New Slang
Som tredje person idag måste jag lägga upp den här. Den är en av mina nyaste kärlekar (konstant lyssnad på sen i maj).
Fortsättning på bilhelvetet
Igår körde jag ut på Erikslund (vilket var ett misstag rakt av, eftersom Erikslund är det minst planerade området i stan, helt hopplöst att försöka komma fram där ute - idioti!) och precis innan jag kommit fram tyckte jag att det började lukta bränt i bilen. Jag tänkte att det kanske var bilen framför som var problemet och hoppades verkligen att det inte var min bil som ställde till det.
Idag åkte jag återigen åt dit (för jag lär mig aldrig) och precis när jag skulle parkera så kände jag det igen - den omisskänliga lukten av bränt gummi. Eftersom jag knappast kan räkna mig själv som någon form av proffs på bilar så kände ja mig rätt hjälplös men tänkte att en titt under motorhuven i alla fall inte skadat någon so far. Under motorhuven kom det rök. Inte massor, inte så det kokade eller brann, men ändå rök!
Så, så här få det bli: Ringa mokonomenverkstan i morgon och fråga vad 17 som är fel, eftersom detta dykt upp NU, efter deras koll. Hyra bil för att kunna åka till Daniels föräldrar i veckan. Billigt och bra, va? Skitirriterande! Jag vill bara skrika och slå på något, helst bilen då...
Ge mig massor av pengar så att vi kan köpa en NY bil!
Idag åkte jag återigen åt dit (för jag lär mig aldrig) och precis när jag skulle parkera så kände jag det igen - den omisskänliga lukten av bränt gummi. Eftersom jag knappast kan räkna mig själv som någon form av proffs på bilar så kände ja mig rätt hjälplös men tänkte att en titt under motorhuven i alla fall inte skadat någon so far. Under motorhuven kom det rök. Inte massor, inte så det kokade eller brann, men ändå rök!
Så, så här få det bli: Ringa mokonomenverkstan i morgon och fråga vad 17 som är fel, eftersom detta dykt upp NU, efter deras koll. Hyra bil för att kunna åka till Daniels föräldrar i veckan. Billigt och bra, va? Skitirriterande! Jag vill bara skrika och slå på något, helst bilen då...
Ge mig massor av pengar så att vi kan köpa en NY bil!
Socialt liv
Ibland kan jag faktiskt känna att jag bor här och har bott här ett tag. En av de kriterier jag har för att känna mig mer hemma och bekväm i en stad är att känna igen folk på stan. Jag minns tom första gången jag träfade någon som hälsade på mig i Falun. Då hade jag ändå bott där ett tag.
I Västerås känner jag mest igen folk genom jobbet. Är det inte kollegor så är det elever, gamla som nya, och ibland en och annan förälder också. Men, jag har ju faktiskt lyckats skapa ett par bestående relationer här i stan under de 4 år som gått. Så, i fredags när jag var på stan och fördrev tiden innan jag skulle träffa Frida för fika så sprang jag in i bästa Linda och inte långt efteråt träffade jag på grann-Sofia. De två är väl mina kontakter utanför skolan här. (Frida och Erik räknas inte riktigt, de hör till mitt liv sen så lång tid tillbaka ändå, och Peter och Hanna räknas inte för de är del av familjen.) Det är trevligt att få känna sig hemma även på detta sätt, eller hur. Jag är glad att jag har lyckats knyta upp dessa två fantastiska människor under de här åren, för ibland när jag tänker efter så vet jag inte hur mycket social kontakt jag skulle hinna med utöver dem. Tiden springer iväg och den mesta går åt till jobbet, faktiskt. Men, snart ska jag ju vara hemma på heltid och då hoppas jag att min nyaste sociala kontakt, den där som buffar och puffar där inne i magen, ska fylla mina dagar.
Status
För att det gått ett par dagar sen jag skrev så måste jag uppdatera er med nåt i alla fall, så detta är läget just nu:
Det pissregnar ute och är grått, jag har nyss sovit en timme (eller var det två? jag vet inte). Lovet har börjat och jag tänker ta det så lugnt jag kan på annan ort. Fast det lugna lär avbrytas av obligatorisk shopping, och det gör inte ont precis. Jag måste dock jobba under lovet, och nu funderar jag på att åka någonstans avskilt resten av eftermiddagen för att få jobb gjort-innan vi åker bort. Inatt ställde vi ju om klockorna och jag blir förvirrad när Daniel -tvingar-mig att sova en timme till fastän jag faktiskt sovit klart för natten. Jag är inte morgontrött längre, i alla fall inte när jag får välja själv när jag ska vakna. Det kan också höra ihop med dels: 1. bebisen i magen är inte morgontrött. 2. jag blir stel av att ligga stilla för länge, det är inget ålderstecken, det är också pga bebis.
Jag mår bra, och nu kom jag precis på en sak jag kan skriva ett enskilt inlägg om (som ni såg precis här över nyss antar jag....)
