All kärlek till goda vänner
Det finns vänner och så finns det vänner, håller ni inte med? En av mina VÄNNER heter Frida och hon är min ängel i alla lägen. Frida är omtänksam och finns alltid där för mig, varesig det gäller gråt och tandagnisslan, en glass i solen eller bara att hänga över en kopp te i hennes kök. Det finns inga situationer då Frida och jag kan vara fel, jag kan i alla fall inte komma att tänka på något läge då det skulle kännas fel. Detta blev väl kanske också rätt klart när andra barnet damp ner med höghastighetståg i november och jag var den första som såg henne, alldeles ny, inte mer än 2 minuter gammal. Vi diskuterade efter detta hänt och konstaterade att det finns bara ett fåtal personer som kan kännas någorlunda okej att de finns i närheten vid sådana tillfällen. Jag är rätt säker på att jag skulle känna detsamma om läget var omvänt.
När jag fyllde år så hade Frida gjort i ordning detta till mig och jag blev så glad så glad:
(den var full från början.... men då tog jag inget kort ;))
Tack Frida för att du är den du är, för att du finns här i alla lägen och för att du gör egen müsli till mig!
Det är 1988 och har precis börjat snöa
Den här boken av Sigge Eklund la jag märke till för ett bra tag sen och bestämde då att jag bara skulle läsa den. Jag tyckte om titeln och jag tyckte väldigt mycket om framsidan. Boken heter alltså Det är 1988 och har precis börjat snöa och handlar om en man som hittar en kartong full av kassettband som han spelat in under sin uppväxt. När han lyssnar igenom dessa band kastas han tillbaka i tiden och återupplever många bra, och dåliga, minnen från tiden då han växte upp med Mona, Mats och brodern Lukas i Akalla utanför Stockholm. Mest handlar det om Mats. Mats, som är fadern som mannen (som jag inte får något namn på) hela tiden försöker komma nära. Både när han är en liten pojke och senare i livet försöker han hela tiden förstå sig på Mats, och imponera på Mats, ta reda på vem Mats egentligen är och hur han ska få reda på mer om denna man som är hans far, en person som bör stå honom så nära, men är så långt borta. Boken är tunn och inte svår att läsa, rent språkligt. Dock är innehållet desto svårare att ta till sig och det krävs i alla fall att man är vuxen när man läser denna bok, det är i alla fall min åsikt. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om omslaget....är det fadern han jagar, eller springer han ensam genom livet?
Att vara stark?
Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna
Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst eller
vilja mest
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst eller
att alltid lyckas
Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
och att ta del av den
att falla till botten
slå sig hårt
och komma igen
Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast
Att vara stark är
att se ett ljus i mörker
och att alltid kämpa
för att nå dit
Situation X
Vaknade av Daniels mobilsignal.
Vände mig om och somnade om.
Gick upp tidigt trots att jag inte behöver.
Det är grått ute, Daniel säger att det är varmt ändå.
Hungrig, men har tid att äta senare.
Möte klockan elva, innan dess-ingenting.
Ska jag gå ut och gå?
Klippa luggen?
Läsa bok?
Har bokat in yoga på lördag, äntligen.
Jag har hört att det är bra för själen.
Det är ett nytt läge.
Jag är sjukskriven-igen.
Sagan om ringen-Ringens brödraskap
I förrgår lyssnade jag klart på första boken i trilogin om Sagan om Ringen av JRR Tolkien (vilket alla redan vet). Jag måste erkänna att jag började läsa den här boken flera, flera gånger för många år sedan, men inte förrän jag hade sett första filmen så tog jag verkligen tag i projektet att läsa böckerna på riktigt. På något sätt så var det inte svårt alls efter att ha sett första filmen. Till saken bör tilläggas att min kära syster Nil är ett Tolkienfan av rang, och när hon läste böckerna första gången var hon nog inte mer än 11 år och sedan dess hade hon tjatat om att jag skulle läsa dem (dvs när jag då var 16). Innan dess visste jag nog knappt om att det fanns någon saga om någon ring. På gymnasiet träffade jag dock min gamla dagisvän Kalle igen och han och jag lovade varandra en sak: Jag skulle läsa Tolkien om han läste Eddings Sagan om Belgarion! Han läste Belgarion ganska omgående, för mig tog det alltså ca 5 år till att uppfylla det löftet. Efter första filmen så köpte jag en planch med precis den bild som jag jag här här i inlägget. Jag kommer ihåg hur lycklig jag var och hur jag gick och viftade med rullen med affichen hela vägen hem genom stan i Falun. Camilla skämdes för mig ;), men jag var bara lycklig. Jag hängde upp den på väggen över soffan och sedan sov jag på soffan så att det första jag såg när jag vaknade var denna underbara bild. Jag tycker att det är den vackraste av alla filmafficher som gjordes för filmerna. Där jag sitter nu så hänger den precis bakom mig, emot min sambos vilja, men till min lycka.
