina föräldrar heter Lena och Leif Olofsson, LE Olofsson liksom. När jag var liten och det kom post till L Olofsson så visste de aldrig vem som skulle öppna.

Min mamma är från Oxelösund och hon är kort, blond och liten, liksom ;). Jag växte om henne ganska så tidigt känns det som. När jag var liten var det bästa jag visste att åka till Nyköping med mamma, idag är det hon som tycker det är kul att gå på stan här i Västerås när de kommer hit. När jag var lite äldre än liten så bråkade jag och mamma VÄLDIGT mycket. Det går inte att förneka, men det som går att sägas är att det är så otroligt mycket bättre idag. Nu bråkar vi nästan ingenting alls (nästan, för man kan inte tycka lika om allt). Min vän Fia säger att mamma är så söt, och det är hon nog faktiskt. En söt liten mamma har jag :D, och hon är en jättebra mormor åt världens bästa Isak.

Min pappa är från Gotland. Det sa jag alltid när jag var liten...som att det vore något exotiskt ställe utomlands. Det roliga var att alla blev imponerade också, som att det faktiskt VAR utomlands. När jag var liten brukade pappa sitta i fönstret och röka och ropa ut över gården "ULRAIIIIIIIKA! MAAAAAAT!" Ja, ni förstår... det fanns lite gotländska kvar. Det finns det nog fortfarande, även fast han bott i Oxelösund i 40 år. Härom månaden hörde jag honom säga att han funderade på om mamma och han skulle flytta tillbaka till Gotland. Konstigt det där, hur hemma alltid är hemma. I alla fall. Min pappa är också ganska kort, fast när jag var liten tyckte jag att han var jättelång! Det gjorde jag ända tills Fias pappa ställde sig bredvid honom på någon brännbollsmatch med skolan. Pappa är ganska så tystlåten, jag tror att han tänker mycket. Pappa gillar sin dator, och sina filmer. Det har han alltid gjort. Och så gillar han att köra bil... i alla fall kan man tro det när man tänker på hur mycket han kört korsan och tvärsan i landet för att hälsa på/hämta hem sina barn.

Mamma och pappa är trygghet och när dom inte är hemma, som nyligen när de var tre veckor i Thailand, så saknar jag dem mycket. Vi ses ganska ofta faktiskt, det är ändå bara två timmar mellan Oxelösund och Västerås, och en liten del av mig hoppas verkligen att de står fast vid sina tankar att flytta hit när pappa blir pensionär.