Dödsbudet
Idag lämnade jag in bilen på verksta'n för service. Vår tanke var följande:
1. Byta däck
2. Göra service, sån normal genomgång som behövs göras efter x antal mil
3. Plocka bort en plastkåpa som hängde lös under bilen
4. Kolla hur det är med air bag på passagerarsätet eftersom vi tänkt ha en barnstol där
5. Kolla varför den är så fartkänslig, och rycker i för låg fart på för hög växel
Klockan 15 ringde jag upp verksta'n och fick följande besked:
1. Vi har bytt däck
2. Vi har gjort servicen och upptäckt en hel del saker att åtgärda
4. Det finns ingen air bag på passagerarsätet
5. Som sagt, vi har hittat en del fel.
Sen rabblade killen i telefonen en hel lista med saker att åtgärda och la in själva dödsbudet: "Jag tycker inte att ni ska åtgärda mer på den här bilen. Det kommer att sluta med att det kostar er mer än vad själva bilen kostade, och ni har ju redan lagt ner en hel del pengar på den här bilen. Du kan köra med bilen till besiktningen, men sen går det nog inte mer. Jag tycker nog att ni ska lägga era pengar på en ny bil istället.
Ny kärlek:
Har ni testat Marabous nya choklad, den heter "Vinter" och smakar pepparkaka. Jag älskar pepparkakesmak! Min bästa glass är helt klart Sandwich med pepparkaka som brukar dyka upp i frysboxen vid den här tiden på året, och så nu då den här chokladen. Kanske ska jag baka pepparkakor i år igen, jag tror nog det. Fast liksom, själva kakorna i sig är inte grejen, det är smaken.
Har ni inte testat så-testa!
Jag-en djurvän
Idag har jag gjort en hjältemodig insats, fast jag vet att det samtidigt kanske inte hjälpte så jättemycket, men det kändes bättre i hjärtat i alla fall.
För någon dag sedan såg jag att Mio var väldigt fascinerad av något i fönstret i vardagsrummet. När jag tittade närmare upptäckte jag en stor fluga, närmare spyfluga kanske, som satt mellan fönstrena. Jag vet inte hur den kom dit, men antagligen genom någon ventil eller så. Stackars!
Jag såg den sen igår igen och påpekade detta för Daniel, som inte tyckte att det fanns så mycket att göra åt saken. Vi kom ju fram till att om vi släpper ut den så är det antagligen för kallt för den utomhus ändå, så hur som helst skulle den inte klara sig. Stackars!
Så nu på morgonen, efter Daniel gått till jobbet, bestämde jag mig för att ta i tu med saken, för han hade bara tyckt jag var larvig om han varit hemma. Så, efter jag shasat bort Mio från fönstret så blev det till att öppna upp, skruva flera långa skruvar för att få i sär alla tre fönster och sedan släppa ut den stackars flugan. Den var så slut att den föll ner på golvet och sedan klättrade upp på min hand när jag skulle få ut den i friheten igen. Stackars!
Nu kanske den fryser ihjäl, ja, jag vet. Men, den får i alla fall göra det i den miljö där den hör hemma, inte kvävas ihjäl mellan våra fönster så att vi dessutom blir tvungna att ta hand om liket sen.
ensam - nu till försäljning
Min vän Linda har skrivit en bok. Det är fanemej inte alla som har skrivit en bok innan de fyllt 23. Bara för den sakens skull tycker jag att ni ska läsa den. Jag ska i alla fall läsa den, för den handlar om separationsångest och det vet jag både ett och annat om sen förut.
Visst är ni väl imponerade? Det är en riktig bok, inte på låtsas på nåt sätt!
Jag funderar också på att skriva en bok en dag.
Fortsättningen på "Gratis är Gott"
Förra helgen stod jag i kökssoffan för att rätta till gardinen då jag såg något underligt. I Daniels jakt på den perfekta städningen hade kakfatet, fortfarande kvar i kartongen, bytt plats. Nu låg det plötsligt ÖVER kylskåpet, och ÖVER det där skåpet som är över kylskåpet. Det är inte ens en hylla där, det är bara ett tomt ingenting. Där låg paketet med kakfatet.
Jag undrade såklart förfärat vad det gjorde där och Daniel sa att vi ju ändå aldrig kommer att använda det.
Så, härmed lovar jag att när bebis kommer så ska jag bjuda hem er för påhälsning och kakor, serverade på kakfatet! Det ska väl inte vara så jäkla besvärligt att baka lite kakor!