Att lyssna på Sagan om ringen var intressant. Det ÄR många svåra ord i denna översättning av Tolkiens mästervärk, inget snack om saken! Den är tung på sitt sätt och har man enbart sett filmerna så kan man nog tycka att den är både tung, långtråkig och lite ..sträv liksom. Men, för mig spelar detta ingen roll. Struntsamma språket... det är Tolkien och Ringen vi pratar om här! Detta ska läsas/lyssnas på och älskas i alla tider!
Överens!
Kvällen igår var fantastiskt rolig! Tänk vad mycket nytta det gör för själen att få skratta tills man nästan kissar på sig, får ont i magen, ont i skrattmusklerna och går leende därifrån.
Lennie Norman började kvällen med lite klassisk stand up. Jag vet att många tycker att han har gjort sitt, men jag har svårt för att inte njuta av att se/höra honom. Det var där det började, hemma i soffan på lördagskvällarna, Åsa och jag vred oss av skratt till Släng dig i brunnen, där Norman och Gardell var höjdpunkterna. Idag är höjdpunkterna andra och det var tydligt att det finns en tanke i Big Comedy att Johan Glans är höjdpunkten, och jo då, det var han. Glans har en sådan glans.. (ehhr) och jag har svårt att förstå hur en sådan liten (han är verkligen jätteliten) bonnapöjk från skåne kan lyfta hela salen så som han gör.
Jag skrattade dock allra mest åt Johan Rehborg, Henrik Schyffert och David Batra tror jag. Fantastiskt roliga rakt igenom!
För en gångs skull är jag överens med kritikerna. VLT's recension kan ni läsa här.
Jag tänker skratta så jag får ont i magen!
Om några få timmar ska jag och D ta oss till konserthuset och roas kungligt av de här komikerna som ni ser på bilden. Det är dags för Big Comedy Show, som vi fick biljetter till i julklapp och sedan dess liksom haft liggande på lur framför oss. Nu när det väl är dags så känns det inte alls på riktigt. Vi konstaterade att det inte ens kändes som att vi skulle göra något särskilt ikväll, vi får liksom påminna oss om det. Men, det ska bli så kul! Jag förväntar mig att skratta-och det mycket! (Och gudarna ska veta att jag faktiskt behöver det.)
ps. mamma: nu har vi gardiner i köket och det blev JÄTTEBRA!(Och ungefär den här färgen också.)
Värt!
Ulrika <3:
- Lost
- Desperate Housewives
- Loke
- Circus Miramar
- Basically the Same
- Harry Potter
- Paul Auster
- Sagan om Isfolket
- Lars Winnerbäck
- kent
... utan inbördes ordning, får jag nog tillägga.
Vinsugna? I know the place to go.
Jag skulle vilja slå ett slag för en av mina äldsta vänners högst seriösa blogg. Seriös för att den inte, liksom min, ligger på något blogghotell och innehåller min vardag, utan seriös för att det är en -riktig-blogg, så som bloggar "ska" vara. Ni hittar denna blogg här (och jag tror att jag lyckades med en länk för första gången i denna bloggs historia!).
Tove, som huserar i denna blogg, är verkligen en av mina äldsta, äldsta vänner. Vi lärde känna varandra genom brev, på brev, på brev, på brev. Sen jag var 12 år brevväxlade vi om livets alla ljus och mörker (och i tonåren finns det så mycket ljus och mörker att man blir mörkrädd ibland). Tove har varit mitt stöd genom hela livet, så känns det. Nu för tiden skriver vi inte brev längre. Det var nog länge sen det blev ett riktigt brev. Breven har bytts ut mot sms, telefonsamtal och ett och annat sällsynt besök i verkligheten. Från en brevvän till en äkta vän helt enkelt! När jag var runt 13 så hade jag säkert nästan 50 brevvänner, men Tove är den som alltid stannat kvar närmast hjärtat, och för det får hon nu en liten plats i min blogg också.
