Live together, die alone.
Jag saknar Lost så in i bängen! Har precis kollat klart på, den alldeles för korta, säsong 5. Jag har säsong 6 i datorn, men det är inte riktigt samma sak, eller hur? ge mig mer Lost! Eller liksom...radera mitt minne så kan jag börja om från början och få njuta på samma sätt igen.
Jag saknar Sayid, som tusan. Nu efter säsong 5 vet jag ju vad som händer honom, hur han blir, och då saknar jag den "riktiga" Sayid.
Ibland är människor så urbota dumma i huvudet!
Åter hemma, och åter vid datorn, efter ett par dagar i exil nere i Varberg. Julhelgen har bjudit på lite av varje och det har egentligen -bara-varit bra. Så varför denna rubrik undrar i nu, eller hur? Ja, ibland kan jag liksom bara inte släppa saker utan de går runt och mal och mal och mal i huvudet på mig, därav. Jag skulle kunna skriva om allt fantastiskt som hänt senaste dagarna men istället bjuder jag på detta:
Vad är det för jävla stolpskott som tar med sig HUND till Gekås i Ullared och låter den sitta i bilen och vänta när det är -16 grader utomhus? Vissa människor förtjänar inte att ha djur!
'nuff said!
Storhet ligger på gränsen till förintelse
Så sa Will Smith i en intervju på Oprah (jag kollar ALDRIG på Oprah, men nu råkade jag se just det här) härom dagen, och ta mej faen om jag inte tycker att han har helt rätt. Utan att varit nära någon form av förintelse eller dyligt så kan man inte nå den storhet som ren styrka innebär. För jag tror det var typ så han menade.
Att ta hand om andras barn
Ibland är det konstigt det här med att jobba med andras barn hela dagarna, i flera år i rad. För med mitt eget barn, och vänners barn så vet jag ju att jag får följa dem, men på jobbet så bara är de där och förgyller och förskräcker (nej då, mest bara förgyller faktiskt) under 4 år och sen är de borta.
Idag hade jag ynnesten att hinna byta några ord med en av våra nior från förra året. En av de där som lämnar spår, ni vet (OM ni vet, så vet ni). En kille som jag tragglade med i berochdalbanor i 4 år. Fyra BRA år, trots frustration från båda honom och mig. Idag var han hos oss för att, på eget initiativ, tala med våra nior om sitt program på gymnasiet. Jag missade själva snacket med niorna, men hann prata med honom i korridoren. Faktiskt så letade jag först efter honom på hela skolan, men hittade honom inte, men sen visade det sig att han hade tagit ett snack med sin gamla mattelärare också. Det var en sån där lycka i magen när jag ändå fick prata lite med honom, få låna honom lite igen. För det blir så tomt när de försvinner plötsligt. Även om vi vet om det hela tiden, så finns det alltid de som lämnar hål efter sig.
När han gick insåg jag att jag ju liksom inte får vara hans lärare mer, och då uppskattade jag ännu mer de 4 år som var, så där i efterhand.
(och så slog det mig, att han är lite som Jacob. Apalbys egna Jacob liksom.... ;)
Play it maestro
Det finns musik och så finns det musik:
Det finns musik som liksom bara känns in i hjärtat och vanligtvis är det väl kanske inte de här typen av musik, men Für Elise fanns med på en cd vi hittade härom dagen. En cd Isak fått med i nåt "nya - bebisen-paket" och jag älskar verkligen Für Elise, har alltid gjort. Den är magisk på nåt sätt. (känns som -helt-fel grej att sno från Youtube, men men. Undrar vad Beethoven hade sagt om det....)
Jag = en förrädare
Jag är en förrädare. Jag har inte följt Idol igår. Det började bra, men sen tappade jag intresset, dels för att deltagarna inte var så bra, tyckte jag, och dels för att det verkligen tar HELA fredagskvällen att följa Idol, och det hade jag inte lust med.
Jag har följt Idol alla år utom första annars, och det kändes lite som förräderi när det nu var final och jag inte ens tittade. MEN jag har sett Jay göra Enter Sandman och LIke a prayer och jag kan bara säga ... wow!
Jag tror nog rätt person vann igår, utan att ens ha följt hösten.
I'll protect you- no matter what!
Så jävla irriterande!
I mars väntade jag, något besatt, på New Moon. Jag hade förhandsbokat den och som ni vet var just den tiden kanske min värsta besatthetsfas när det gäller Twilight. Så, när dagen kom och filmen inte kom var jag tokig!Arg som ett bi och besviken hela helgen fram till måndagen då filmen kom till slut. Men, då hade jag väntat hela fredagen samt sett fram emot det i flera veckor. Hade datumet uppskrivet i kalendern och hela det där paketet ni vet.
Den här gången är jag inte -lika- besatt. Jag hade faktiskt inte ens koll på om det var den 4,5 eller 8 som Eclipse skulle komma, men jag har såklart förhandsbeställt den. Så fick jag se i förra veckan att den skulle komma idag, och mycket riktigt fick jag ett mess härom dagen om att den var skickat och skulle komma fram i tid.
Har jag fått nån film???? Nej, så i helvete inte att jag har! Om jag förstått det rätt så har posten, på grund av all snö, svårt att leverera sina paket. Tack så jävla mycket! Nu tycker jag att posten får jobba extra i morn och se till att mitt paket landar på Pettersberg så att jag kan få gå och hämta det. Inte så jättemycket för att jag längtar efter att se filmen som för att rätt ska vara rätt!
(och vi är väl överens om att repliken i titeln aldrig yttras i filmen, trots att den fanns med i varenda trailer som fanns när filmen kom i somras)
New do
Tänkte bara visa att jag fick ett infall härom dagen och klippte lugg igen. Allt egentligen för att mössa funkar bättre när jag har lugg, och när det är -15 så passar mössa bättre än inte alls. Jag är nöjd, särskilt som jag inte hade en aning om hur det skulle funka med resten av håret utan bara bestämde mig.
