men du är underbar!

Igår, i tristessen, zappade sambon över till SVT och Stjärnorna på slottet. Vi sa lite skämtsamt att det kanske är dags att börja titta på detta program, eftersom så många säger att det är så hiiimla bra. Vi fastnade i alla fall ett litet tag, som blev ett längre tag, som blev hela programmet. Allt för Jonas Gardells skull. (Jag tror fortfarande inte på programmet i sig.)

Jonas Gardell, detta unikum av av människa, som kan trollbinda en hel nation. Som kan hoppa mellan allvar, skratt, tårar och förtvivlan på ett sätt som ingen annan kan. Visst finns det de som säger att han alltid, alltid gör samma skämt, använder samma miner, är förutsägbar i sin blandning av känslor och struttar runt på scen på samma sätt som han gjorde för 10 år sedan - men herregud! Om människan är så genial som han är, så låt honom göra det då. Det är fortfarande lika berörande och magiskt som det var för 20 år sedan, så varför inte nu också?

Jag kom i kontakt med Gardell första gången när jag såg honom på Släng dig i brunnen på SVT. Det måste ju varit i början av -90 talet någongång som det gick på tv va? Jag kommer ihåg hur jag och Åsa låg och vred oss av skratt på sofforna hemma i lägenheten på Oxelögatan på lördagskvällarna när han var med. Det var han och Lennie Norman som var de stora stjärnorna på komikerhimlen och vi sög i oss allt de hade att driva med. 

Sen kom böckerna och jag tror nog att En komikers uppväxt var den första jag läste, sedan köpte mamma Frestelsernas berg och jag själv fyllde på med Så går en dag i vårt liv och kommer aldrig åter. Vi bandade Mormor gråter och kanske förstod vi inte första gången vilken tragik den bygger på, men med åren så växte även den insikten in hos oss. 

Senare tittade jag mig aldrig mätt på tv-inspelningen av På besök i mellanmjölkens land och i Falun var jag och såg föreställningen Livet. I Västerås såg jag föreställningen Väckelsemöte men sedan missade jag nästa show. 

Jag hade nästan glömt, Jonas, hur fenomenal du är tills jag då försökte titta på De halvt dolda, som jag ju redan skrivit om. Gardell är FÖR nära inpå, han träffar FÖR mitt i prick. Igår satt jag mellan skratt och gråt när vi följde hans dag på slottet från tv-soffan. 

Mannen är en känslogeni som ingen annan kommer i närheten av, det är ingen idé att ens försöka!