Tack! För att du är du, och för att du finns kvar än. Vår historia är sällsam och kommer att hålla i sig länge till.
... och du, det kanske blir ett brev snart, vem vet?
Svinhugg
Nästa bok färdigläst. Denna bok är skriven av en västeråsare vid namn Marianne Cederwall. Jag lånade den här boken av min gamla granne och vän, Sofia, mycket för att hon också känner Marianne. Boken heter, som ni ser "Svinhugg" och utspelar sig på Gotland i nutid. Mirijam och hennes excentriska väninna Hervor anländer till Marijams gamla hemö i början av sommaren. Mirijam har en egen agenda för varför hon är där, för det är inte enbart för att rusta upp det gamla kapellet, där hon tänkt bo ett tag. Hennes mål är hämnd!Det här var en lättläst och bra bok. Inte superdjup, men så där så att man myser lite när man läser den. Jag har hört att det ska bli fler böcker av Cederwall och jag ser fram emot att läsa dem också.
Varde ljus!
Och det blev ljus! Särskilt ljus i ögonen när man kör bil, eller ljus i ögonen när man försöker läsa utomhus, eller ljus i ögonen .... när som helst på sommaren. Men, nu är de här!
Och, guess what? Jag kan se med dem också, för de har min styrka. Magiskt!
Livet på Scotland Street 44
Jag vet att detta inte kommer att låta som en bra inledning på en bokrecension, men jag vet egentligen inte varför jag läser Alexander McCall Smith. Egentligen är alla hans böcker rätt händelselösa, inte så spännande och inte speciellt utmanande för tankeverksamheten. Men kanske är det just det som gör dem så speciella. I min läsedagbok så tror jag att jag har skrivit samma sak på alla Damernas Detektivbyra-böckerna: "trivsam" och igår när jag skulle skriva om denna bok så skrev jag just "trivsam". Men kanske behövs dessa trivsamma böcker i en värld som inte alltid är lika trivsam? I "Livet på Scotland Street 44" så träffar vi Pat, som precis flyttat in i ett rum i en lägenhet tillsammans med Bruce, som är bland de värsta narcissister som jag träffat på i en bok. I huset bor också 5-åriga Bertie tillsammans med sin fanatiskt krävande mor och mesige far, och den spännande gamla damen Dominica. Och så här är det, härifrån följer vi mestadels Pats liv, men även Bruce i hans jakt på...vaddå?
Boken är helt klart läsvärd! Det speciella med den är att den tydligen har publicerats i en tidning som en följetong, som på Dickens tid. Varje kapitel är relativt kort och kan mycket väl ha fungerat som en följetong i en dagstidning, jag skulle nog i alla fall kunnat tänkas vara en av dem som följt den även den vägen. Så, i jakt på något trivsamt? Läs denna bok!
RIP
Min blogg om skolan har gått i graven. Egentligen gjorde den kanske det för länge sen, eftersom jag inte klarar av att hålla så många bloggar i luften samtidigt. Jag skrev ju för länge sen att jag skulle skriva här om skolan istället, och det gör jag emellanåt, så det funkar ju. Om jag har något specifikt att säga om skolans värld, så kan jag ju lika gärna göra det här, right! Så, nu har jag begravt bloggen om skolan, dvs jag har tagit bort den helt. Sök den ej, ty du skall ej finna den. (Det kanske inte är så många som blir upprörda, eftersom snittstatistiken låg på 0 besökare /dag, medan den här i alla fall snittar näääästan 20.
Den är här nu!
Jag vet att det är lång tid kvar tills ett nytt läsår börjar (och det tackar jag för, jag tycker om sommarlovet väldigt mycket) och jag vet att jag må vara ute i lite väl god tid, men jag beställde till sist den där almanackan från personligalmanacka.se för två veckor sedan. (Min mac är fortfarande inte kompatibel med blogg.se, men kolla gärna in på www.personligalmanacka.se, så vet ni vad jag pratar om.)
Anledningen till varför jag beställde den så tidigt var bland annat att det nu var dags att göra beställningen på jobbet, dvs om jag ville beställa någon almanacka genom jobbet, och därmed få den gratis, så var det läge för det nu. Istället så beställde jag alltså en annan, en dyyyr, men den är MIN och jag har själv bestämt vad jag vill att den ska innehålla. Den enda nackdelen är att den är rätt liten, mycket mindre än jag är van vid. Men, som jag sa till min kollega Magdalena idag: jag tror att jag kommer att anpassa mig, jag får helt enkelt lära mig att inte skriva så stort, eller ta så mycket plats till annat än det jag verkligen måste ha in där.
