Längtan
Det finns en plats på jorden dit hjärtat alltid längtar.
Det finns en plats där min själ får ro.
Det finns en plats där jag kan ladda batterierna för att orka med den svenska mörka långa hösten och vintern.
Det finns en plats som jag helt enkelt behöver för att kunna andas.
Det är samma visa varenda år, och jag vet hur löjligt det är egentligen. Jag vet det-varenda år. I augusti åker jag därifrån och jag mår så dåligt, och ett år är så långt, och det finns en enorm sorg som bara sliter i mitt hjärta och som skriker i hela kroppen. Jag vill aldrig lämna ön, aldrig någonsin, skriker det. Och ja-jag vet att det är löjligt, för snart är det maj och jag sitter i telefon med Lotta och säger "ojoj vad fort ett år kan gå, nu är det bara 4 veckor kvar." Eller fem, som det är nu. Eller ens när det bara är 2 månader kvar.
Det finns mornar under vinterhalvåret då jag vaknar och allt är så otroligt hopplöst, för att jag drömt om det...lugnet, harmonin och friden. Då är livet pest och det är evigheter till sommaren. Skulle det alltid kännas så här om inte min ö fanns?
Och ja-jag vet att jag är manisk. Och jag vet att det är rent förskräckligt att jag aldrig kommer iväg och ser nåt annat. Och ja, min chef skrattade lite rått åt mig i morse när vi pratade om vad vi skulle göra på semestern. Jag har 2 vändor inplanerade och nu sitter jag med lite beslutsångest för om jag ska boka den där tredje vändan eller inte. Jag vet att det är löjligt, men jag har faktiskt inte högre krav på min semester än så här.
Det må vara fånigt, det må vara maniskt, det får vara vad fan som helst. Det kommer aldrig gå att förklara för någon annan vad Syd Långö betyder för mig. Det går aldrig att förklara att jag lägger ner all den tid det tar att planera, spara, prata om och längta till Syd Långö. Ingen kommer förstå riktigt, och ingen kommer att tycka att jag är normal ändå. Men .. å andra sidan går det inte att förklara den känslan det innebär för mig ens att se vägskyltarna som säger att jag närmar mig Strömstad på vägen ner dit heller. Jag hade tänkt att det här skulle vara ett försök, men ni ser ju, det blev ju totalt urkass. Jag hade tänkt skriva om lyckan över att ha ett sånt här ställe och ni ser ju hur det blev.
Med solens framfart i Svea rike har också längtan satt in en högre växel. 5 veckor kvar, och jag behöver bara tänka på det för att må bra nu. Snart snart snart.. lugnet, harmonin och den allra bästa känslan som finns...att vakna i "min" säng på Långö och veta att jag äntligen är där igen.
Kaptensgården på Syd Långö
Det finns en plats där min själ får ro.
Det finns en plats där jag kan ladda batterierna för att orka med den svenska mörka långa hösten och vintern.
Det finns en plats som jag helt enkelt behöver för att kunna andas.
Det är samma visa varenda år, och jag vet hur löjligt det är egentligen. Jag vet det-varenda år. I augusti åker jag därifrån och jag mår så dåligt, och ett år är så långt, och det finns en enorm sorg som bara sliter i mitt hjärta och som skriker i hela kroppen. Jag vill aldrig lämna ön, aldrig någonsin, skriker det. Och ja-jag vet att det är löjligt, för snart är det maj och jag sitter i telefon med Lotta och säger "ojoj vad fort ett år kan gå, nu är det bara 4 veckor kvar." Eller fem, som det är nu. Eller ens när det bara är 2 månader kvar.
Det finns mornar under vinterhalvåret då jag vaknar och allt är så otroligt hopplöst, för att jag drömt om det...lugnet, harmonin och friden. Då är livet pest och det är evigheter till sommaren. Skulle det alltid kännas så här om inte min ö fanns?
Och ja-jag vet att jag är manisk. Och jag vet att det är rent förskräckligt att jag aldrig kommer iväg och ser nåt annat. Och ja, min chef skrattade lite rått åt mig i morse när vi pratade om vad vi skulle göra på semestern. Jag har 2 vändor inplanerade och nu sitter jag med lite beslutsångest för om jag ska boka den där tredje vändan eller inte. Jag vet att det är löjligt, men jag har faktiskt inte högre krav på min semester än så här.
