...fast eftersom jag är svensk så klagar jag. Jämt! Jag klagade härom kvällen när vi letade Torsten och det var 15 grader ute och jag klagar nu när jag vaknar till att Daniel säger "Det är 45 grader ute" (givetvis är det inte det, det är vår termometer som ligger rakt i solen på balkongen, väl?) Jag har klagat i fler dagar. Trots att jag klagar så vet jag ju att jag tycker det är trevligt att vi får uppleva sommar i år, vilket vi verkligen inte fick förra sommaren. Men, i vissa avseenden inser jag att jag verkligen är min lillasysters syster, för jag får panik, jag blir sur och irriterad. Jag fråser och pustar, och nej, jag ligger inte på någon strand någonstans och lapar sol. Däremot badade jag kvällsbad vid Lövudden igår och det var det bästa på hela dagen. Mitt humör förbättrades avsevärt efter det badet. Kvällsbad borde vara obligatoriskt för mig för att få upp humöret. Jag ska försöka få med Daniel även idag. Så länge inte algerna invaderat Mälaren så går det ju fortfarande att bada, och då ska det badas!

Lillasyster har gjort en dokumentation på bilddagboken över vad man behöver när det är varmt ute. Jag funderar starkt på att komplettera den här hemifrån. Det finns vissa saker man inte klarar sig utan nämligen, just nu klarar jag mig inte utan mitt sovrum hela förmiddagen och balkongen framemot kvällen. Det är de svala läger jag har här hemma - än så länge. När jag hade svettats klart på gymmet i förmiddags (och ja, jag är förbannat duktig som tar mig igenom den pärsen, som att det inte vore varmt nog!) så såg jag att Daniel hade messat mig bilder på olika fläktar han kunde tänka sig att köpa idag på jobbet. Jag skrev KÖP i alla mina svar och till sist kom vi överens, via sms, om en golvfläkt med orginalpris på 400, men personalpris på hälften så mycket. Jag erbjöd mig snabbt att åka och hämta den, men Daniel sa att den gick att cykla med. Jag tackar min lyckliga stjärna för att han förstår hur oerhört jobbigt det här är för mig. Jag hatar att svettas!

Jag har ägnat min dag åt gymmet, Stieg Larsson, disken samt åt att lyssna på Jens Lapidus som sommarpratade på radion. Han hade en del smart att säga och framförallt en helt okej musiksmak.

Snart har vi en soda stream, mer kolsyrat vatten åt folket!

Jag har återigen varit borta från omvärlden, avklippt från både telefon och internet. Jäkla tur att mobilen finns i sådana knipor. Åskan tog vår telefonidosa i söndagskväll. Javisst, det dundrade utav bara helvete (rent ut sagt) här då, men jag var snabb som sjutton och drog ur sladden, för jag visste ju att detta kunde hända. När jag sedan försökte starta upp nätet på måndagen så var det bara att inse fakta-åskan hade varit snabbare än jag (givetvis, alla känner vi ju till uttrycket snabb som blixten, eller hur?) Men, det gick snabbt med posten för en gångs skull och vi kunde anse oss upplopplade redan på onsdagen igen. Skönt när sådant bara flyter.

Igår var jag utslagen på stranden tillsammans med kära storasyster som hade tagit bilen hit. Det var väldigt trevligt att hänga en dag och väldigt skönt att även få kasta sig i sjön ett par gånger. Hettan som kommit nu är inte skonsam på nåt sätt och jag vet inte vad jag tycker egentligen. Sambon påpekade igår, efter att jag beklagat mig om att man inte kunde göra nåt alls utan att bli svettig, att "tänk hur det blir i februari då". I februari ska vi åka på utlandssemester med hans familj nämligen, och tro inte att jag inte tänker på det där med värmen. Men, jag har gett mig tusan på att även jag väl nångång ska kunna åka utomlands - MEN jag behöver inte få det påpekat på det sättet..vilket jag såklart också replikerade med.

Utslagen på soffan, har jag varit minst ett par timmar varje eftermiddag. Jag, Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte. Efter bion Sex And the City för snart 3 veckor sedan beställde jag hela boxen och nu plöjer jag säsong efter säsong-trots att solen skiner utanför. Man behöver inte dyrka solen bara för att den behagar titta fram. Man behöver verkligen inte jaga solbrännan som ska bevisa att du minsann varit utomhus i solen heeeela sommaren. Jag jagar inte cancer, jag jagar inte rynkor, men jag håller med om att det är skönt att vara ute i lagom dos och då enbart om det finns badmöjligheter i närheten.

Torsten ligger utslagen på golvet, han var ute hela natten.

