Om att förlora något kärt
Det var strax efter millenieskiftet och jag hade precis blivit dumpad efter ett förhållande på 19 månader ungefär. Jag hade svårt att sysselsätta mig och tyckte att allt som kom i min väg hade med romantik och äcklig kärlek att göra. Jag var inte så värst imponerad av kärlek alls just då och hade nog nästan hellre spenderat en timme framför en skräckfilm än framför en kärleksfilm. Jag försökte läsa mycket, men allt var bara sliskigt och det fungerade bara inte, eftersom det lockade fram tårarna om och om och om igen. Den räddande handen kom från min vän Frida, som hade fått en ny bok i julklapp. "Jag tror att du kommer att tycka om den", sa hon. "Det finns ingen romantik, den är lättläst, underfundig och spännande". (Ja, ungefär så sa hon nog i alla fall.) Jag kände igen omslaget när jag hom räckte mig boken, jag hade sett det på Oxelösunds bibliotek någongång under hösten och tänkt att den där boken, den ska jag nog läsa såsmåningom.
Där började resan med Harry Potter, "The Boy Who Lived". Under våren som följde så fick jag min egen bok i födelsedagspresent och boken var även mitt bidrag till de sagokvällar vi hade under det året. På sommaren var jag i Strömstad när bok nummer 2 kom ut och jag minns att jag köpte den så fort den kom ut. Fram till och med bok 5 var det okej att vänta in den svenska versionen, jag tror inte att jag ens visste att de kom ut tidigare på engelska. Var det så att bokhandlarna ens gav ut dem på det sätt som de gjort med de sista böckerna egentligen? Bok 6 kom för 2 år sedan, jag och lillasyster höll på att köra kartonger till min nya lägenhet i Västerås och passade på att köra ner till stan för att köpa varsitt ex av Halvblodsprinsen.
I lördags kom sista boken ut. Jag köpte den innan jag började jobbet på Ica den dagen, läste en timme i fikarummet och sedan en halvtimme till på min lunchrast. Efter det blev det inte lika mycket tid att läsa på, men sista dagarna nu har jag spenderat många timmar med min kära bok. Igår kväll när jag läste de sista 200 sidorna var det som att se en jättespännande film. När jag var tvungen att gå på toa så sprang jag, så att jag skulle kunna komma tillbaka snabbt!
Vid midnatt var det slut.... Och det är det jag syftar till i rubriken. Nu har jag förlorat något kärt, nämligen spänningen att inte veta, att följa med i varje bok och inte veta hur det ska sluta. Nu vet jag, och kommer aldrig kunna läsa om böckerna igen på samma sätt. Det är något av en sorg och jag vet att det låter vrickat, men det är sant. Det är tomt på något sätt som jag inte kan förklara. All eloge till en författare som kan skapa en sådan stämning i sina böcker, JK Rawlings är ett geni! Tack!
Där började resan med Harry Potter, "The Boy Who Lived". Under våren som följde så fick jag min egen bok i födelsedagspresent och boken var även mitt bidrag till de sagokvällar vi hade under det året. På sommaren var jag i Strömstad när bok nummer 2 kom ut och jag minns att jag köpte den så fort den kom ut. Fram till och med bok 5 var det okej att vänta in den svenska versionen, jag tror inte att jag ens visste att de kom ut tidigare på engelska. Var det så att bokhandlarna ens gav ut dem på det sätt som de gjort med de sista böckerna egentligen? Bok 6 kom för 2 år sedan, jag och lillasyster höll på att köra kartonger till min nya lägenhet i Västerås och passade på att köra ner till stan för att köpa varsitt ex av Halvblodsprinsen.
I lördags kom sista boken ut. Jag köpte den innan jag började jobbet på Ica den dagen, läste en timme i fikarummet och sedan en halvtimme till på min lunchrast. Efter det blev det inte lika mycket tid att läsa på, men sista dagarna nu har jag spenderat många timmar med min kära bok. Igår kväll när jag läste de sista 200 sidorna var det som att se en jättespännande film. När jag var tvungen att gå på toa så sprang jag, så att jag skulle kunna komma tillbaka snabbt!
Vid midnatt var det slut.... Och det är det jag syftar till i rubriken. Nu har jag förlorat något kärt, nämligen spänningen att inte veta, att följa med i varje bok och inte veta hur det ska sluta. Nu vet jag, och kommer aldrig kunna läsa om böckerna igen på samma sätt. Det är något av en sorg och jag vet att det låter vrickat, men det är sant. Det är tomt på något sätt som jag inte kan förklara. All eloge till en författare som kan skapa en sådan stämning i sina böcker, JK Rawlings är ett geni! Tack!
Att skilja på dröm eller verklighet.
Jag vet att det här är verklighet, faktiskt så vet jag det. Jag är fullkomligt medveten om att hur mycket jag än nyper mig själv så kommer det inte resultera i att jag plötsligt vaknar mitt i en ett annat liv. Jag vet att det här händer på riktigt, men jag anser det också vara fullt försvarbart om jag tvivlar ibland.
Så, detta var vad som mötte mig i trappen när jag kom hem från min systers möhippa i går morse: två namn på dörren, två namn på tavlan nere i trappen. Mitt namn står inte längre ensamt på brevlådan utan följs av hans namn. Det är en första gång för allt, mina vänner, och det här är första gången detta händer. Ja visst, när Ylva och jag bodde tillsammans så hade hon sitt namn på dörren på en lapp, men det är inte riktigt samma sak. Det tror jag att ni också kan hålla med om, eller hur? Det lustiga är såklart att vi inte är två som bor här, inte än. På söndag bor mina saker med hans saker men vi bor inte två här förrän i början av augusti. Jag spenderar mina dagar med att rensa, plocka ur och sortera bort, bort med saker som jag egentligen inte behöver, saker jag egentligen inte använder. Jag vill göra plats. VI ska bo här, inte han bland mina saker. Det är det största jag gjort någonsin tror jag.
Jag spenderar också dagarna med att fundera på hur fan det funkar att bo två personer tillsammans så här. Jag har ju faktiskt aldrig gjort det. Hur gör man när man vill lyssna på sin egen musik? Hur gör man när man vill äta mat den andra inte vill äta? Hur gör man när man vill ligga kvar i sängen och lyssna på Morgonpasset hur länge som helst på mornarna? Hur gör man ens för att få lyssna på Morgonpasset alls om man är bereonde av det? Snooza, hur gör man? Ligga på soffan och prata i telefonen samtidigt som man surfar OCH tittar på tv OCH lyssnar på musik... ... Nej, jag är inte dummare än att jag förstår att det är slut på en del av de här sakerna nu...så därför spenderar jag tid med att göra just de sakerna nu med. Att bo ensam i 9 år är ganska lång tid kan jag lova er. Man hinner skaffa sig förskräckligt många vanor, både bra och dåliga sådana. Ett nytt kapitel i min bok börjar alltså här, spännande, fantastiskt roligt, overkligt, enastående men också otoligt läskigt.