Titta vad fin den är!
Framsidan, mina färger ;) Inuti, det syns inte men den är rosa och grön här.
Tangentbordsdyslexi
Tror ni att man kan ha det?
Jag har märkt att vissa dagar så blir det bara FEL och jag får sudda och sudda och sudda. Jag skulle vilja påstå att jag skriver ganska fort på dator, och ibland har jag tom rätt fingersättning, något jag lärde mig i gymnasiet, men i ärlighetens namn så är det rätt sällan det händer. I alla fall, det är klart irriterande när det går ganska fort, och så verkar det som att fingrarna är helt i osynk vissa dagar. Idag har varit en sådan dag. Sen jag kom hem måste jag ha suddat minst 50 ord som blivit fel av någon anledning. Jag hade tänkt ägna en timme åt min c-uppsats, men nehej, inte när jag inte har tangenterna med mig, då blir det ju bara irritation att skriva.
Vad tror ni? Har ni råkat ut för detta fenomen? (Jag kan ju säga att jag säkert suddat 15 gånger bara på den här texten...)
Hmmf
Det blev tydligen inte så bra det där.... Såklart, vad annars hade jag förväntat mig. Nu kör jag enfärgat i väntan på hjälp. Jag behöver en header, tydligen, till att börja med. Eftersom jag inte kan redigera bilder, så blir det inget.
Men, men... det var ju inte bara bakgrunden jag hade lyckats fixa. Jag har ju faktiskt också förstorat mitt foto, ändrat "om"knappen, förstorat spalten till höger samt ändrat färg på min headertext (så långt kunde jag fixa). Det var rätt enkla saker. Men, tusan att det ska vara så svårt! (Dessutom misstänker jag fortfarande blogg.se för att inte vara kompatibel med mac. Jag kan ju t ex inte förstora text genom html, jag måste däremot använda html om jag ska göra fet eller kursiv stil, vilket jag inte ska behöva.
Dagens I-lands? Eller?
Vad sa ni nu då?
Eller ser det för täskit ut? Jag har i alla fall vågat leka lite!
Mitt beroende blir inte precis mindre
Jag ÄR beroende av Lost, allt annat skulle vara en underdrift. Jag vet om det och jag njuter av det. Jag har inte många laster annars. Jag röker inte, jag dricker inte, jag snusar inte, jag håller inte på med andra droger (och har aldrig gjort vill jag tillägga så behöver vi aldrig ha diskussionen över huvud taget, och ni behöver inte undra..). Jag är inte beroende av träning (men borde kanske vara), jag har slutat prata i telefonen hela kvällarna, jag är visserligen lite beroende av facebook och några andra sidor på nätet, jag följer även Desperate Housewives slaviskt, men inget är som Lost! Inget jag någonsin följt är som Lost!
Det finns så mycket att säga om Lost, det finns så många frågetecken, utropstecken och citat som går att använda om Lost, och jag tänker inte säga det här, det finns inte plats för allt. I förrgår när jag fyllde år fick jag säsong 3 av min lillasyster och hennes sambo och av någon okänd anledning så gick D för första gången med på att kika lite på säsong 1 och nu har vi sett ett gäng delar. Det spelar ingen roll att jag sett det förut, jag bara njuter. Tyvärr blir det som när jag såg säsong 1 första gången, på jullovet 05, jag blir beroende!
Jag ska avsluta här, men jag vill att ni tar er en kik på den här bilden här under..... Observera att spegelbilden i havet INTE är spegelbilden av ön..... Jag har tittat på den här bilden en miljon gånger, och först för några veckor sedan blev jag uppmärksammad på detta. Detta är bara ytterligare en sak som är så fantastiskt med Lost.
Tiden har gått...
...sen jag var så här liten:
Närmare bestämt så har det väl gått en si så där 29 år, för jag tror att jag är runt ett år på det här vackra kortet. Jag var ett fult barn, det kan jag lätt erkänna, men jag tror nog att jag var omtyckt av de som skulle tycka om mig ändå, trots att jag såg ut som en groda, eller något annat.