En tv-fundering
(aka dagens I-landsproblem)
Jag har tänkt på en sak i ett par veckor nu och nu tror jag att jag ska skriva ner mina funderingar. Det är nämligen så att jag vet inte om jag ska tacka tv4 eller om jag ska svära åt dem. Så här är det:
I våras bestämde ju tv4 att tydligen ingen tittade på Lost längre, så de körde världens bästa serie på världens sämsta sändningstid, knappast primetime längre, utan 22.40 på tisdagar. Det blev ju till att spela in om jag skulle orka med att titta. Om jag var trött då så är det inget i jämförelse med vad jag är nu för tiden, och här kliver nu mitt problem in i bilden. Av de få serier jag följer förutom Lost så är Heroes en klar favorit. Nu var det ca ett år sedan Heroes senast gick på svensk tv och jag började så smått ge upp hoppet när jag plötsligt såg en liten, liten reklamtext mitt i ett annat program, ren slump alltså, om att Heroes skulle börja dagen efter-kl 22.40. Så, dagen efter spelade jag in det och tittade dagen efter det. Den dagen råkade jag, som av en slump, prata med mamma på telefonen och hon bara nämnde i förbifarten att Heroes ju gick idag också. DÅ insåg jag att det skulle gå hela veckan, varje vardag, kl 22.40. "Kanon" tänkte jag och laddade videon. Jag hade ju läst att tv4 nu skulle sända 25 avsnitt så jag såg fram emot en lång, mörk höst med Heroes som ljuspunkt.
Det är bara det att nu har t4 visat Heroes varje vardag i 4 veckor och den här veckan går de sista av de 25 avsnitten. Varje dag har jag spelat in och sen har jag kollat ikapp, om inte dagen efter så på helgen. Trogen som jag är. MEN, jag kan inte bestämma mig om tv4 är respektlösa eller vad som är problemet? Varför gör man så med en av de bästa serierna de sänt? Varför tror de att ingen vill titta? Varför göra så när det gått ett år och säkert fler än jag väntat? Det känns liksom inte bra. Men samtidigt är jag tacksam eftersom det händer så mycket och jag inte behövt vänta en vecka mellan avsnitten, det är högst dubbelt det här.
Vad tycker ni?
Alldeles nyss
Alla mina tre killar på samma ställe. Det här är inte vanligt, Mio har precis börjat göra så här. (Och jag förbannar FB för att jag inte kunde lägga upp det där som jag ville.)
Som i ett annat liv
En sak som är bra, men också konstig, med Västerås är att jag inte har någon historia här. Jag har tänkt på det många gånger när jag är i Falun, att där har jag historia, på gott och ont. Det hinner bli ganska mycket historia på 7 år nämligen. Men här finns ingen historia, inte på samma sätt i alla fall, eftersom jag levt ett annat liv sen jag flyttade hit för fyra år sedan. Det går ju omöjligt att flytta och köra samma race, dels när man jobbar heltid och dels när man inte känner en kotte.
Men idag mötte jag historia.
Jag mötte S på stan. S är historia sen nästan 4 år tillbaka. S är ... man skulle kunna säga att S var något jag ville skulle hända, kanske mest för att jag ville det så mycket, inte för att känslan fanns där. S var som en spegling av Falun, fast i Västerås. Det var som en pusselbit som inte passade i mitt Västeråsliv, men däremot i mitt Falunliv. S var länge sen nu! Vi var faktiskt vänner också. En gång bodde Torsten där en hel helg när jag var borta med jobbet. S är en väldigt schyst och sympatisk person och konstigt nog hade vi vårt mest givande möte för ca 3 år sedan och sen dess har vi inte träffats, knappt. Den gången satt vi uppe i hans lägenhet halva natten och pratade barndom, familj, vänner och insida. Vi vände ut och in på saker som jag inte vänd ut och in på knappt med mina gamla kuratorer genom åren. Det var otroligt givande. Jag minns att jag åkte hem vid halv fyra. Han erbjöd mig att sova kvar, eftersom det var så sent, men det var liksom inte ens ett alternativ. S var en vän då. Sen sågs vi inte mer.
Och tiden gick.
Sist jag mötte honom var förra sommaren när jag precis blivit av med min telefon, så då fick jag hans mobilnummer igen. Men jag har inte använt det.
Idag sprang vi på varandra igen. Det var konstigt, för jag hade åkt förbi hans gamla hus bara 2 timmar tidigare och tanken "undrar hur det är med S nu för tiden" hann flyga genom huvudet. Så kom vi plötsligt bara gående där från varsitt håll vid Red Chili idag. Mysko. Jag såg knappt att det var han först, för det var så länge sen. Det var verkligen länge sen! Jag frågade hur det gick med pluggandet, han sa att han var klar. Jag konstaterade "jaha, det var SÅ länge sen!" Sen kunde jag berätta att jag mest jobbade och väntade barn, och det gjorde också att det kändes som länge sen. Underligt, men roligt. Inget annat. Sen gick jag in på Ica för att köpa mjölk och fil och jag tror att han gick till McD för att köpa frukost, det såg så ut.
Länge sen, tänk att 3-4 år kan vara så länge sen, och jag därmed har historia i den här staden också. Konstigt.
Jag och Krtek
Jag tänkte bara förgylla er dag med detta foto från Prag. Det är jag och bästaste Krtek utanför en fantastisk leksaksaffär dit jag vill återvända när jag har någon att köpa underbara träleksaker till.
