Utsikten från "ost och kexberget" på Långö.




Igår lämnade jag harmonin och det ar mycket länge sen som det kändes så här tomt. Visst brukar det vara ett helvete och tomt i hela magen, men jag vet inte när det var så här mycket av det. Kanske var det förra året i augusti, bara det att jag har förträngt det. Den här gången känns det som att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv, som att jag vill vända ut och in på hela mig, som att det liksom inte är bekvämt alls. Ni vet, som när det kliar men man inte riktigt vet vart på kroppen det kliar mest. En sån dag då man bränt sig i solen t ex. Eller när man är hungrig och sugen på något men det går inte riktigt att sätta fingret på vad det är man är sugen på. Så är det. Bara det att jag mycket väl vet vad jag är sugen på och vart det kliar. Det kliar efter havet och jag är mer sugen på att vara vid havet än här. Jag känner mig instängd och kvävd. Jag går runt med ständig klump i halsen och magen, och jag vet att det kommer att ta tid innan det går över den här gången. Midsommar är långt bort, och jag har starka funderingar på att åka ner långt innan det, hälsa på Lotta givetvis, men mest hälsa på havet.

"Vad är frihet", med Di Leva, hörde vi när vi satt där på berget, när någon envisades med att försöka lyssna på musik. Gissa vad frihet är? Hela Syd Långö skriker: Friheten är här!


Ständig ont i magen av andra skäl också. Nära till gråten och frustrationen hela tiden. Jag orkar inte ha det så här länge till...det är en sak som är jävligt säker.


Torsten är min tröst och glädje i de här dagarna, vad vore livet utan denna underbara katt?


Dagens låt: Allt jag har med Basically the same, det verkar som att de är de enda som kan pricka in stämningen just nu. Jag önskar jag hade mer, mer, mer!

Sommaren 2001 åkte jag och syster till Oslo med buss från Strömstad. Bara över dagen sådär. I Oslo hittade jag ett vykort som jag köpte och som sedan hängt på mitt kylskåp sen dess. Bilden är den som ni ser här nedanför, och på kortet står samma text som jag skrivit dit under. Jag älskar det kortet, har alltid gjort och jag skulle inte ha något emot om jag hade ett större kort, så att jag kunde rama in det och ha det på väggen istället.








Guard your thoughts, they become words. Choose your words, they become actions. Understand your actions, they become habits. Study your habits, they mould your character, it will be your fate.



I helgen var jag i Oslo igen. Tredje gången, och även den gång som jag stannat längst tid. Gång nummer två var även det en kort resa över dagen bara. Den här gången stannade jag i hela 24 timmar. Den här gången kom jag faktiskt iväg till Vigelandsparken där de här herrarna sitter. Äntligen! Som tur var så hade jag ett resesällskap med mig som insåg att det inte skulle ha blivit av om vi inte åkte dit just då, även fast jag tyckte att det var varmt och långt att gå. Det är jag oerhört tacksam för, för jag känner mig på mig att just Vigelandsparken kommer att vara ännu mer speciell nu, efter de timmarna vi spenderade där.

Oslo var bra. Jag skulle kunna tänka mig att bo där, det blir en mer och mer trevlig stad för varje gång jag kommer dit.


I onsdags var jag på Lassespelning. För vilken gång i ordningen vet jag inte, men jag vet att jag var otroligt lycklig. Det är en så konstig känsla, precis som vi konstaterade där. Det är en blandning mellan superduperlycka och samtidigt blir man så otroligt rörd, berörd, nästan lite vemodig ibland. Det är ödmjukhet, tror jag att min bästa Fia sa. Det är fantastiskt att han, och hans musik kan framkalla den känslan.


Nu har jag 3 dagar kvar av mitt älskade sommarlov. Sen drar det igång igen. Jag skulle ljuga om jag sa att jag längtar. Det känns inte alls bra att släppa den här ledigheten. Inte har jag gjort ens hälften av allt jag skulle heller. Däremot så behöver jag rutinerna igen. Jag behöver matrutinerna och sovrutinerna igen, utan tvekan.