Idag har jag fyllt år hela långa dagen (egentligen var det igår, för klockan är över midnatt). Jag läste i aftonbladet att den 11e april är den 9e mest populära födelsedagen i Sverige. Den 10e var dock den mest populära, och jag är ju inte riiiiktigt född då i alla fall. Helt klart är det industrisemestern som gjort sitt, det är ju uppenbart.
Dagen har varit kanon verkligen! Jag skriver säkert mer om det senare (eller så gör jag inte det, det har varit så många gånger jag lovat liknande nu så det är lika bra att låta bli att lova något), men jag vill i alla fall skriva att jag nog aldrig varit så nöjd med en födelsedag någonsin. TACK alla ni som hört av er, ni som var här och ni som tänkt på mig denna dag. Jag må vara ett år äldre, och kan nu sluta räkna mig själv som 20-nånting, men jag är så hejdundransmycket lyckligare nu (och de senare åren), än vad jag var som 20-nånting, så det spelar verkligen noll roll.
God natt!
Kan inte någon hjälpa mig?
Detta är min bästa LIndas blogg, titta vad fin den är! Det finns så många fina bloggar där ute och min är bara ful, för den följer liksom mallen på blogg.se fortfarande. Varför gör den det då, kanske ni frågar er? Jo, för jag KAN inte. Jag har inte programmen till det och jag KAN inte fixa. Men nu tycker jag att jag ändå skriver så pass ofta att jag väl i alla fall skulle kunna ha en tjusig, snygg och mer personlig bloggsida än den här trista. Men, jag erkänner mina brister och efterlyser ni hjälp! (Jag har precis insett hur man gör skärmdumpar, därför är jag omåttligt stolt över att jag nu gjorde denna bild, hoppas det är ok att du fick vara med här också, bästa Linda.)
Kan Du hjälpa mig? Lämna en kommentar så att jag kan komma i kontakt med dig!
Solsken i vardagen
Idag var det ju inte riktigt lika mycket solsken ute som det varit flera dagar i rad nu. 2 grader var det i morse, och jag var tvungen att gå till jobbet.. gå alltså, eftersom att bilen nu krånglar igen och jag får inte köra den förrän den är fixad efter den 20e. Det skulle ju inte göra något om jag hade en cykel, men det har jag inte eftersom det är punka på bakdäcket, och det kunde inte vår favvoreparatör fixa förraän typ 20e heller. Jag kan lätt säga att jag känner mig handikappad!
Så, för att kunna storhandla inför kalajset på lördag idag, så lånade vi Frida och Eriks cykelkärra och cyklade till Erikslund. Det gick jättebra, och återigen föds tanken om det verkligen är så smart att HA bil alls.... men jag har väldigt svårt att anse att jag/vi inte behöver en. Nu när Daniel övningskör och allt. Men en ny, inom snar framtid, skulle inte vara dåligt, av olika skäl.
Jag hittade ett recept igår som jag var tvungen att testa. Här är resultatet:
De blev kanongoda, fräscha liksom. Fast man ska ju inte låta sig luras av att de innehåller torkade aprikoser och färskpressad apelsin, det är ju smör i också, och aprikoser är ju rätt söta i sig själv också. Men detta, tillsammans med en likadan skål med chokladbollar, är ju perfekt godis när som helst.
Mera sol i mitt liv kommer här:
Mio-mys på hög nivå.
Vad är det du saknar?
Folk som inte bott i Falun förstår inte vad jag pratar om när jag säger att jag saknar Falun. Kanske är det så att om man växt upp och rotat sig i en så stor stad som Västerås, för det är stort här jämfört med andra städer, så kan man inte se charmen med en mindre stad?
På festen i lördags var det en gammal kompis som sa samma sak, en som bor kvar där uppe: "Men det är inte samma sak längre, Ullis. Det är inte så här längre." Jag bara skrattade....., och försökte förklara att det INTE är det DÄR jag saknar, att gå på kåren, gå på fest och sjunga studentsånger. Det var jag borta ifrån redan innan jag flyttade. Jag saknar naturen, kulturen, människorna, närheten, öppenheten och framför allt staden Falun.
"Är det inte för att du kopplar samman det med en så lycklig tid, när du pluggade?" frågade en på jobbet igår när jag nämnde detta. Jag kan inte klandra henne, för hon kände inte mig då.... men jesus vad jag inte alltid var lycklig när jag pluggade. Jämfört med då så är jag ju den lyckligaste människan i hela världen nu, nu när jag är lycklig.
