Äntligen sitter ränderna i!
Redan i juli hittade jag och D tapeten med stort T till köket. Så fort vi såg den var vi överens om att vi skulle ha den just i köket. Priset fick tom kvitta, trots 400 kr/rulle. Vi har faktiskt planerat resten av rummen runt omkring köket utefter just den tapeten fastän vi inte ens hade den hemma. I julas fick vi lite pengar av mor och far, och det blev lite över efter bokhylleshoppingen, som vi gjorde för de pengar vi fick av D's släkt, så då köpte vi iaf hem tapeterna. Nu sitter de där de ska! Äntligen! Det tog oss 3 kvällar och ett elavbrott (ja, det var vi som orsakade det, shhh!) för att få upp alla våderna, men nu är det verkligen klart!
Redan när vi flyttade hit sa vi att vi skulle göra oss av med den gröna tapeten i köket så fort som möjligt, ni förstår säkert varför när ni tittar närmare på följande bild (här har vi precis startat):
Men nu är vi alltså klara, och har ställt in möblerna igen. Nu sitter även Daniels tavla uppe på väggen igen, men här stod den fortfarande i soffan. Det återstår att sätta upp te-burkhyllan och skåpet för glasen längst ner i köket.
Vi går runt och berättar för varandra vilken god smak vi har nu :D
All heder till Lunchpasset och Suss
När jag gick i gymnasiet, sista året var det tom, då tränade jag som en idiot. Jag gick på Step mest, det var liksom nytt och hypat då. Step och Body pump och någon enstaka gång Aerobics. Jag gick varje dag! Jag överdriver inte, jag gick varje dag! Det var tom så att de som ägde stället där jag tränade, Lunchpasset (som låg bekvämt bara ned för backen från mitt hus, knappt 50 m bort), fick säga till mig att inte träna så mycket. Ibland tränade jag dubbelpass, först Step och sedan Body pump. Det var otroligt! Jag vet inte om jag var stark, så här i efterhand, men jag hade en jäkla kondis och hoppade upp och ner och över den där steplådan som ingenting. Jag orkade ALLT!(och lite till oftast) Jag tog verkligen ut mig, jag lovar!
Suss hette hon som tillsammans med sin syster ägde Lunchpasset, och hon hade de bästa passen, den bästa peppningen och de roligaste, nyaste stegen. När jag lämnade Oxelösund sörjde jag Lunchpasset!
I Falun blev det bara inte bra. Jag testade det enda gymmet i stan och trivdes inte, jag började träna i Borlänge, men trivdes inte. Jag la av med träningen helt, och det var skönt på ett sätt, men ändå inte på ett annat. Så jag tränade på Må bättre, men det funkade bara inte. Långt senare började jag träna på Friskis och gick på spinning. Jäklar vad jag spinnande! Flera gånger i veckan! Sen tappade jag sugen totalt, och skrev in mig på Må Bättre igen.
Sen flyttade jag!
I Västerås skrev jag in mig på njoy det första jag gjorde. Problemen med ryggen gjorde att jag fick överlåta mitt träningskort. Jag tror att jag ändå tränade ett par gånger/vecka före ryggen kajka ihop till sist. När jag var något bättre skaffade jag ett 3 månaderskort på Friskis och gick på lite gympa, men kom liksom inte igång. Sen tränade jag ett par månader på njoy igen, men ryggen var fortfarande inte bra. Till sist la jag ner tränandet och var nöjd med mig själv som jag var.
Detta höll i sig tills Daniel flyttade till stan. Alla som känner oss vet att Daniel är den vältränade av oss, den med muskler, uthållighet och självdiciplin. Jag är bara en svag stackare med dålig koll på mig själv jämfört med honom. Så, tillsammans skaffade vi kort på Nautilus för ca 1 år sedan. Det gick faktiskt ganska bra, särskilt i somras, då gick det till och med strålande! Under hösten blev det sämre med träningen och i december när jag blev sjukskriven så tog det stopp. Nu är jag inte ens sugen på att gå till gymmet på Nautilus längre, trots att det ju gick SÅ bra och jag blev SÅ mycket starkare (tyckte jag).
Så, idag har jag skaffat mig ett halvårskort på Friskis - igen. Nya lokalen på Rocklunda ligger SÅ bra till från jobbet, och jag är trött på att själv vara ansvarig för att kroppen ska bli tränad. Jag var på ett pass idag och en sak kan jag säga er: jag har INTE blivit starkare alls av gymandet, för jag orkar fortfarande inte göra armhävningar.