Det må vara fånigt, det må vara maniskt, det får vara vad fan som helst. Det kommer aldrig gå att förklara för någon annan vad Syd Långö betyder för mig. Det går aldrig att förklara att jag lägger ner all den tid det tar att planera, spara, prata om och längta till Syd Långö. Ingen kommer förstå riktigt, och ingen kommer att tycka att jag är normal ändå. Men .. å andra sidan går det inte att förklara den känslan det innebär för mig ens att se vägskyltarna som säger att jag närmar mig Strömstad på vägen ner dit heller. Jag hade tänkt att det här skulle vara ett försök, men ni ser ju, det blev ju totalt urkass. Jag hade tänkt skriva om lyckan över att ha ett sånt här ställe och ni ser ju hur det blev.
Med solens framfart i Svea rike har också längtan satt in en högre växel. 5 veckor kvar, och jag behöver bara tänka på det för att må bra nu. Snart snart snart.. lugnet, harmonin och den allra bästa känslan som finns...att vakna i "min" säng på Långö och veta att jag äntligen är där igen.
Kaptensgården på Syd Långö
Dåliga relationer
Det har varit 20 grader i skuggan i två dagar nu.
Det är fantastiskt. Det är underbart. Det är vår i Sverige. Det är sandalar och linne.
Det är förjävligt!
Förlåt.. jag vet att man inte får säga sånt. Jag vet att man inte får gnälla...men det är faktiskt förjävligt. Jag är en bitter gnälllkärring som helt enkelt är rädd för solkli och bränd hårbotten. Varför, varför fick jag så tunnt hår att det börjar klia i huvudet så fort det börjar bli varmt och solen ens får en chans att lya på mitt huvud? Jag hatar att det alltid ska vara problem så fort det blir varmt. Jag vet att jag gnäller som få....och att man som sagt inte får det-men kom tillbaka när ni får stå ut med samma solbekymmer som jag har varenda sommar. Då kan vi snacka istället...
Jag lider av någon inre stress som inte verkar ge med sig. Jag vet inte vad jag ska klara av och få gjort för att få den att gå över. Jag tror att det där med sommarov inte är så dumt, eller den där veckan på långö som närmar sig rätt bra nu. Sannerligen behövligt.
Jag blev tillsagd att jag skulle uppdatera den här sidan, men ärlgit talat så vet jag inte vad jag ska skriva om just nu. Jag har hittat hem i min nya lägenhet, på mitt nya område, i en stad som inte är helt ny längre-men fortfarande ny på så många sätt fortfarande. Jag är nöjd.... det är väl mest så det är...förutom med håret, pengarna och bristande engagemang för allt jag borde engagera mig mer i.
Det är fantastiskt. Det är underbart. Det är vår i Sverige. Det är sandalar och linne.
Det är förjävligt!
Förlåt.. jag vet att man inte får säga sånt. Jag vet att man inte får gnälla...men det är faktiskt förjävligt. Jag är en bitter gnälllkärring som helt enkelt är rädd för solkli och bränd hårbotten. Varför, varför fick jag så tunnt hår att det börjar klia i huvudet så fort det börjar bli varmt och solen ens får en chans att lya på mitt huvud? Jag hatar att det alltid ska vara problem så fort det blir varmt. Jag vet att jag gnäller som få....och att man som sagt inte får det-men kom tillbaka när ni får stå ut med samma solbekymmer som jag har varenda sommar. Då kan vi snacka istället...
Jag lider av någon inre stress som inte verkar ge med sig. Jag vet inte vad jag ska klara av och få gjort för att få den att gå över. Jag tror att det där med sommarov inte är så dumt, eller den där veckan på långö som närmar sig rätt bra nu. Sannerligen behövligt.
Jag blev tillsagd att jag skulle uppdatera den här sidan, men ärlgit talat så vet jag inte vad jag ska skriva om just nu. Jag har hittat hem i min nya lägenhet, på mitt nya område, i en stad som inte är helt ny längre-men fortfarande ny på så många sätt fortfarande. Jag är nöjd.... det är väl mest så det är...förutom med håret, pengarna och bristande engagemang för allt jag borde engagera mig mer i.
