Allt jag vill hoppas jag.

Det här var en tråkig rubrik, jag har inte lust att skriva om den alls faktiskt.

Och nu är listan snart slut. Se den stora finalen i nästa inlägg.

Jag saknar ibland att ringa Camilla, åka upp till hopptornen och smygröka lite. Ja, så är det. Ibland saknar jag det oansvarsfulla livet som student. Jag längtar inte bort det jag har nu, utan bara ibland, så tänker jag på livet i Falun med ett rosa skimmer runt omkring alla minnen. Jag vet att det egentligen inte var så rosaskimrande, men ... så här i efterhand kan jag väl få glorifiera det lite, eller?

Jag kan sakna nätter i mitt fönster på Södra Mariegatan. Jag kan sakna Faluån. Ibland saknar jag livet i korridor.

Ibland kan jag sakna att gå på mellanstadiet. Jag har, som jag redan konstaterat, ett väldigt bra minne och jag minns mycket från hela min barndom. Ibland blir jag nostalgisk och tänker på det faktum att hela den biten av mitt liv är förbi. Då kan jag sakna år som gått.

För att fuska, och sakna sånt som inte är saker; jag saknar min farmor, och jag saknar Ix! Och jag saknar att veta om att Pär S finns i världen.

Just nu är jag bra på att vilja en hel jävla massa saker. Jag vill flytta, jag vill göra om köket, jag vill fixa vår garderob, jag vill åka till England, jag vill klippa mig, jag vill-jag vill-JAG VILL! Tyvärr vill jag alltid en massa saker som kostar en hel massa pengar.

Jag är annars också ganska bra på att: Lyssna, tänka, läsa, vara lyhörd (särskilt på jobbet vill jag tro), vara Isaks mamma. Skriva, har jag hört att jag är bra på. Jag är bra på allmänbildning, fast då heter det väl att jag är allmänbildad, men ändå. Jag är rätt så bra på att köra bil, lösa problem och se saker från olika vinklar. Jag är bra på att släppa saker som jag borde hålla fast vid (som GI), men det kan knappast räknas som något bra.

Jag är rätt så bra på att vara JAG!

Men, jag gråter också till Döda poeters sällskap, Forrest Gump, SATC1, när jag är stolt över mina elever och ibland bara av att jag har för mycket kärlek till min Isak och min Daniel. När jag liksom svämmar över av kärlek, då gråter jag också.

Jag gråter ju hellre av skälen i andra stycket än i första, som ni nog förstår.

Vår trea är en bostadsrätt, ligger på 3e våningen och kostade oss 475 tusen för 3 år sen. Vi bor bra, men ändå känns det som att vi ständigt letar efter något annat. Just nu letar vi för att det är tufft, och framför allt tungt, att bo 3 trappor upp utan hiss. Jag vill ha bottenvåning, eller radhus, för att kunna släppa ut Isak genom dörren bara. Egentligen vill jag inte bo på bottenvåning, jag är för rädd för folk som ska gå utanför mitt fönster, men, men.

Mitt hem är en stor del av min trygghet. Jag har svårt att flytta (ändå är det här min 4e lägenhet på 6 år) för jag kör liksom ner mina rötter på en gång och så-bor-jag där. Jag är en sentimental jävel och kan sakna minsta sten på gården när jag flyttar, eller kanske mest när jag tänker på att flytta.

Jag önskar jag kunde säga att mitt hem är där min familj finns, för så är det ju egentligen, men det är inte riktigt så lätt.

Jag önskar att jag kunde hitta mitt hem, ett hem där jag känner att HÄR kommer jag att bo tills barnen blir stora. Eller finns det inget mål i den upplevelsen? Jag vet inte.

Senast ikväll har vi återigen diskuterat att flytta till Varberg, och sedan i samma andetag prata om det där radhuset på Skälby. Faen vad jobbigt det är med hem!

• När någon inte fattar snabbt (det här har alltid upprört mig och enda gången det INTE gör det är faktiskt i skolan, så mina elever drabbas inte av min upprördhet, men livet igenom har detta gjort mig tokig).
• När saker ligger på fel ställe här hemma (se föregående blogginlägg om dåliga sidor).
• När frågor inte blir besvarade.
• När batteriet tar slut i min iPod när jag har långt kvar att cykla.
• Att inte kunna få barn, utan vara tvungen att spara en livstid för att ha råd med ett syskon till Isak.
• Att inte ha pengar, många pengar, sparade på ett konto så att vi kan flytta till radhus.
• När de där i 46an spelar hög musik var och varannan helg. överhuvudtaget när någon spelar musik, eller pratar högt, när jag inte alls vill höra deras musik.
• När det blir säsongsuppehåll i serier, särskilt på sommaren. Vem tusan har bestämt det?

Jag tror jag slutar där hörni....

Jag kan låta som en riktig besserwisser, men om man känner mig så vet man förhoppningsvis om att jag inte menar det.

Jag är något av ett kontrollfreak och har jag en dålig dag kan jag bli tokig för att inte en sak står på rätt plats, vilket min stackars sambo ofta får höra.

Jag kan vara ganska bekväm och bara göra minsta möjliga insats, men å andra sidan kan jag också göra mesta möjliga jobb, så det säger egentligen ingenting.

Jag avbryter folk när de pratar, men det är en sida som jag verkligen försöker jobba med och har jobbat med sen en av mina bästa vänner påpekade det för mig för snart 10 år sen. Verkligen jobbar med, för det är inte trevligt när folk avbryter en, jag vet.