Jag vill hedra Suss och Lunchpasset, för det verkar som att bättre än så blir det aldrig igen!
Äkta vara
Jag tänkte uppdatera hur det går, det här med att försöka se över kosten och inte äta en massa mat som jag inte vet vad det är i, och att försöka undvika så många E-monster som möjligt.
Först och främst måste jag säga att jag känner mig både nyuppväckt och lite dum. Eftersom jag ändå känt min vän Frida i snart 10 år så är jag ju inte helt oinsatt i vilken skit det är vi sätter i oss, då hon är lååångt före mig när det gäller dessa saker (kanske mkt på grund av att hon är vegetarian också). T ex, härom dagen åt jag lunch med min kollega E och vi pratade om smågodis. Ingen av oss var särskilt sugna på smågodis längre, när vi nu verkligen tänkt till på vad det är I det. "Jag läste innehållsförteckningen för gelehallon och där står det "nöt", och jag verkligen insåg att de inte menar "nöt" som i "nötter", sa min kollega. Och nej, jag är inte dum, jag vet att det är gelatinet som innehåller detta äckel, men det är först nu jag liksom öppnat upp för att ta in detta. Så, nix nej till smågodis, och som sagt, jag är inte ens sugen, däremot ganska äcklad!
Idag var jag och D på Carlströms chark för första gången. Jag har hört talas om att det finns ett par gånger senaste året, men nu letade vi upp det också, för att kolla läget, kolla priser osv. Vi åkte därifrån med 1 kg nymald och nyslaktad nötfärs och kände oss som kungar. Det blir fler besök där, utan tvekan. Allt kändes så fräscht och äkta som det kan göra.
Idag har jag bakat 3 surdegslimpor. Att baka är inte jobbigt, men man måste planera lite, särskilt om man ska göra surdegsbröd (som ju faktiskt är både godare och nyttigare än mkt annat bröd). Men gud vad det blir gott, och så mycket bättre det känns.
Igår köpte vi falukorv, men inte den som jag brukar köpa annars, en med så lite fett i som möjligt. Jag svalde mina tidigare normer och köpte den med mest kött i, inte minst fett i. Jag tittade snabbt på innehållsförteckningen på den vi brukar köpa och suckade tungt, bye bye liksom. Min tid som viktväktare har lurat mig in i tillsatsernas helvete och det gör lite ont att släppa dessa varor också, för det innebär att jag verkligen måste röra på mig mer för att inte braka iväg uppåt - antar jag. Per Moberg sa en gång i tv att om du går en timme varje dag så kan du äta vad du vill, jag hoppas att han har rätt!
I går var första besöket i skolmatsalen sen vi började, bara för att jag inte hade någon matlåda. Men det blev bara sallad och potatis. Det vänder sig i magen när jag tänker på allt annat som serveras till.
Visst känns det som att jag har trampat bakåt i tiden, till den tid då man helst skulle ha sin egen slakt också, men jag har aldrig mått så bra eller känt mig så rätt ute.
Jag vill inte förfalla till E-monsterlandet igen, jag vill få må så här bra!
Jag låg länge vaken i mörkret
Länge låg jag och funderade och för en gångs skull var Daniel öppen för att prata om en film efteråt, det måste vara ett tecken på att den verkligen grep tag i honom också. Men jag låg längre, efter att han somnar, och tänkte och tänkte. Jag tänkte på filmen och den fantastiska historian, och jag tänkte på den där kommentaren "Det är bara på film" som jag fått sagd till mig så många gånger. Jag funderade på vad det var som fått mig att gråta så hejdlöst igår, tårarna bara vällde fram och fastän filmen var slut så fortsatte de komma.
Jag har sagt det förut och det bör sägas igen: Film, musik, teater och annan kultur görs för att påverka oss, för att få oss att känna och öppna våra hjärtan för det filmen/låten o dyl vill berätta för oss. Jag måste vara som en stor måltavla för allt som försöker locka fram sådana känslor i publiken. Jag sväljer vilken historia med hull och hår och gråter när det krävs och gläds i hela själen när det behövs. För mig är det inte film, det är som att få kika in genom nyckelhålet i någon annans liv, någon annans saga. När min egen saga inte bjudit på speciellt mycket berg och dalar utan varit jämn, så har det varit ännu mer lockande att kika in i en annan värld.
