Jag börjar där, med Jesus, och konstaterar att jag har gått ur svenska kyrkan. För jag tror inte. Det jag tror på har inget med en fattig snickarson som dog på korset för våra synders skull att göra alls. Jag tror. Vi kan väl egentligen säga så. Jag tror. Men på vad? Nej, det vet jag inte. Jag vet bara att det är ett "vad" inget "vem". Jag tror på evolutionen, för det är inget som går att förneka, men jag måste hålla med en av mina elever i år 6 när han säger "Men Ulrika, titta på allt! Det är för perfekt för att bara finnas till av en slump!" Jag håller med honom. Jag fascineras av allt från att foten är lika lång som underarmen till blommornas ståndare och pistiller. Klart att det finns nåt.... nåt.

Livsfilosofi däremot. Jag har aldrig satt mig ner och verkligen tänkt igenom det här. Jag har aldrig tänkt "så här ska jag leva" eller "det här är verkligen mitt motto", men nu när jag är tvingad till det så---kärlek. Det finns ingen annan väg. Det finns inget annat att leva efter, förutom kärlek. Det är det enda som räknas och det enda som kan ta dig från en punkt till en annan. Det enda som kan ge dig lycka och skapa förtroende och relationer. Nu menar jag inte kärlek som mellan man och kvinna utan vanlig kärlek, dvs att bry sig om och vara rädda om varandra. DET är min livsfolosofi!