Så, nej. Det är något annat. Något som Västerås inte kan erbjuda. Något som jag inte tror att det går att förstå om man aldrig levt i en stad med mindre än 100 000 invånare.
Just nu i dagarna är Västerås okej. Våren kommer med stormsteg och igår gick vi (och halva stan med oss) ner till hamnen och köpte glass i stora lass. Det var bra. Sedan var vi ute och övningskörde en timme ungefär. Bilen låter som ett helt tröskverk, det var dessvärre inte lika bra! Nu måste jag ringa verkstan - igen!
Möten, del 2
Jag var i Falun i helgen....
Jag och Falun, vi har någon form av kärlekshistoria som aldrig tar slut. Jag har skrivit om det så många gånger att orden borde ha tagit slut, men det har de inte. Jag har sagt det så många gånger att det rent av är löjligt att jag fortfarande säger det. Men, Falun är det hem jag allra mest har velat, och kunnat, kalla hem. Det kanske är att häda, men kärleken för Falun är större än den för Oxelösund (förlåt mamma och pappa). Kärleken för Dalarna är som en varm sol i hela mig. När jag får åka till Falun är jag lycklig, när jag åker därifrån vill jag bara gråta. Därför åker jag inte dit så ofta.
Att vara i Falun är som en känslomässig process för mig. Det är lycka att komma dit, det är som att tiden stannar när jag är där, och det är som att gå sönder när jag vänder bilen och åker hem hit till Västerås igen.
"Men, Västerås är väl bra", sa någon till mig på middagen.
"Västerås är praktiskt", svarade jag, som alltid på den frågan. "Det är inte så att Västerås är vackert, fint, storslaget, vänligt och inbjudande."
"Ja, men det är väl bra", svarade personen som uppenbarligen missade mitt "inte".
"Nej, det är just det det inte är. Västerås är INTE alla de där sakerna. Det är praktiskt att bo i Västerås, bara praktiskt!"
Jag vet inte om jag vill bo i en stad som bara är praktisk. Jag vet faktiskt inte det. Jag åkte hem med tungt hjärta och tog snacket vid middagsbordet. Jag känner mig rotlös. Jag började gråta när jag berättade hur avundsjuk jag är på de som kunde stanna kvar, som inte tvingades därifrån, som jag gjorde, pga jobb.
Jag vet inte vad jag vill.... men mötet med Falun rörde upp så mycket - igen.
Ge mig ett litet hus, ett jobb och ett jobb till D, så jag får flytta hem!
Möten, del 1
Jag var i Falun i helgen. I Falun var det en slags invigningssittning av det som nu heter Dalarnas Studentkår, och som förut var känt som Falu- resp Borlänges studentkår. Dvs, äntligen har 50-öringen trillat ner och två kårer är nu en, något som borde skett redan när det skapades en kår att matcha höskolan i Dalarna. Jag var där i form av gammal kårräv, eftersom jag jobbade i presidiet i Falun då det begav sig, mer exakt 2003-2004.
Det var en trevlig sittning på alla sätt och delvis fann jag mig själv tillbakaflyttad i tiden ett par år, men dåligt rustad för detta. Jag insåg att sångerna vi sjöng då, inte satt längre, och känslan för studentsverige, som ju fortfarande finns där, har övergått i känslan för det verkliga livet på något sätt. Jag fann mig själv sitta där och tänka vilken otrolig parantes i livet studentlivet är egentligen. Ja, en del går verkligen vidare och satsar på politiken efter detta, men de flesta vågar jag nog påstå, kommer att gå vidare rätt in i livet.
Det kanske verkar uppblåst att säga att studentlivet inte är livet, för det är det.. Det är inte så jag menar. Jisses, vilket liv det var. Jag vore inget alls utan dig, kära Falu studentkår. Jag hade inte tagit de utvecklande steg i livet jag gjort om det inte vore för mina 5 engagerade år i Falun. Jag hade inte trott på mig själv som jag gör, jag hade inte känt de människor jag känner och jag hade framförallt inte varit den person jag är - inte alls. Men någonstans under de 4 år som gått sedan jag lämnade kåren och det livet bakom mig så har verkligheten knackat mig på axeln. Jag vet inte om det är en verklighet som jag föredrar ens, men den infann sig och det är den jag lever. Trots alla tunga dagar, så var studentlivet en dans på rosor.