Jag återkommer till kommentaren från mamma när jag var runt 20 (gud vad gammal jag lät nu) om att jag har för stort hjärta och känner för mycket. Det är nog så när det gäller film också. Jag tänkte igår på Daisy och på vad hon måste upplevt och känt och vilken orättvisa det måste vara i att få se sitt livs kärlek gå in i barndom - bokstavligen- och glömma att hon ens funnits. Jag tänkte på Benjamin och på vad han måste upplevt när han blev yngre och yngre och insåg att han inte kunde ta hand om sig själv längre, som han ju alltid kunnat. Och jag tänkte på budskapet i filmen: Det är insidan som räknas! Det handlar inte om hur gammal man är och verkligen inte hur gammal man ser ut att vara. En stund i livet kan du vara perfekt för en annan, en annan stund kan yttre omständigheter påverka så att det inte blir så länge. (Jaha, nu gråter jag nästan igen.)
Ibland vill jag leva i filmens värld, få gå in bakom kulisserna och se att det är på riktigt, inte alls studio, blue screen och påhittat. För mig är det äkta, för mig finns det.
Det är därför jag gråter, för att mitt hjärta svämmar över, för att jag har plats för alla de känslorna, för att jag är som en öppen måltavla för allt - även det påhittade. Det är därför jag ofta får så ont.
Mitt hjärta svämmar över
Jag och Daniel bestämde oss för mat och bio ikväll, valet föll på The Curious case of Benjamin Button och nu är jag alldeles tagen - igen ja, men inte på samma sätt som jag var igår till sista avsnittet av De halvt dolda- av denna film. Jag vill rekommendera alla att se den, vad du än har för smak för filmer. Den här ska ses! Om du dessutom har någon tanke om att Forrest Gump är en bra film-så desto bättre (men därmed inte sagt att de är lika).
Brad Pitt måste här göra det bästa han någonsin gjort och jag är tacksam över att det finns filmer som denna. Tack!
Det blev en del tårar, men jisses det var den värd!
Det är fredag
...och Mio verkar äta igen, men han la faktiskt av ett tag där.
...och ytterligare en vecka har gått.
...och jag ska gå till jobbet så jag har inte tid att sitta ner här egentligen.
Mio min Mio
Varför äter du inte?
Du gör mig orolig och olycklig.
Du är ju familjens matvrak ju!
Jag har överlevt...
...och jag är gripen, förskräckt och förtvivlad - men otroligt nöjd att jag bestämde mig för att titta klart på hela serien. Så bra att det blev otäckt till sist. Det värsta med allt är att det händer på riktigt!
Halvt dold
Jag tittar med halvslutna ögon på De halvt dolda. Jag sitter i soffan och nästan skyggar tillbaka och drar mig bakåt mot ryggstödet, för jag bara vet hur obehagligt detta är. Men jag måste se, jag bara måste se!
Men ... otäckt är det. Vi får se hur jag mår när jag är klar.
Män som hatar kvinnor
Idag i Aftonbladet kan man se bilder och trailer från Män som hatar kvinnor, som har premiär den 27e februari. Det är första bilderna på Lisbeth Salander in action och det finns även en omröstningssektion där man får säga om Lisbeth Salander ser ut som man tänkt eller inte. Jag kryssade nej, men jag vet inte hur de skulle kunna tillfredsställa alla som läst boken. Det går ju inte, det är bara så!
Jag hoppas i alla fall att filmen blir bra, att den inte blir en besvikelse. När den har premiär är vi på Lanzarote, men jag ska se den när vi kommer hem! Vad tycker ni? Ska ni se den?
Nu sitter vi illa till!
Soffan vill falla i bitar, jäkla Ikea! Det här är faktiskt det enda dåliga köp jag gjort på Ikea, som är så där felskruvad och allt. Jag köpte soffan för 6000:- för två år sedan, la en hel ica-lön på kalajset, och ja, här sitter vi idag..dåligt sitter vi. Jaja, den håller ihop, men det är ett himla lagande av ryggpartiet hela tiden, och allt detta för att det är en byggsats från ikea.
Tips om snygga, BRA soffor mottages tacksamt!
Men va f%n!
