Gratis är gott!
Jag: Jag ska hämta ut ett paket på posten också.
Daniel: Jaha...
Jag: Vill du inte veta vad det är?
Daniel: Vad är det då?
Jag: Det är en sådan där grej man fick med när man tog en prenumeration på "Allt i hemmet", ett kakfat. Du vet ett sånt med våningar. Man fick tre tidningar och ett kakfat.
Daniel: Vad bra! Det är ju precis vad vi behöver. Ett kakfat. Till alla våra kakkalas!
Jag vet inte vad ni säger... men jag tror att han var ironisk. Eller så vill han ha fler kakkalas?
Skönsång i duschen?
Idag hände något som helt klart satte lite guldkant på söndagen. Tidigare i eftermiddags var jag på toa (och vi behöver inte gå in på några detaljer, eller hur?). Hur som helst så hör jag plötsligt, lika tydligt som det varit i MITT badrum, någon som högt och skråligt sjunger "I belieeeeeve I can flyyyyyyy".
Seriöst! Det var JÄTTEROLIGT! (och jättehemskt. Snälla grannen, sök inte till Idol 2010 är du snäll.)
Look, new haircut
Torsten och jag
Vi njuter av: nya datorn, choklad och nya Lars Winnerbäck. (eller okej då..... )
Korrektion: JAG njuter av nya datorn, choklad, Lasse och av att ha helg.
Torsten däremot njuter mest av: Gos, få gå ut, sova, sova och sova.
Men visst är han fin min goaste goaste?!
Det dagliga livet
I det dagliga, vardagliga, livet rullar allt på som vanligt fast ändå alldeles för fort. Jag är så trött nu om dagarna, kvällarna, att jag inte orkar lyfta ett finger när jag väl kommer hem. Ofta har jag ont i huvudet. Om jag inte hade Daniel vet jag inte hur jag skulle klarat mig. Jag skulle i alla fall svälta ihjäl.
Jag är less när jag jobbar, det är inte roligt just nu. Det är mycket tjat och gnäll och tiden räcker inte till till hälften av de saker jag borde hinna med. Jag gör 40 timmar/vecka PÅ jobbet men hinner ändå inte och de 5 timmar som blir över gör jag på helgen oftast, även fast man inte ska behöva använda alla sina 45 timmar aktivt varje vecka. Det är långt till höstlovet.
Jag hinner inte få någon frisk luft, jag hinner knappt hämta andan.
Jag har en ny dator
Med den kan man göra så här bra kort. Eller ja, nu kanske inte motivet är det bästa eller mest laddade, men det här tåls att utforska.
Jag behöver klippa mig, och färga håret - you do not need to tell me!
This could be love!
Hur ska jag göra för att visa Dirty Dancing i skolan? Det känns väldigt aktuellt att nu i dagarna förgylla mina elevers dag med denna fantastiska film för att hedra Patrik Swayzy (som jag aldrig kunnat stava till efternamnet på). Hur? Om jag kör en uppgift till så funkar det ju, men det funkar INTE med något tema vi kör just nu med åttor och nior. Eller... ska jag klämma in det i genretemat med åttorna? Jag vet inte... jag vet bara att jag vill.
Tänk... när pappa kom hem från jobbet och tittade på slutscenen 14 gånger i sträck. Jag tror att han slitit ut band 31 (30?) för all framtid. Tur att dvd blev ett alternativ.
Rela-la-laxa
...tryck på paus och softa... (kommer ni ihåg? Just D, äkta 90-tal!)
...för det gör man ju så sällan alldeles för ofta.
Förra helgen tog jag och Torsten oss en lång slummer på balkongen. Det var kudde och täcke och ösregn ute, men helt otroligt underbart!
Dumt?
Jag tog en promenad nyss. Jag gick till loppisen på Bäckby och tillbaka. Jag bör tillägga att jag inte rört på mig så mycket sen maj ungefär. tragiskt, men sant. Jag har dock insett att jag måste försöka röra mig mer, för min skull, för barnets skull, och för förlossningens skull (ett tag kvar, men jag har förstått att man kan förebygga en hel del genom att röra på sig.) Så, idag gick jag till bäckby då. Fram och tillbaka är det en promenad på 7000 steg, och det är i alla fall mer än vad jag rör mig på vardagarna, för SÅ stor är inte min skola.
Hur som helst. Jag hade 40 kr med mig. Egentligen tänkte jag inte köpa nåt alls, vi behöver inget. Jag skulle kolla vad han som alltid står där tar för sina snes spel eftersom Daniel vill köpa ett beg sportspel till sneset, det var allt. På vägen insåg jag att jag var hungrig och bestämde mig för att jag skulle köpa en korv med bröd och en läsk när jag kom fram. Sagt och gjort. Sen kollade jag priset med den där snubben (80 kr) och gick sedan en lov runt bordet och kikade lite. Nästan på sista bordet hittade jag en skål, en jättefin glasskål i blått. Jättefin verkligen! Vad kostade den? Jo, 40 kr! Jag hade då 15 kr kvar... Dumt?
Det blev ingen skål, såklart, och jag orkar faktiskt inte åka tillbaka för att köpa den (om den finns kvar än), för vi behöver den inte. Vi behöver däremot en massa annat för de ynka kronor som ensamma skramlar kvar på bankkontot... så nej. Dumt?
