Jag lyssnade på Alex och Sigges podcast i förra veckan och då konstaterade Sigge detsamma som min rubrik idag säger. Ungdomen-då man skulle kunna hinna med hur mycket som helst-kastas bort på de unga. De unga som allt för oftast inte ooorkar. 

 

För ytterligare en vecka sen så var jag på mitt favvopass på Apalby: Pump följt av Step. Asjobbigt, men även aproligt! In på Steppasset kommer två unga tjejer som bara vill vara med och testa lite. Ursnygga träningskläder, matchade från topp till tå! De ser ut som att de aldrig gjort annat än att träna och testa nya sätt att förbränna kalorier. Smala också, såklart, eftersom ungdomen alltid i alla tider slängts bort på att fixera sig på utsida istället för insida. Hur som helst, Stepen var inte svår, men jobbig. Det var enkla bassteg, som även en 60-årig farbror klarade av trots dålig koordination, kombinerade för att träna kondition mer än avancerade rörelser. Hängde tjejerna med? -Nix! Försökte de ens? -Nix! Efter fem minuter satt de längst bak och suckade och himlade med ögonen, efter femton hade de lämnat salen. 

 

Okej, jag vet att det kan vara tufft med nya pass, men jag kunde inte låta bli att hädiskt tänka att det är så här det är idag: om jag inte får omedelbar feedback, resultat, nedladdning, uppladdning-då skiter jag i det! Ja, inte jag, oftast inte jag i alla fall, men jag ser det varenda dag på jobbet. Att arbeta med ungdomar är fantastiskt och jag skulle inte för mitt liv vilja göra något annat, men ack så otåliga de är! 

 

"The youth is wasted on the young", sa Sigge Eklund och refererade då till hur hans egna kvällar ser ut. Han berättade hur han, efter han lagt barnen, är så uppe i varv att han hinner med att se några avsnitt av en eller två favoritserier, läsa en bok, bada osv. Jag minns inte exakt vilka exempel han gav men jag vet hur mina kvällar ser ut. När Isak väl somnat så ser jag gärna ett eller tre avsnitt av någon serie, gärna West Wing tillsammans med Daniel, annars nån av de serier jag alltid ligger efter med. Jag kollar mailen både en och sju gånger, skickar kanske två jobbmail och ett privat, läser i en av de två eller tre böcker jag håller på i, hinner ibland träna och idag har jag till och med hunnit blogga. Den tiden då jag hade tid, när jag var ung, då hann jag bannemej ingenting! Ge mig mina ungdoms minuter så att jag kan plussa på dem på mina 30 plus år nu istället, jävlar vad jag skulle vara effektiv. 

Det gamla talesättet säger att efter regn kommer solsken. Det behövs en del solsken nu, kan jag lova. Jag tänkte mig ett annat talesätt som egentligen säger samma sak: efter död kommer liv. Om det nu ens finns ett talesätt som är på det sättet så är det verkligen dags för det nu, här i det Otterdahlska-Olofssonska hemmet.

 

Bloggen har legat död i över ett år kan man väl säga. Jag har inte kännt någon som helst lust eller inspiration till att skriva faktiskt. Tänkt att den är över, den här bloggen. Tänk att jag inte gillar blogg.se, utan om jag ska blogga så ska jag göra det någon annanstans. Men så, en dag, letade jag efter en krönika jag skrev om ett möte i en hiss, för jag ville visa mina elever olika varianter av krönikor. Jag hittade faktiskt inte det inlägget, men jag insåg att jag skrvit så mycket här att det inte riktigt kändes rättvist att lägga ner. Så, tanken har sakta mognat hos mig och idag, efter död, så kände jag att kanske någon form av liv kunde vara att ge denna blogg en nystart. Nytt tema (trasmattan är inte min, jag ska ta reda på hur jag byter foto) och en ny tanke bakom skrivandet. Eller en nygammal tanke kanske snarare. Mindre dagbok, mer "riktigt" blogg.

 

Efter död kommer liv. Och nu, mina vänner, har det varit för mycket död. Två starka män har lämnat vår värld och lämnat efter sig tomrum som såklart ingen annan kan fylla. Den första, min morbror Gert, dog natten till den 29e januari. Han var sjuk länge. Jag skrev om honom för flera år sen här i bloggen. Om hans ALS och om hur vilket helvetisk sjukdom ALS är. Inga människor borde insjukna i detta mysterium till sjuka. Obotlig! Det är 2013; INGET borde vara obotligt längre. Till sist lämnade han oss alltså, Gert Thorén; en man som funnits där hela min barndom. Som skämtat, som sprungit, som engagerat, som tagit tag i människor och som sett möjligheter där andra sett hinder. Orättvist, har jag tänkt i alla år sen han blev sjuk, och orättvist, är vad jag fortfarande tänker.

 

Den andra starka mannen lämnade oss idag. Min sambos morfar, en man som kåserade, som finulade, som hade ett hjärta av guld. En man som ville sprida sin historia, som delade med sig av sin barndom. En fantastisk man-Gust Axelsson. Jag fick bara nöjet att ha honom i mitt liv i knappt 6 år, men åh vad han lämnar spår efter sig.

 

Sorg! Hur når man någonsin utanför den? Den kastar sig över mig, över oss, när vi minst anar det. Att leva med sorg, nu två gånger om, det är som en vardag med suddiga kanter. Där utanför ramen finns den alltid och vill tränga sig in. Det räcker med att blunda, att tänka på ett leende, ett skämt, en promenad, en keps-så är den där igen.

 

Saknade-alltid.