Det har börjar bli mörkt om kvällarna, har ni märkt det? Jag cyklade hem vid tio idag och funderade på om jag borde haft lampan tänd. Lite senare bestämde jag mig för att göra slag i saken och hänga lite gardiner i köket. Eftersom klockan var efter tio och jag var ensam hemma så kände jag inte för att treva mig fram i mörkret, men heller inte för att tända överallt. Med tanke på att vi fortfarande inte har några gardiner uppe (utom i köket nu då, vilket blev jättebra får jag nog tillägga här) så är det jordens insyn i vår lägenhet om man har helt tänt på kvällen. Så, i alla fall, jag tände lite smålampor här och var och pysslade lite med gardinerna i köket. I cd-spelaren snurrade "Kom" skivan med Lasse. Att stå på kökssoffan och hängagardiner samtidigt som "Aldrig riktigt slut" fyllde hela rummet, och hela mig, med en känsla av .. ja, jag vet inte vad... var skumt den här gången. Den har betytt så mycket, och samtidigt är allt den betytt så långt borta att även om jag sträckte mig så långt jag bara kan så skulle jag inte nå det. På en sekund hade jag kunnat vara där igen, om han skulle bestämt sig för att inte finnas längre, men just nu är det sådana mil dit, att jag inte förstår själv hur jag kom därifrån. Framför mig ser jag mig själv och Frida i långa svarta eller röda kjolar och tajta svarta linnen, festsminket, vinflaskan, tequilashotsen och "Aldrig riktigt slut" på kåren. Hur vi skrek fram dessa ord då, hur vi lät dem uppfylla oss totalt, peppa oss och stärka oss i märg och ben. Det var då, på studenthemstiden, på långa kjolar och tajta linnen-tiden, på den tiden då vi tog långa promenader i mörkret och nattliga tvättar och djupa samtal över rött te. Igår var jag hos samma Frida. Frida, snart tvåbarnsmamma, heltidsjobb och radhus. Jag, hänger gardiner i vår tredje lägenhet på ett år, bäddar upp vår dubbelsäng, planerar för en framtid som jag aldrig trodde skulle finnas-inte då!
Att sitta i mörkret och lyssna på Lassa får mig att vilja gråta, men inte av sorg, utan kanske som när man hittar en gammal vän och bara vill vältra sig i gamla känslor och intryck samtidigt som man är tacksam för att den följt en åt år efter år efter år. Som Frida... Lasse och Frida, som följt mig genom alla dessa faser hittills.

Som en tjuv i natten plockade jag vinbär på busken utanför granntrappen innan jag letade upp Torsten i mörkret. Eller kanske letade han upp mig. Syrsorna spelar ute och jag såg bara hans ögon där han kom springande. Det börjar bli mörkt ute om kvällarna, riktigt mörkt. Det får mig också att vilja gråta.

Jag har nu, idag, konstaterat att av de tre ex jag har så ska två gifta sig i höst. Inte illa pinkat. (Missförstå mig inte, det gör mig absolut ingenting, det här är så länge sen så det inte är klokt åt det! Däremot förundras jag att även de är gamla som gatan och att vi alla blivit vuxna!)

Vilket otroligt fult ord det där är, gräsänka, men nåväl, hellre det än en gräslig änka....Gräslig kan man ju känna sig ändå lite då och då. I dagarna tampas jag till exempel med att jag måste gå och ta ett nytt foto till mitt körkort, eftersom mitt blev stulet för en vecka sedan. Jag känner inte att jag är i en fas, varken hårmässigt eller annat, då jag har lust att ta ett foto som ska visa mig i 10 år framöver. Nix... Men jag antar att jag måste ta tag i det, helst idag.

Sambon har åkt till föräldrarna tillsammans med sin bror, hans sambo och min bil. Jag fick välja att stanna hemma eftersom ingen av oss hade kattvakt, och vi har 4 katter som faktiskt måste ha mat och lite omsorg de här dagarna. Jag valde att stanna hemma, även om jag gärna hade åkt med. Men, å andra sidan känner jag mig rätt nöjd med att slippa åka de där 50 milen så snart igen, och dessutom har jag nu tid att plugga, läsa böcker, gå och träna och i stort sett göra precis vad jag vill här hemma i 4 dagar.

Igår tittade vi på Sagan om de Två Tornen och sambon orkade hela med en gång, jag tror faktiskt att han börjar bli lite van vid det här med fantasy nu.

Igår ringde en man från polisen till mig. Han upplyste mig om att de hittat min väska och min tröja och hade dem på station av diverse anledningar. Han sa också att jag ju blivit av med mina nycklar och undrade om jag kunde identifiera ett par nycklar de hittat. Jag upplyste honom om att det till och med var två nyckelknippor. Senare på kvällen kom två poliser hit och efter att noga ha beskrivit båda mina knippor så fick jag tillbaka dem. Det var julafton mitt i juli. Jag visste inte att man kunde bli så lycklig för nycklar! Mobil och plånbok har jag inget hopp om, och det visas ju tydligt genom att jag skaffat en ny mobil samt beställt nya kort. Tack farbror polisen för att ni kom med mina nycklar!