Jag tänker på att få vila i frid
Jag känner mig låg idag. Jag antar att det är gårdagen som kommer som ett efterspel även idag. Jag var på begravning igår. Min "låtsasmorfar" (vad kallar jag en man som funnits med i ens liv i nästan 20 år, när min morfar faktiskt dog när jag var 6 år bara? Jag har nog oftast kallat honom mormors gubbe, eller mormors Per-Erik) gick bort efter ca 4 års sjukdom för ca 3 veckor sedan. Det var inte oväntat, men det spelar nog ingen större roll. Eller jo, visserligen så är det säkert lättare att vara inställd på döden när den är väntad, men sorg gör lika ont ändå.
Prästen sa att vi alla där i kyrkan var samlade där av två gemensamma anledningar. Innan han ens kommit fram till vilka anledningar så visste jag redan: kärlek och sorg. "Kärleken och sorgen är två sidor av samma mynt", sa prästen. Det ena kan inte existera utan det andra. Sorgen kan inte bli lika påtaglig om du inte älskat och du kan inte ge dig in i att älska om du inte är beredd på sorgen. Ibland tänker jag att det bästa vore att aldrig älska, för då skulle sorgen aldrig göra så ont. Men samtidigt så vet jag att tanken att leva utan kärlek och utan att älska är omöjlig och outhärdlig. Vi älskar, och sedan sörjer vi. Det är så människan är skapad.
Begravningen var fin, så där som det ska vara på begravningar. Jag ville börja gråta redan utanför kyrkan, ögonen svämmade över av tårar av att bara se alla som samlas för att ta farväl, alla så ensamma i sin sorg men så gemensamma i sin saknad. Jag grävde i mammas väska efter näsdukarna som jag insåg skulle behövas. Dels vet jag ju att jag är väldigt känslosam, alltid, men dessa gravidhormoner gör nog säkert sitt också. Inne i kyrkan var det så tyst och när klockorna slog så trillade tysta tårar, men inuti var jag inte tyst. Ni vet hur det är, när man inte får skrika ut gråt, utan allt är så tyst att minsta snörvel såklart ekar mellan väggar och tak? Det gör ont i hela halsen, huvudet börjar dundra och det liksom snörper ihop sig någonstans mellan tunga och hals. Plötsligt är det tydligt hur många som gråter, någon hämtar in luft och ekot studsar i kyrkan. Då är det okej, att snörvla hur mycket man vill. Ondast i kroppen gjorde ändå min mormors sorg, då grät jag så jag skakade, när jag såg på henne hur hemskt det var.
Jag ville säga tack, men jag kan inte prata med tysta kistor i en tyst kyrka. Men jag tror att du vet det redan. Tack.
Jag tänker på Brokeback
Vi tittade på Borkeback mountain igår. Det ÄR en bra film, det finns så mycket i den filmen, men det krävs verkligen att man tittar klart på den för att förstå (och vissa kanske inte fattar ändå för att de är så totalt inskränkta och homofoba att de inte kan ta in ett budskap från filmen alls).
Det är så mycket kärlek och sorg.
Ni som känner mig vet att jag verkligen ta åt mig av filmer, ni andra kanske minns detta inlägg från januari. Det är bara så... ibland kan mitt hjärta svämma över, och min hjärna också-av alla tankar som en film kan föda. Jag är tacksam för det, men ibland blir det nästan för mycket
Monopoltorsk
Vi spelar rätt mycket monopol. Jag får stryk och blir bankrutt för det mesta...det började faktiskt bli så att jag tröttnade. Men igår sa att jag fasen inte tänkte ge upp, så vi körde igång en omgång, och trot eller ej, men vi hamnade så pass lika att vi var tvungna att avbryta för sömn. Jag tror vi spelar klart idag. Tänk vad mycket roligare det är när det faktiskt blir -spel- och bara sopa banan omgångar. Det är när man sitter med 40 000 i 10 000-lappar som det är spel på gång.
Jag har dyraste och billigaste gatorna med hus och hotell, Daniel har mittemellan/dyrare än medel gator med 4-hus. Vem tror ni vinner?
Garagenisse
Den första jag pratar med på morgonen är vanligtvis Daniel, annars är det nån av katterna. Den andra jag oftast pratar med är dock inte någon på jobbet, vilket man skulle kunna tro, utan garagenisse, eller garagegubben, som han också heter.
Jag tror att det började redan förra hösten. Var och varannan dag när jag går till bilen så är han där, garagegubben, och hämtar sin bil. Vi har liksom samma tider. Men som att det inte räcker där så möter vi ofta han, och ibland hans fru, vid garagen när vi kommer med bilen. De är båda t ex fullt insatta i att Daniel håller på med körkortet (vilekt bör bli klar snart, han kör hur bra som helst nu ju), och igår konstaterade han även att jag nog skulle få vara hemma från jobbet snart igen. Med andra ord har han för länge sen (lät det som) sett att min mage växer.
Det är lite kul faktiskt.
Idag mötte Daniel garagegubben i sophuset istället, då blir det sopgubben på en gång. Vi är värsta tjenis!
