Det här med bloggandet...alltså, jag är ju inte skitbra på det, men ni ska bara veta hur många inlägg jag har skrivit i huvudet senaste veckorna. Det är bara det att tiden att sitta ner och få de där inläggen från huvudet ner i tangenterna har inte blivit av. Så många bra ämnen att skriva om, som bara ligger kvar i huvudet. 

 

För ett tag sedan lyssnade jag på Filip och Fredriks podcast (inte en helt ovanlig inledning på något jag vill säga) och Fredrik konstaterade att han alltid var tidseffektiv, att han har svårt att bara "stänga av" eller "sitta av" tid. SOM jag känner igen mig! Jag har så många gånger tänkt på att jag har så svårt att trycka bort tankar, idéér och annat som bara poppar upp i huvudet. En av mina bästa gamla kollegor från Apalby sa alltid "nu har jag fått ett sånt där popcorn" när hon menade att hon kommit på nåt helt plötsligt och att tankarna bara poppar upp. Jag tycker det är ett fantastiskt uttryck och när jag lämnade Apalby så har jag tagit med mig det sättet att förklara att det bara poppade upp en tanke. 

 

Min kära sambo höjer trött på ögonbrynen när jag börjar en mening med "Jag tänkte på en sak". Han har någon gång frågat mig när jag hinner tänka på allt jag gör egentligen, och jag har ställt mig lika frågande till att han-inte-hunnit tänka på något vi pratat om när han har så mycket tid på sig. Tänk så olika det kan vara. 

 

Tidseffektiviteten i mitt liv är för det mesta inget problem. Det är okej att jag hinner tänka på samtal jag måste ha, vad jag ska äta, hur vi ska göra om i sovrummen, vad Isak ska ha på sig i morgon, vart vi ska fira midsommar och jul, varför jag måste köpa nya saker osv osv (det tar aldrig slut) samtidigt som jag kör bil, duschar, ska sova (fast då blir det irriterande), tittar på tv, pratar i telefonen och alla andra tänkbara och otänkbara situationer. Det är okej, faktiskt. Det är när jag inte kan sova, som sagt, som det är jobbigt. Det är när jag "får ett popcorn" när jag står i duschen och bara måste ropa på Daniel och säga det på en gång, som jag blir lite trött på mig själv, eller när jag har svårt att göra klart en sak för att nästa måste fixas. Igår hann jag med att diska, slänga in en tvätt, fortsätt diska, nåla upp lite tyg till gardinen jag skulle sy, sätta in en bild i en ram och hamra in tre krokar (ja, de första 2 gick sönder), diska klart och sedan städa garderoberna, hänga tvätt och ringa mamma om vart annat. Jag vet inte varför jag inte gör klart en sak i taget, men det är som att jag bara MÅSTE fixa det jag ser med en gång, eller det jag kommer på precis då. 

 

Det är ett problem när jag inser att jag inte kan koppla av riktigt. Att det fortsätter när jag tittar på film, kollar cdon, skriver ett mail och spelar Simpsons på samma gång. Då måste jag säga till mig själv att det är viktigt att vara HÄR och NU även när jag ser en film jag redan sett. På jobbet är jag här och nu när jag är på mina lektioner, den andra tiden poppar det av bara den, som värsta biopopcornsmaskinen. 

 

Är det här ett bekymmer? Kommer det att slå tillbaka på mig? Jag vet inte. Jag tycker det är bra att vara tidseffektiv, bra att hinna med mycket på dygnets timmar och ändå hinna sova 8 timmar/natt. Nåt bekymmer är det nog inte, men det är värt att notera när det blir svårt att hålla fokus. Säg till mig då! Säg till mig att zoona ut och vila hjärnan lite. 

 

Jaha, det här var ett av de inlägg jag tänkt på, och jag vet inte om det blev så bra. Ett annat handlar om bostadsrättföreningens årsmöte härom veckan, det kanske kommer en annan dag. Nu hann jag skriva medan riset kokade, för det är dags för middag och film. Äntligen kväll igen!

Idag fyller jag år. Ja må jag leva uti hundrade år. Jag vaknade vid fyra i morse och kunde inte somna om. Det var inte för att jag förväntade mig att någon skulle komma in och sjunga och överösa mig med presenter, nej, inte den här gången. Jag har nog växt förbi den åldern-eller har jag det?

Jag vaknade för att jag hade drömt om Falun, vilket inte var helt oväntat då jag igår pratade länge med min bästa faluvän genom tiderna, Camilla, och vi pratade om hur länge sen det egentligen var jag bodde i Falun nu. Och om hur jag plötsligt kan fylla 34, när det känns som att jag nyss lämnade Falun. När jag flyttade hit till Västerås var jag 26, nu är jag 34. Jag vet inte hur det gick till!

I mitt huvud var jag nyss 23, och det var det jag var i drömmen också. 23 och student på Högskolan Dalarna. Så mycket har hänt sen dess, så mycket -viktigt-har hänt sen dess. Som jag sa till Camilla igår: "alla de där vuxna sakerna har ju hänt sen dess". Ibland sörjer jag tiden som går. Jag vet att jag har skrivit om det förut, om att jag ibland förbannar mitt goda minne för att det ibland skulle vara lättare att inte komma ihåg så jäkla väl hur det var att vara 6 år, 16 år och 26 år.

Man ångrar ju bara saker man inte gjort heter det, och det är helt sant. Idag, när jag fyller 34 ångrar jag saker jag inte gjort och jag vet inte om det är den bästa födelsedagsstämningen.

 

Vi planerar bröllop i september-ytterligare en vuxengrej. Jag bockar av listan med en bock efter en annan och undrar om jag någonsin kommer att göra något så spontant igen. Så spontant som det var att flytta till Falun, som att flytta till Västerås. Allt är genomtänkt och noga planerat nu för tiden. Allt är ekonomi, trygghet och vettighet. Idag är jag lite trött på det. Idag skulle jag ta ett jobb på Mallorca om det erbjöds mig (ja, detta är något vi diskuterat på jobbet i veckan, möjligheterna att jobba någon annanstans än i detta kalla liv.)

 

Jag är 34 år, min bästa vän är bara nåra år från 40 och min son är 3. Nyss var vi 22 och 25 och på väg hemifrån kåren mitt i natten. Nyss fanns inte Isak, eller? Har han inte alltid funnits?