För övrigt är jag så sjukt nöjd med min nya mobil. Så här nöjd var jag inte med den jag blev av med. Det är ju nästan lite löjligt mitt i det här, men så är det.

Försöker få sambon att titta på Sagan om Ringen. Det tog oss 3 kvällar att komma igenom den första .... *suckar*, men jag tror faktiskt att han tyckte om den.

I lördags var jag på fotboll på Råsunda. Det här var andra gången jag gick på fotboll, live, för mitt hjärtas skull och återigen kan jag bara konstatera samma sak som jag tänkte förra året. Fotbollsfolk, eller speciellt då fotbollsmän, är läskiga typer. Vad är det som gör att det verkar vara helt okej att bete sig som en komplett idiot bara för att man kommer innanför grindarna till en fotbollsmatch? (Jag är relativt säker på att det här går igen i de allra flesta sporter, särskilt lagsporter, men nu var det fotboll jag var på så...) Vuxna män som skriker, hytter med nävarna och svär värre än jag tror att de gör normalt på en hel vecka.
På raden framför oss satt en pappa i 40+ åldern med sin son som var ca 8 år. Pappan skrek och betedde sig som det fotbollssvin som så många blir när de är på livesport, där normala vett-regler tydligen inte existerar. Efter ett tag började sonen skrika och visa anlag för att bli precis som sin far när han blir äldre. Redan formad till en fotbollslaglös vid så ung ålder. Runt omkring oss fanns inga småtjejer, men många små killar, den yngsta satt bredvid mig och kan inte ha varit mer än 4 år, max! Han hade inte lika mycket behållning av matchen som sin far, kan jag väl lätt konstatera, men det ska börjas i tid heter det ju (väl?)
Själv var jag faktiskt lite rädd! Rädd för att alla dessa skrikande, ociviliserade män skulle bete sig lika illa utanför grindarna som innanför. Faktiskt rädd att någon av dem skulle ge sig på sambon bara för att han hejade på det andra laget (och gjorde det tydligt genom att ha valt både t-shirt och munkjacka med lagets tryck på). Jag förbannade honom tyst för att han inte hade tagit en annan tröja att ha över åtminstånde.
Vägen till tunnelbanan kantades av poliser och även nere vid spåret stod de utställda med jämna mellanrum. Jag andades inte ut förrän vi satt på tåget hem till Västerås, eller faktiskt inte riktigt förrän vi kommit ända hem och stängt dörren.
Är det så det ska vara? Är inte sport ett familjenöje och handlar inte sport om vad de där 11 (22) på planen gör, och enbart om det? Om dem? Handlar det verkligen om alla er som sitter på läktaren? Behöver det bli personligt? Så personligt att några små hjälpkillar före matchen började var tvugna att gå runt planen med en banderoller där det stod "Rivaler på plan, inte i stan!" på? Är det vart vi har hamnat? Det skrämmer mig, skrämmer det dig?
Om sambon skulle börja visa samma tendenser som de där galningarna på läktarn i lördags så skulle jag förbjuda honom att någonsin ta med våra framtida barn på fotboll...fast vem vet, det gör jag antagligen ändå. Galningarna sitter ju bara 10 cm bort.

För övrigt har jag plöjt "Män som hatar kvinnor" av Stieg Larsson och kan bara konstatera att jag känner mig som en mus som gått rätt i fällan-igen. Precis så här var det med "Da Vinci koden" av Dan Brown också, jag ratade den länge, föll sedan för frestelsen-och var totalt såld!

Eller vad heter det... bestulen, rånad, blivit väskryckt? Inte vet jag, men jag vet att det var en totalchock i säkert en timme efter det inträffade. Hur fasen kan man göra så? Där cyklade jag på i normal takt utan det minsta bekymmer i världen, och så plötsligt kommer den här moppen upp bredvid mig och innan jag vet ordet av så har killen längst bak sträckt ut handen och -vips- var min väska borta.
Min mobil borta
Min plånbok borta
Mina nycklar borta
Mina andra nycklar borta
Min tröja jag aldrig använt borta
Min väska borta
Mitt lilla brev som jag skrivit för att skicka till min gamla mormor som fyller år i morn-borta!

Vad faen skulle ni med mina saker till?
Mina foton i mobilen borta.
De där roliga filmerna jag och Camilla spelade in i Strömstad för två år sedan, borta.
Mina sparade sms - borta.

Jag kan aldrig för mitt liv förstå hur man kan göra så mot någon annan människa.
Nu är jag besviken på omvärlden, och särskilt på två 16-åringar på en moppe som tydligen inte hade annat för sig än att förstöra mitt förtroende för människor på mopeder för ett långt tag framöver.