En gammal vän och kårkollega ringde mig nu i kväll. Det var ett samtal med ett mycket roligt meddelande. Jag ser nu verkligen fram emot april. Samtalet fick mig också att se hur ett annat liv kunde ha varit, ett liv kvar där. Eller, jag vet ju inte hur det skulle ha varit, men en sak är säker: Vi skulle ha umgåtts mer om jag hade bott kvar. Vi hade hängt på Marres då och då fortfarande och kanske skulle jag hittat in på kårhuset för fika något oftare än nu (dvs aldrig). Det som är mest synd med en flytt är de vänner man flyttar i från och som man lovar att höra av sig till ständigt, men som till slut blir ett dåligt samvete i telefonboken i mobilen. "Jag önskar att jag ringde enbart för att höra hur det är med dig, men jag har ju faktiskt ett ärende också." "Det är tur det, annars skulle vi ju aldrig höras." Jag saknar Falun och vännerna där - men Västerås och vännerna här är också så stor del av min värld nu. Jag vet inte vilken fot jag skulle stå på om vi faktiskt stod inför ett val. 

Jag hade nyss varit på bio med några elever när jag klev in i hissen i Punkt. Det var jag och en man i 40-års åldern i hissen. Han frågade vänligt vilken våning jag skulle till och jag svarade "4-an". "Då ska du av före mig", sa han vänligt tillbaka och suckade sedan. "Vilken dag!" "jasså, har du nyss slutat?", frågade jag. "Ja, och jag har nyss avskedat folk." Sen sa han något jag inte hörde och sen gick jag ur hissen med ett "Vissa dagar är så" (vilken klyscha!). Han önskade mig en trevlig kväll och jag letade upp min bil.

Ja, så är det! 

till den dag då du ska fylla sju?

varför skynda på

när den tiden snart är här ändå?

å den tid som vi har, 

alla tusentals dar

passerar på ett litet kick

så mens ditt hjärta slår an

passa på om du kan

Idag var jag I Falun. Det var en kort, väldigt kort, visit. Bara över dagen faktiskt. Jag och en kollega åkte upp för att hälsa på en god vän. Ibland är jag så trött på mig själv att jag bara vill skrika, vet ni det? Där satt jag i bilen på vägen upp och sa självsäkert "Jag har liksom förlikat mig med att jag bor i Västerås nu, jag trivs och mår bra och ser att jag kommer att bo där länge" (något liknande i alla fall sa jag). Redan när jag svängde mot Falun i Borlänge visste jag att det var förbannad lögn! När vi svängde ner mot stan i Gruvrondellen visste jag att det var det osannaste jag sagt i år och när vi senare gick ner på stan så var det som att komma hem. Jag blir förbannad av detta! Det är som att jag slits mellan två världar, två liv och två kärlekar. Jag ser så mycket bra i Västerås, sådana otroliga potential det finns här, hur fantastiskt smidigt det är att bo här. Snart har vi ju tom cykelavstånd till Ikea (ja, ni fattar själva vilken grej det är!!)! Men där, där inte ens Ikea finns, där det är dött på kvällar och helger, där inga köpcenter finns, där vintern är lång och vit och där det är ännu längre till våra föräldrar - där bor mitt hjärta. (Nej, missförstå mig inte. Mitt hjärta bor här, han sitter i soffan bredvid mig, men jag har lämnat halva min själ i Falun.) 

Jag vaknade halv sju, gick upp och stängde av alarmet. Stefan hade skickat Lasse-citat: "När varje dags känns likadan, kom ihåg mig då." Saknar han oss månne där borta på Finnslätten? Hur som helst svarade jag tillbaka: "Detsamma. Just nu är varje dag verkligen likadan dessutom." DET är sant. Jag går upp, och sen går jag och lägger mig igen. Nu, till och med en lördag är jag uppe i samma tid som när jag ska jobba, men den här gången av roligare och andra orsaker. Jag och min kollega E åker idag mot Falun för att hälsa på en gammal kollega och vän, N, som bor där nu för tiden. Så, äntligen får jag återse Falun i all sin vinterglans (väl?). I can't wait. 

Nu har vi övningskört två dagar i rad. Det är bra! Hjärtat är jätteduktig! Verkligen jätteduktig! Men, det är ändå svårt att inte sitta och spänna sig. Alltså, jag sitter och spänner mig. Jag ser fram emot den dagen då jag litar fullt och fast på att det ska gå bra hela tiden. Men, nu har han ju inte kommit så långt och faktiskt så är han kanonduktig, so far so good. 

