Om ständig exponering och utestängd omvärld

Åh! Jag har haft det här inlägget "på tungan" hela sommaren och lite till. Jag kommer mig bara inte för att skriva det, kanske för att tiden faktiskt inte räcker till till att skriva i en blogg ingen läser eller för att de ord jag skriver måste bli något även jag måste leva upp till framöver när de väl är fästa i den digitala världen. Efter att nu ikväll läst ett annat blogginlägg på ungefär samma tema insåg jag att jag MÅSTE skriva de här orden, MÅSTE stå för dem - för världen är ur led. Det handlar egentligen om två saker. Från början fanns bara viljan att skriva om en av dessa, men nu är de två, och båda pockar på lika mycket irritation och aversion att jag bara måste få ner dem båda. Det handlar om den ständiga exponeringen. Inte den ständiga exponeringen av mig själv, eller andra vuxna utan exponeringen av våra barn. På Facebook, på Instagram, i bloggar och på alla andra ställen det är möjligt. Jag tänker redan här skriva att jag vet att jag kastar sten i glashus, gatstenssize dessutom. Jag hade en blogg enbart om Isak innan han ens fanns och sedan i över 2 år efter han kom, men den finns inte längre. Eller ja, den finns där, men används inte. På Facebook kryllar det av kort på honom också, men jag rensar ständigt. Det hela började egentligen i somras. I min bekantskapskrets föddes ca 4 barn inom en vecka. Ett av dem dök upp på fb innan hon knappt öppnat ögonen, ytterligare ett efter någon vecka, det närmast mig-min systerson-inte förrän efter någon månad och den sista har jag fortfarande inte sett exponeras inför omvärlden där. En fot, ett bakhuvud, men aldrig hela barnet. Jag insåg att jag tog illa vid mig för de nyfödda barn som fanns på fb. Jag kritiserar ingen, men jag insåg att jag inte ville vara den föräldern om jag själv fick ett till barn. Har barnen bett om det, att få visas upp för världen på nätet? Hamna på nätet och aldrig kunna tas bort? Jag tog upp detta med min närmsta vän på en sommarpromenad och insåg samtidigt att hon själv aldrig lägger ut sina barn-ett medvetet val. Vi pratade länge om detta. Om integritet. Om dagens idag. Om världen idag. Om putande tonårstjejer. Om att söka bekräftelse i allt. Vad är det vi vill fostra våra barn in i? De äldre barnen som läggs ut på fb i finkläderna, i badkläderna, i midsommarstassen, har de bett om det? "Snälla mamma/pappa, ta ett kort och lägg det på facebook är du snäll." Eller? Jag blir mer och mer övertygad och vill övertyga fler: Barnen måste slutas exponeras så här. De enda som jag ändra på det här är vi vuxna. Vi har möjligheten att lägga ut dem, visa upp dem, överexponera dem mot deras egen vilja och vetskap, men måste vi? Det andra handlar om samma som blogginlägget jag själv delade vidare tidigare ikväll, om att lyfte blicken från våra telefoner och paddor. Vad är det gör att vi måste titta ner i telefonen hela tiden? Vad är viktigare än livet omkring oss? Jag ser föräldrar i lekparken som sitter i rad på bänkarna med telefonen i handen, barnen som leker, hoppar, skriker - BER om uppmärksamhet. Jag ser glädjen hos min son när vi leker tillsammans, vilket vi gör ofta, och besvikelsen när mamma eller pappa "bara ska" något i telefonen. Jag vill ha ett slut på det här. Efter en vecka på semestern då varken jag eller min man använt telefonen på dagarna känner jag mer intensivt än tidigare: Vi kan inte låta telefonen vara vårt "jag", vårt måste, vårt "jag ska bara". Det går att åka buss utan telefonen, det går att kolla på en film utan att kolla i telefonen, det går att ha en vardag utan den. Jag mår så dåligt varje gång jag ser hur lite kontakt vi har med varandra idag, för att telefonen/paddan tar all vår tid. På mitt jobb satt härom dagen 15 elever i uppehållsrummet, varav 2 av dem-inte-hade telefonen i handen. Är det så vi ska umgås nu? Är det så världen ser ut? Jag vill inte ha en sådan värld, jag vill inte att min son ska växa upp i den världen. Jag lever inte upp till det här idag, men jag vill själv ändra mig. Vill du?


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Jag tror...

...det bor en hjälte i varenda flopp

RSS 2.0