När kommer Lost tillbaka egentligen? Varför styckar tv-kanalerna upp året i något som liknar terminer, och hur kan en sådan "termin" (även kallad säsong, men det stämmer inte för det är aldrig en hel säsong som visas) vara så kort som t ex Desperate Housewives var i höstas? Rent av löjligt var det!
Nu vill jag ha Lost!
GE MIG LOST, TV 4!
(ja, jag hade en bild, men datorn vägrade, använd er fantasi!)
Ett avbrott från vardagen
Jag klarade av att titta på De halvt dolda igår. Jag bestämde mig för att titta eftersom så många säger, och det har även stått i tidningen, att detta är det bästa Gardell gjort. Efter min hyllning av honom förra helgen så kände jag mig tvingad. Jag vill för 17 inte missa det bästa som han gjort någonsin. Det var hårt, men jag tittade och led med de trasiga människor som Gardell valt att lyfta fram. Det som gör så ont är ju att detta inte bara "är på tv" som Daniel sa åt mig efter andra avsnittet (det jag var tvungen att avbryta), utan att det här händer runt omkring oss hela tiden. Men jag är glad att jag tittade, och nu ska jag se nästa, det sista, avsnittet på torsdag.
Idag tittade vi på Billy Eliot, jag och mina 8or. Jag började nästan gråta i klassrummet, tur att det var mörkt. Men faktiskt, det är en oerhört stark film. Om ni inte sett den - se den!
Jag har börjat se fram emot vårt avbrott från vardagen i v 9 nu, rejält.Igår kom ju mina nya somringa kläder också. Det gjorde inget lättare.
Idag tittade vi på Billy Eliot, jag och mina 8or. Jag började nästan gråta i klassrummet, tur att det var mörkt. Men faktiskt, det är en oerhört stark film. Om ni inte sett den - se den!
Jag har börjat se fram emot vårt avbrott från vardagen i v 9 nu, rejält.Igår kom ju mina nya somringa kläder också. Det gjorde inget lättare.
Vet ni! Det är dessutom dags att boka Syd Långö-09
Då är det rätt sida av året!
Då är det rätt sida av året!
Två böcker som bör ändra din inställning:
Bok 1:
Äkta vara av Mats-Eric Nilsson. Denna bok är till för dig som känner på dig att allt du kastar i dig kanske inte är superbra ur olika synpunkter och som vill veta mer. Det är inte en bok för dig som likt strutsen hellre stoppar huvudet i sanden och lallar "bingo bingo bingo" så fort det kommer nya rön om mat, näring och hur kroppen mår av den tillsatsstinna mat vi stoppar våra kylskåp fulla med. Jag önskade mig Äkta vara i julklapp med inställningen "Jag tror att jag gör en del rätt redan, nu vill jag veta mer. Jag vill inte stoppa min kropp full av äckliga onaturliga medel, utan vill lära mig att hitta rätt i näringsdjungeln."
Upplyst blev jag vill jag lova! Jag vet inte om jag var beredd på alla hemska beskrivningar av hur diverse tillsatser i maten framställs, eller hur oäkta så mycket av den mat jag äter egentligen är. Eller, kanske det värsta av allt - hur vissa saker dessutom är nästintill omöjliga att värja sig ifrån. Skrämmande, förskräckligt och alldeles illamåendeframkallande. När jag hade läst i Äkta vara första gången och sedan blev hungrig efteråt vågade jag inte öppna kylen med risk för att börja gråta. Vet ni till exempel att första steget för att framställa modifierad majsstärkelse, som är en av de vanligaste tillsatserna, blandar man vanlig majsstärkelse med en petroleumprodukt framställd av naturgas, klor, lut eller saltsyra tillsammans med fosforoxiklrid, en vätska som även används i tillverkning av bekämpningsmedel? Och detta är bara första steget...hur det fortsätter måste ni läsa själva.
Läs den inte om ni inte är beredda på att rädda er kropp från giftet, eller åtminstånde era barns kroppar. "Hur kunde det bil så här", mumlar jag gång på gång för mig själv och förbannar får föräldrageneration som låtit detta pågå de senaste 50 åren.
Nu bakar jag bröd.
Nu skippar jag godiset på heltid.
Nu äter jag inte skolmaten, i alla fall inte det som är utöver sallad och kolhydraterna.
Nu letar jag efter Äkta Vara innan jag bara köper rakt av.
Nu letar jag inte längre efter billigaste möjliga.
