När jag var liten brukade min pappa komma in och sjunga den här för mig när det var dags att vakna. Det går liksom inte att sudda ut att den här alltid kommer att förknippas med min pappa.......

.... likaväl som "Du lindar av olvon" påminner mig om mamma, men den kan jag inte hitta på youtube tyvärr. Jag kan dock inte minnas att hon sjöng den när jag skulle sova eller nåt, men den bara påminner mig om henne. Jag minns en gång att jag bad henne sjunga den, för jag brukade spela den på klarinetten och då sjöng hon den för mig. Kanske är det så enkelt.

a, jag kan ju inte precis skryta om att vara den mest superba bloggaren. Tragiskt dålig är jag, men jag ger ändå inte upp. Nu har vi varit på semester två veckor och om jag får skylla på nåt så skyller jag på det. Tiden är rätt knapp till att göra precis vad jag vill dessutom, och listan över "vad jag vill" är allt annat än knapp.   Men, min intention är att fullfölja den här listan, så en låt som gör mig ledsen då:

Ja, jag kan ju inte precis skryta om att vara den mest superba bloggaren. Tragiskt dålig är jag, men jag ger ändå inte upp. Nu har vi varit på semester två veckor och om jag får skylla på nåt så skyller jag på det. Tiden är rätt knapp till att göra precis vad jag vill dessutom, och listan över "vad jag vill" är allt annat än knapp.   Men, min intention är att fullfölja den här listan, så en låt som gör mig ledsen då:

Den här gör mig ledsen. Den ÄR fantastiskt fin, det har jag alltid tyckt, men Å vad den gör mig ledsen nu för tiden när jag hör den. Skälen till det är rätt självklara... tänk om det vore jag. Nej tack!

dag 01 – Din favoritlåt
dag

02 – din hatlåt

03 – en låt som gör dig glad

04 – en låt som gör dig ledsen

05 – en låt som påminner dig om någon

dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe

dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle

dag 08 – en låt som du kan hela texten till

dag 09 – en låt du kan dansa till

dag 10 – en låt som får dig att somna

dag 11 – en låt av ditt favoritband

dag 12 – en låt av ett band du hatar

dag 13 – en låt som är guilty pleasure

dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska

dag 15 – en låt som beskriver dig

dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar

dag 17 – en låt som du ofta hör på radio

dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio

dag 19 – en låt från din favoritplatta

dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg

dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig

dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen

dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop

dag 24 – en låt du vill ha på din begravning

dag 25 – en låt som får dig att skratta

dag 26 – en låt du kan spela på instrument

dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument

dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig

dag 29 – en låt från din barndom

dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året

 

Så här kommer låt nummer 1, min favoritlåt idag:

Jag vet inte om det är en jättefavvo, men just nu, de här senaste dagarna, så har jag lyssnat mycket på:

 

1. Göra barn illa!

2. Göra barn illa!

3. Göra barn illa!

4. Göra barn illa!

5. Göra barn illa!

6. Göra barn illa!

7. Göra barn illa!

8. Göra barn illa!

9. Göra barn illa!

10. Göra barn illa!

Nu är det slut på den här listan. Nästa lista jag ska ta mig an är den där musiklistan som min syster följer.

Allt jag vill hoppas jag.

Det här var en tråkig rubrik, jag har inte lust att skriva om den alls faktiskt.

Och nu är listan snart slut. Se den stora finalen i nästa inlägg.

Jag saknar ibland att ringa Camilla, åka upp till hopptornen och smygröka lite. Ja, så är det. Ibland saknar jag det oansvarsfulla livet som student. Jag längtar inte bort det jag har nu, utan bara ibland, så tänker jag på livet i Falun med ett rosa skimmer runt omkring alla minnen. Jag vet att det egentligen inte var så rosaskimrande, men ... så här i efterhand kan jag väl få glorifiera det lite, eller?

Jag kan sakna nätter i mitt fönster på Södra Mariegatan. Jag kan sakna Faluån. Ibland saknar jag livet i korridor.