Jag satt under middagen och kastades mellan att längta tillbaka, vilja tillbaka, och samtidigt kände jag mig som i en bubbla. Det var som att få vara på besök, om så bara ett litet besök, hos en kär gammal vän.
Jag tror att det var en form av avsked också. En av mina vänner, som jag såklart lärde känna genom kåren, har nu suttit som ordförande i två år och han har stadigt varit min sista länk till kåren. Ja, jag har fortfarande K, som arbetar på kansliet, det har jag. Men, jag ser mer och mer hur mina band till kåren klipps och jag vågar nog faktiskt tro att lördagens sittning, och sånger och tal och brinnande engagemang, var ett sista besök i det livet. Det känns så, och på något sätt är jag vemodig, men nöjd. Den kärlek jag känner för kåren kommer inte att gå av, jag kommer inte att glömma, jag kommer inte att sluta vara tacksam. Jag ska inte glömma Faluvisan (för det insåg jag att jag nästan gjort när vi i fredags skulle sjunga den), jag lovar. Det är där rötterna började gro, det var där jag blev jag.
Betyg?
Jag kikade lite på Skolfront medan jag åter igen färgade håret. Jag brukar inte titta på Skolfront, men det kanske jag borde egentligen. Idag var i alla fall Jan Björklund och en forskare i pedagogik där och diskuterade huruvida fler nationella prov och betyg i lägre åldrar egentligen är bra.
Professorn var vettig. Han pratade om att det finns andra sätt att förmedla hur en elev ligger till, genom samtal med elev och även föräldrar, inte enbart genom betyg. Betyget är ju trots allt bara en siffra eller en bokstav på ett papper. Javisst, i bakgrunden finns en bedömning med hjälp av kriterier som alla "ska" känna till. Men, jag kan bara se på min skola, där vi har betygskriterierna i alla elevernas Apalbyböcker, dvs boken där de skriver upp alla sina mål, uppdrag, reflektioner osv. Inte vet de vad som ligger bakom deras G, VG eller MVG alla gånger. inte kan de recitera målen för deras betyg, nej.
Björklund menade dock att eleverna vill ha betyg, att om man frågar dem så vill de ha betyg och mer prov. Min irritation här hemma i soffan gick nog nästan att ta på. Professorn sa desamma, att man måste ju också se till varför de svarar som de gör. Om det är makten som frågar, svarar de inte då "ja"? Jag undrar också om man presenterat motpolerna för eleverna; att ha mer kontakt och personliga samtal och förmedling av utvecklingsområden tillsammans med sina lärare, eller att ha betyg tidigare och fler nationella prov? Det tror jag nämligen-INTE att man gjort.
Jag hoppas, och vill tro, att eleverna skulle välja alternativ ett. jag tror faktiskt att de flesta av våra elever skulle välja det. Vad tycker ni?
Lost
Jag älskar Lost. Helt ärligt, jag älskar Lost! Att börja följa denna serie är nog det bästa, i tv-världen, som jag gjort. Tisdagarna är numera heliga för mig och den enda dagen i veckan jag är uppe så sent som nästan till tolv (jaja, undantaget är ju lördagar då..) och jag bara sitter och myser hela timmen programmet håller på. Igår var det ytterligare ett avsnitt, som jag kan tänka mig att en del irriterade sig på, för att det är rörigt och det är tidshopp och vi får veta mer saker vi inte visste förut, men det är ju det som är så fantastiskt! Jag njuter av att se hur manusförfattarna knyter ihop säcken. Nu får vi förklaringen till varför Richard kom och hälsade på Locke, när han var liten. Nu får vi se vad som binder ihop Faraday med ön, nu tror jag också att vi kommer att få veta vem den äldre damen i källaren med Ben är, då det bör vara Faradays mamma, och kanske viktigast av allt, nu börjar det bli klart varför Charles Widmore är så besatt av ön! Att Desmond och Penny hade döpt sin son till Charlie fick mig nästan att gråta.
Jag vet, det är bara på tv! Men det är ärligt talat det bästa tv gjort någonsin. En del jämför det med Twin Peaks, men, trots att jag inte slaviskt följde den serien, så känns det här mer genomtänkt, mer genialiskt.
Tisdag snart igen??
(Enda nackdelen är att det går så sent och jag har väldigt svårt att sova efteråt för att det är så många pusselbitar som hjärnan ska bearbeta, så onsdagarna är trötta dagar för mig.)