Nu gör jag eget så långt det bara går. Varför köpa halvdant när det är lättare att göra själv (och nu menar jag inte halvfabrikat i form av färdigmat, för det köper jag aldrig - men mycket annat som går lika lätt att göra själv).
Jag försöker, man kan inte ta allt på en gång, men man kan göra nåt. DU kan göra nåt!
Bok 2:
Tur för skolan att den är obligatorisk av Anders Härdevik är en bok som bör läsas av lärare, av rektorer och av alla som har en åsikt om skolan, men främst de som arbetar i skolan. Boken gör ett tydligt avtryck i frågan om skolutveckling. Hur vore det egentligen om skolan inte var obligatorisk? Hade skolan då kunnat få eleverna att stanna kvar? Vad är det egentligen som gör en skola, en lärare till någon som kan stå emot konkurrensen? Du som arbetar i skolans värld: - tänk efter! Gör du det du vill eller det som förväntas av dig enligt hur "man alltid gjort"? Jag hoppas på det första.
I Tur för skolan... tar Härdevik upp en hel drös av faktoider och mycket annat som existerar innanför skolans värld, klassen och klassrummet är två av de självklara saker som han ifrågasätter. Han tar även upp hur vuxna möts i skolan, traditionellt i form av konferenser och hur ett arbetslag kan effektivisera sina möten och alla ändå får göra vad de är bäst på. Alla behöver inte göra allt och alla får inte heller hur de vill. Med jämna mellanrum finns det plats i boken för att skriva ner dina tankar och känslor och viljor efter det du läst. Förhoppningsvis kommer du att fylla sidorna med nya tankar, upprörda känslor och nya viljor - då är du på väg.
I form av slagordsliknande rubriker, guidar Härdevik läsaren genom hans egen resa inom skolvärlden, uppblandad med anekdoter och uppmaningar. Jag gillar själv det provocerande i rubrikerna "Timplanen - garant för underprestation" och "De fyra förskräckligheterna". Det finns MYCKET i den här boken som du som lärare säkerligen aldrig tänkt på, jag lovar att den kommer att rucka några av dina fasta föreställningar, och du kommer att vara glad för det efteråt.
Jag har många vänner som är lärare och jag vill råda er, som en vän, - Läs den här boken, på riktigt läs, ta det jobbiga med det goda och det goda med det onda och självvärdera på grunden. Sen kan vi prata mer skolutveckling. Boken finns att köpa via Jl Utbildning, köp den, eller låna min, för är det en rubrik som verkligen verkligen är sann så är det att det är väldigt tyst från skolans håll. Vi är skolan!
Vilken av dessa böcker du än läser:
- Läs om du är beredd att förändra dig.
- Kom ihåg: Du kan inte göra allt, men att göra något är långt mycket bättre än att göra inget alls, eller bara göra som vanligt.
Jag är ingen särskild...
men du är underbar!
Mannen med elefantbyxorna.
Igår, i tristessen, zappade sambon över till SVT och Stjärnorna på slottet. Vi sa lite skämtsamt att det kanske är dags att börja titta på detta program, eftersom så många säger att det är så hiiimla bra. Vi fastnade i alla fall ett litet tag, som blev ett längre tag, som blev hela programmet. Allt för Jonas Gardells skull. (Jag tror fortfarande inte på programmet i sig.)
Jonas Gardell, detta unikum av av människa, som kan trollbinda en hel nation. Som kan hoppa mellan allvar, skratt, tårar och förtvivlan på ett sätt som ingen annan kan. Visst finns det de som säger att han alltid, alltid gör samma skämt, använder samma miner, är förutsägbar i sin blandning av känslor och struttar runt på scen på samma sätt som han gjorde för 10 år sedan - men herregud! Om människan är så genial som han är, så låt honom göra det då. Det är fortfarande lika berörande och magiskt som det var för 20 år sedan, så varför inte nu också?
Jag kom i kontakt med Gardell första gången när jag såg honom på Släng dig i brunnen på SVT. Det måste ju varit i början av -90 talet någongång som det gick på tv va? Jag kommer ihåg hur jag och Åsa låg och vred oss av skratt på sofforna hemma i lägenheten på Oxelögatan på lördagskvällarna när han var med. Det var han och Lennie Norman som var de stora stjärnorna på komikerhimlen och vi sög i oss allt de hade att driva med.