That's it och det räcker väl? Man ska inte lägga ner en massa tid på att racka ner på sig själv. Man ska tycka om sig själv, eller hur??!!

...så har jag förebilder i vänner jag har där jag ser att deras barn mår bra. Särskilt bland de vänner som har lite äldre barn så att jag kan känna att "dom... dom vet nog hur man gör". Jag plockar russinen ur kakan och tar idéer, principer och tankar, omvandlar och gör till mitt eget från: Frida, Fia och Emilia framför allt. Tre vänner med vardera två barn på max 6 och minst 2,5 år. Tack för er inspiration och goda föredöme!

...så har jag förebilder bland mina kollegor och bland mina vänner som jag gör likadant med, plockar, omvandlar och gör till mitt eget. Anders H var och är en stor förebild när det gäller att tänka utanför lådan, medan andra kan hålla mig innanför lådan i lagom mått så att säga. Gustav är en förebild med sin ålder, visdom och sitt lugn. Marie är en förebild i hennes fantastiska syn på alla olika situationer, sitt lugn, sitt kalla huvud, sin ärlighet och sin förmåga att inspirera i alla lägen.

...kan jag inte komma på namn, men visst 17 gör jag samma sak där! Och, jag vill gärna vara en förebild för mitt eget barn när den dagen kommer, så jag hoppas vi gör nåt rätt i alla fall ;)

Jag ångrar inte. Jag tror inte på att ångra. Klart som korvspad att jag gjort saker och hamnat i lägen som i nuläget, i backspegeln, verkligen varken gagnade mig eller någon annan. Klart att jag gjort saker och sagt saker som inte tjänade något syfte och som i efterhand lika gärna kunde vara ogjort och osagt. Men, frågan är vart jag skulle varit i livet då? Jag kan inte ångra. Jag tror på att varje liten sak vi säger och gör påverkat det nuläge vi är i och därför kan jag inte ångra.

Man kan ångra saker man-inte-gjort, men vad tjänar det till egentligen?

En gång när vi bodde i Falun, jag och Torsten och Ix (som inte längre finns) så kom en hund och skrämde slag på mina stackars katter. Katterna var ute och den där galna hunden kom och jagade dem runt, runt, runt huset. Efter att hunden försvunnit så hittade jag Torsten ganska snart, men inte Ix. Jag gick lite längre bort och ropade och letade. Till sist hittade jag honom högt uppe i ett träd vid ån och jag stod länge och lockade och pockade på honom och förklarade för alla som gick förbi att min katt hade blivit skrämd av en jäkla hund och nu inte vågade komma ner.

När katten till sist kom ner insåg jag att det inte alls var Ix.....

Var det pinsamt? Svar: Nej... det var det inte, men nu fick ni en historia i alla fall

(Och jag hittade Ix skakande nere i källaren strax efteråt.)

Åsa och jag ska bada. Vi springer runt, runt, runt på Oxelögatan och leker Sickenblås. Det gjorde vi många gånger av vad jag kommer ihåg.

Mamma och pappa berättar att vi ska få ett syskon. Vi är i vardagsrummet. Mamma och pappa står bakom den soffdelen som liksom sticker ut i rummet (hörnsoffa).

Vi leker "Peter och draken Elliot" på baksidan av Z-husen. Jag är liten, men jag vet inte hur liten. Jag tror att Åsa är Peter. I alla fall är Katja draken Elliot. Vi har sagan på musiksaga hemma.

Åsa och jag sitter på balkongen och har liksom klättrat upp på räcket och sitter på benen instuckna under det översta räcket. Pappa kommer gående nere på cykelvägen från garagen, han blir skogstokig! Vi brukar sitta så när vi är hos vår kompis Åsa, men dom bor på nedre botten, vi bor på tredje våningen. (Idag kan jag förstå att pappa blev skogstokig!!)

Mamma och pappa hämtar Åsa och mig på dagis. De cyklar båda två. Vi racar hem och pappa vinner alltid.

Pappa hämtar mig på dagis, tidigt. Vi åker till Åsas fritids. Vi ska åka till Eskilstuna där mamma ligger på sjukhus med Karin, som brutit benet när hon precis lärt sig gå. Pappa berättar i bilen att morfar dött.

Morfar.... gåendes tvärs över gården på Oxelögatan, uppe vid gungorna. Han har händerna knutna på ryggen och sån gubbkeps.

Klicka!
http://www.sjalvmordsguide.se/
http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Sjalvmord/
http://www.netdoktor.se/depression/?_PageId=849
http://www.socialstyrelsen.se/psykiskhalsa/sjalvmord

Den som söker på ordet ”självmord” på Google får upp en sida med tips på hur man tar sitt liv. Så borde det inte vara! Kampanjen ”Jag vill förhindra självmord” har som syfte att putta ner denna sida och lyfta upp hjälpsidor istället. Det vore mycket bättre om personer som funderar på att ta sitt liv hittar hjälp och stöd hos sina medmänniskor. Kampanjen bygger på sökmotoroptimering. Det är konsten att synas högt på Googles träfflistor. Väldigt förenklat betyder det att en sida hamnar högre upp ju fler som länkar till en sida på den aktuella frasen. Så länka du också, och kolla in http://www.sjalvmordsguide.se/.

En så liten, snabb sak att göra för att lyfta upp vettiga länkar i google.