Ibland kan jag sakna att gå på mellanstadiet. Jag har, som jag redan konstaterat, ett väldigt bra minne och jag minns mycket från hela min barndom. Ibland blir jag nostalgisk och tänker på det faktum att hela den biten av mitt liv är förbi. Då kan jag sakna år som gått.

För att fuska, och sakna sånt som inte är saker; jag saknar min farmor, och jag saknar Ix! Och jag saknar att veta om att Pär S finns i världen.

Just nu är jag bra på att vilja en hel jävla massa saker. Jag vill flytta, jag vill göra om köket, jag vill fixa vår garderob, jag vill åka till England, jag vill klippa mig, jag vill-jag vill-JAG VILL! Tyvärr vill jag alltid en massa saker som kostar en hel massa pengar.

Jag är annars också ganska bra på att: Lyssna, tänka, läsa, vara lyhörd (särskilt på jobbet vill jag tro), vara Isaks mamma. Skriva, har jag hört att jag är bra på. Jag är bra på allmänbildning, fast då heter det väl att jag är allmänbildad, men ändå. Jag är rätt så bra på att köra bil, lösa problem och se saker från olika vinklar. Jag är bra på att släppa saker som jag borde hålla fast vid (som GI), men det kan knappast räknas som något bra.

Jag är rätt så bra på att vara JAG!

Men, jag gråter också till Döda poeters sällskap, Forrest Gump, SATC1, när jag är stolt över mina elever och ibland bara av att jag har för mycket kärlek till min Isak och min Daniel. När jag liksom svämmar över av kärlek, då gråter jag också.

Jag gråter ju hellre av skälen i andra stycket än i första, som ni nog förstår.

Vår trea är en bostadsrätt, ligger på 3e våningen och kostade oss 475 tusen för 3 år sen. Vi bor bra, men ändå känns det som att vi ständigt letar efter något annat. Just nu letar vi för att det är tufft, och framför allt tungt, att bo 3 trappor upp utan hiss. Jag vill ha bottenvåning, eller radhus, för att kunna släppa ut Isak genom dörren bara. Egentligen vill jag inte bo på bottenvåning, jag är för rädd för folk som ska gå utanför mitt fönster, men, men.

Mitt hem är en stor del av min trygghet. Jag har svårt att flytta (ändå är det här min 4e lägenhet på 6 år) för jag kör liksom ner mina rötter på en gång och så-bor-jag där. Jag är en sentimental jävel och kan sakna minsta sten på gården när jag flyttar, eller kanske mest när jag tänker på att flytta.

Jag önskar jag kunde säga att mitt hem är där min familj finns, för så är det ju egentligen, men det är inte riktigt så lätt.

Jag önskar att jag kunde hitta mitt hem, ett hem där jag känner att HÄR kommer jag att bo tills barnen blir stora. Eller finns det inget mål i den upplevelsen? Jag vet inte.

Senast ikväll har vi återigen diskuterat att flytta till Varberg, och sedan i samma andetag prata om det där radhuset på Skälby. Faen vad jobbigt det är med hem!

• När någon inte fattar snabbt (det här har alltid upprört mig och enda gången det INTE gör det är faktiskt i skolan, så mina elever drabbas inte av min upprördhet, men livet igenom har detta gjort mig tokig).
• När saker ligger på fel ställe här hemma (se föregående blogginlägg om dåliga sidor).
• När frågor inte blir besvarade.
• När batteriet tar slut i min iPod när jag har långt kvar att cykla.
• Att inte kunna få barn, utan vara tvungen att spara en livstid för att ha råd med ett syskon till Isak.
• Att inte ha pengar, många pengar, sparade på ett konto så att vi kan flytta till radhus.
• När de där i 46an spelar hög musik var och varannan helg. överhuvudtaget när någon spelar musik, eller pratar högt, när jag inte alls vill höra deras musik.
• När det blir säsongsuppehåll i serier, särskilt på sommaren. Vem tusan har bestämt det?

Jag tror jag slutar där hörni....