Sen kom böckerna och jag tror nog att En komikers uppväxt var den första jag läste, sedan köpte mamma Frestelsernas berg och jag själv fyllde på med Så går en dag i vårt liv och kommer aldrig åter. Vi bandade Mormor gråter och kanske förstod vi inte första gången vilken tragik den bygger på, men med åren så växte även den insikten in hos oss.
Senare tittade jag mig aldrig mätt på tv-inspelningen av På besök i mellanmjölkens land och i Falun var jag och såg föreställningen Livet. I Västerås såg jag föreställningen Väckelsemöte men sedan missade jag nästa show.
Jag hade nästan glömt, Jonas, hur fenomenal du är tills jag då försökte titta på De halvt dolda, som jag ju redan skrivit om. Gardell är FÖR nära inpå, han träffar FÖR mitt i prick. Igår satt jag mellan skratt och gråt när vi följde hans dag på slottet från tv-soffan.
Mannen är en känslogeni som ingen annan kommer i närheten av, det är ingen idé att ens försöka!
För att Jonas Gardell är den han är,
och för att han verkligen sätter ett, och flera, spår i tidens gång vill jag hylla honom,
och tacka ödmjukast för att han är den stjärna han är,
för att han orkade leva,
för att han orkar ge andra liv.
För att han är så mycket kärlek!
Min egen kille ;)
Jag fick dessa med posten i våras. Sambons snälla mormor och morfar tyckte att jag hade bättre användning av dem än de hade nu för tiden. Jag är SÅ tacksam!
Våra killar
Här är mina allra mest älskade killar:
Torsten, så som vi allt för ofta hittar honom efter en utomhustripp, här ligger han och väntar på en segmatte!
sen får vi alltid en utskällning...
Mio, vårt lilla mongo, nu även som alienkatten med tass mitt i magen:
Han har också en förmåga att "strike a pose", dvs stanna upp och frysa i de mest besynnerliga poserna:
sitt fint..eller?
Illa till mods
För en vecka sedan tittade jag på första avsnittet av serien som Jonas Gardell skrivit, "De halvt dolda" och den berörde mig starkt. Jag bestämde mig för att följa seriens fyra delar och idag var det dags igen. Klockan 21 började avsnitt 2 och nu, 21.26 bestämde jag mig för att slå över till annan kanal. Jag orkar inte, jag fixar inte att titta på en serie om människor, främst barn och ungdomar, som hamnar så i kläm. Där föräldrarna förstör för sina barn, där empati verkligen är en bristvara och där inge verkar tänka på hur den man behandlar illa egentligen känner. Eller, att behandla någon illa utan att ens förstå att den andra lider. Mitt hjärta orkar inte med sådant.
Min mamma sa en gång att jag hade för stort hjärta, för mycket känslor på en gång, för mycket empati istället, för mycket medkänsla och omtänksamhet för andra. För stor förmåga att leva mig in i andras känslor. Jag fnös mest den gången tror jag.
Runt 2002 och igen runt 2006 var världen svart och tom för att jag bar på så mycket som ingen ville ha, ingen behövde.
Idag har en vän skrivit om mig i sin blogg. Hennes inlägg tangerar samma ämne och det fick mig nästan att gråta.
Jag blir bara så illa till mods när det inte finns tillräckligt mycket kärlek i världen.
Åldersproblem?
Borde man ta sig en extra titt i ens födelsebevis för att kontrollera året man föddes om man utbrister "Men Å, det är Antikrundan idag!" när man tittar igenom tv-tablån? .... jag är tyvärr rädd för det.
Jag måste åka förbi frisören igen, mitt hår är återigen ett mess, trots inpackning. Jag börjar starkt tvivla på att det finns något alls att göra åt detta, utan att jag bara ska stå ut med det. Tyvärr har jag (eller inte tyvärr alls egentligen) svårt att bara acceptera. Jag är inte den som nöjer sig! icke sa nicke.
Jag har nog bestämt mig-det blir en almanacka trots storleken. Det är ju trots allt inte storleken som har betydelse, utan hur man använder den, eller hur var det nu då? ;) Det passar i alla fall bra med det talesättet även i detta fall, precis som i andra....
Ååååå vad besviken!