Jag hade ett kort snack med några elever om bloggar idag. Det hela började med att jag fick veta att en av mina elever bloggar, och hennes kompisar tyckte att jag skulle läsa i hennes blogg, för att hon skrev så bra.  Jag sa såklart med en gång att jag hemskt gärna ville läsa i hennes blogg och efter lite om och men så fick jag adressen. Jag försökte med "om jag får läsa din så får du läsa min", men fick då svaret "Det gör jag redan" och flera runt bordet instämde. Jag måste säga att jag blev lite förvånad. Kanske har jag fler läsare än de där 14 som jag brukar skämta om att jag har. Jag vet ju iof att elever läst min blogg förut, elever i år 9 förra året bland annat, men jag visste inte att någon gör det nu också. Det är hur som helst helt okej. 

Jag har två svagheter. Ja, jag har faktiskt minskat ner dem till två från att en gång ha varit fler. När jag väl hade insett att jag inte behövde köpa kläder på Freddes i Falun, vilket jag gjorde konstant ett tag. När jag hade insett att jag inte behövde köpa Lee-jeans längre, för det -behövde- jag verkligen bara för några år sedan. När jag väl hade insett att man kan handla precis lika bra på Willys som på Ica, samt en massa andra insikter, så finns det två svagheter, eller kanske mera övertygelser, som stannat kvar hos mig. Egentligen har det att göra med en rädsla av att få förskräcklig hy respektive ännu mer förskräckligt hår om jag slutar använda dessa produkter. Min mamma drar efter andan när jag köpt schampo för nästan 300, men oftast, mamma lilla, så är det värt det (trots att jag ständigt är missnöjd, men det kom ju med hårgenerna). 

Lillasyster och jag kollade på kort i helgen och vi slog fast att våra kära föräldrar verkligen måste ha hoppats på henne, med tanke på hur lillgammal hon såg ut på de flesta (för att inte säga alla) foton av henne som liten. Själv såg jag ju ut som en nykläckt groda i vilken pose som helst vid den åldern, så jag var inte mycket bättre själv. Nu har i alla fall Nil lagt upp några gamla foton på bilddagboken och jag försöker här länka till ett av dem, ett av dem vi verkligen konstaterade hennes dels lillgammalhet, men också hennes linslushet på:

Ungefärligt citat från fredagskvällen:

I helgen var jag och besökte min kära lillasyster i hennes nya hem i hennes nya stad-Karlstad. Hon har, efter 8 år, lämnat Norrköping därhän (förutom att hennes A bor där såklart) och tagit det stora steget in i universitet- och högskolevärlden. Jag får någon slags längtan efter att vara student när jag pratar med henne, fast det finns så många baksidor så på många sätt är jag glad för det läge jag har istället. Men, det är som jag sa till henne: "Det är något speciellt med att bara få gå och lära sig saker, insupa kunskap, hela dagarna." Men, sen finns det många delar som är jobbiga med att flytta, börja plugga på det här sättet och lära om på nytt såklart. De delarna är jag kanske inte avundsjuk på, men jag minns dem mycket väl. Tiden går, kan vi väl säga. Det är nu över 10 år sedan jag flyttade till Falun. 

Vissa dagar går inget som det ska verkar det som. De två lektioner jag haft idag blev pannkaka med extra mycket ägg båda två. Jag blir så less på AV-systemet på det här bygget. Jag orkar inte släpa halvglappa maskiner tvärs över skolan för att sedan bli tvungen att höra på elevernas gnäll om att det ändå inte kommer att fungera, och såklart gör det inte det när det väl ska kopplas in heller. Okej, nu jobbar vi på det här och det ska bli bättre...men just nu är det så jäkla tidsödande att försöka göra något annorlunda och använda uppdaterade texter (läs nyheter) för en gångs skull. Jag blir bitter och less!
Vad är det dessutom med elever som inte ser sitt eget bästa ens i krislägen? Hela tiden är det någon annans fel, och själva verkar vissa inte ens bry sig om det går bra för dem eller ej? Det kanske är mina ambitioner och förväntningar som måste dras ner, men jag är rädd att de träffar golvet om jag drar ännu lägre.
Nej, idag var inte någon bra dag, och nu måste jag dessutom konka tillbaka kanonen, ljudet, datorn och en miljard sladdar.