Fias kommentar på förra inlägget fick mig att inse att jag inte ens kollat hur stor den fantastiska almanackan egentligen är, så jag kollade upp det nu. Den är ju jätteliten!!! Det här får det bli en funderare över nu känner jag, men samtidigt ät tanken så tilltalande, att ha den där fina som jag redan satt ihop..my own, my precious!
Jag sörjer lite...men tänker nog redan att jag får lära mig att skriva lite mindre, en almanacka -behöver- ju inte vara jättestor, bara jag får plats med alla viktiga saker jag måste göra.
Besattheten har gripit tag i mig
Jag har tänkt på den almanacka jag satte ihop i morse hela dagen nu. Jag har skrivit in i min nuvarande almanacka när jag ska beställa den nya och jag avskyr plötsligt den jag har (fastän jag även i år tackade nej till den skolan erbjuder och köpte en egen vald läraralmanacka.)
Jag vill ha!!!
Min lycka är gjord!
Igår när jag var och klippte mig och satt med superduperinpackningen så bläddrade jag förstrött i en tidning. Där i tidningen hittade jag något som kunde vara intressant och bestämde mig för att kolla upp det med en gång, och mina vänner: Min lycka är nu äntligen gjord!! Jag har letat efter detta i flera år, och så har det funnits där ute i 2 år utan att jag vetat om det!
Jag är en kalendernörd av rang, det vet de som jobbat med mig. Jag kan först och främst inte leva utan min almanacka. Jag har haft någon form av almanacka sen jag gick i mellanstadiet och förstår inte hur folk planerar sitt liv utan. De år jag pluggade var det som en jakt på den perfekta julklappen varje år när ny almanacka skulle inhandlas. Sen jag började jobba har jag beklagat mig för att jag 1. Inte gillar att ha likadant som alla andra, och när det gäller lärarkalendrar (som dock har sina fördelar så jag vill gärna ha någon form av sådan) så finns inte så många att välja på. 2. Dessa almanackor inte innehåller det jag vill OCH framför allt ser förskräckligt tråkiga ut! Men nu är min lycka gjord! Jag har hittat:
www.personligalmanacka.se
Jag har redan satt ihop min drömalmanacka, men kan inte beställa den nu. Jag lär använda klart den jag har för i år för att sedan kunna börja på ny kula till hösten. Det är ju ändå så att året går läsårsvis för en lärare som jag, och jag tänker inte lägga ut pengar på att köpa en som håller i ett halvår, när jag dessutom behöver ha årsöversikten i en och samma bok. Så, jag kan inte vänta nog på att det ska bli hösttermin så att jag får slippa den trista gamla lärarkalendern, tacka nej till erbjudandet jobbet har om att få en gratis beställd almanacka. För jag ska ha min egen! Precis så som jag vill ha den! I just can't wait!
(ärligt, det här är bättre än julafton, jag bara önskar att jag hade hittat denna sida tidigare)
En ny jag
Idag har jag spenderat förmiddagen på stan och slängt omkring mig väl använda pengar. Jag har dels varit och skaffat mig nytt hår, alltså en ny frisyr. Mitt hår har varit katastrof senaste veckorna och nu hoppas jag bara på att det inte bara var frisörens magiska händer som kunde göra mitt hår friskt, utan även jag. Trots att jag hade bestämt mig för att bara klippa mig så hade jag omöjligt kunnat stå emot när vi pratade om hur mitt hår är en katastrof och att en shot i form av superduperinpackning kan hjälpa, trots att den kostar 240 kr. Så, sagt och gjort. Här är jag i mitt nya, väldigt raka hår: 
Ja, jag vet att det är suddigt, det är lite av charmen också.
Eftersom det verkar som att de bästa korten på mig kommer till när jag ska ta kort tillsammans med Daniel så blev det även ett sådant suddigt kort:
Så, väldigt rakt och prydligt. Eller som frisören sa det "Du har ju ett ganska fyrkantigt ansikte, men det är fint och det ska vi ta fram!" Jag gillar folk som kan säga sådant. Hon sa även att jag hade fina ögonbryn, vilket jag tycker är en bedrift av någon som aldrig gör något åt dem. Tackar så mycket Anna på Kloak (bloggen vägrar göra länk, men se: www.kloak.se).
Efter denna stund i klippstolen gick jag och mötte upp D på café. Han pluggade teori, körkortet är på G. Jag gick vidare till min kiropraktor och knakade så det räckte för 500kr. Nu kan jag äntligen röra nacken som jag vill igen, den har inte fungerat så här bra sen innan jag blev sjuk. Svängen på stan avslutades med ny foundation från Clinique, lika billigt som alltid, och lunch på Kalles. Efter det övningskörde ca en timme. Det går framåt för D och jag får sitta bredvid, hålla i mig och säga "nästa höger, nästa vänster, titta åt vänster, växla ner" och framför allt glädjas med honom åt hans framgångar.
I love...
Glädjeämnen just idag:
Mina nya fina tumvantar från Island som jag fick av sambons bror igår när han kom hem från Island. Dom är varma, fantastiskt fina och känns genuint isländska.
Den tvål jag köpte på Lush igår, det luktar så fantastiskt gott inne på toaletten att jag blir glad så fort jag går in där, hur ofta händer det annars egentligen?
och nyss... inre glädje och djup ödmjukhet mot J.K Rowling för hennes fantastiska författarskap. Jag lyssnar just nu på Harry Potter och fenixordern, en bok jag inte kommit igenom på ett tag, och av vad jag antar inte sen jag läste sista boken förra sommaren. Nu, när jag lyssnar så kom precis ett avsnitt där Rowling planterar in en person som i sista boken blir väldigt viktig med kommentaren "Harry tyckte han såg bekant ut". Sådana knep, sådan medvetenhet och sådan planering i sitt skrivande gör mig lycklig. Jag vet, jag är en litteraturnörd-men vet ni, det är jag så gärna när det finns så många genomtänkta böcker att läsa och lyssna på.
Jag är också glad för att jag nu har en extern hårddisk som är kompatibel med min dator. Min nya vän heter Trekstor och har plats för 500 GB, jag tror jag ska fylla den med böcker;D!
Julaftonsbild
Jag bjuder idag även på en tjusig bild av mig och Hjärtat från julafton, då vi väntade på Nil och hennes hjärta i entrén på Scandic och inte hade annat för oss än att fota. Detta blev dock skapligt bra:
Gott Nytt År förresten, eller god fortsättning heter det väl.
Jäkla skräp!
Bestämde mig idag, nu är det dags! Nu är jag trött på att min älskade dator varnar i parti och minut för att den snart är för full för att gå (haha, men ja faktiskt). Jag är trött på att rensa stup i ett och att den jobbar trögare än trögast. Min lösning måste bli att flytta över mitt musikbibliotek, eftersom det är den delen som tar störst plats. Okej, vart ska jag då flytta detta? Aha, jag behöver desperat en extern hårddisk. Jag har behövt en extern hårddisk länge nu, för jag måste verkligen börja säkerhetskopiera min dator med jämna mellanrum.Så, sagt och gjort, jag åkte till sambons jobb och frågade mig fram. Försäljaren sa "å då ska du ha den HÄÄÄR" och lämnade över en kartong med en snygg extern hårddisk på 500 GB (vad jag ska med all plats vet i tusan, SÅ mycket har jag inte lagrat, eller behov av att lagra. Men har man inget så skaffar man sig, behov alltså.) Jag frågade såklart den avgörande frågan "och den är kompatibel med mac?" Svaret blev: Ja, det ska den vara, jo titta här, här står det att man bara behöver ladda ner mjukvaran från hemsidan så fungerar det." Japp, sagt och gjort!
Snygg var den faktiskt, matchade utmärkt med min dator! Men, jag kunde inte använda den på något sätt. Jag tänkte såklart att "jajaaaa, det är den där mjukvarugrejen, I'll fix". Men efter idogt letande blev jag inte klokare alls! Så, jag plockar upp kartongen igen och läser: Compatibility: Windows XP/Vista. (Freeagent Desk drive for Mac available. See www.fseagate.com). Jahaaaa.. det var DET han menade var "bara att ladda ner..." Jag skär tänder av ilska och undrar hur 17 jag, som ändå är rätt haj på engelska, inte kunde läsa ordentligt innan jag rusade iväg till kassan. Nu ber jag till högre makter om att jag ska få byta den i morgon. Fasen, det låg ju en annan vara precis i närheten, dock med 320GB där det stod uttryckligen "kompatibel med windows och mac". Jag blev förblindad av storleken på hårddisken och så litade jag, helt i onödan, på försäljarens engelskakunskaper! Nu måste jag ju hitta en annan, hoppas verkligen den där som låg bredvid duger åt mig, och matchar min dator såklart!
