Tydligen tog mina ord slut i samma ögonblick som jag skrev senast. Jag som hade lagt upp publishme.se som startsida och allt och ändå får jag inte ur mig ett enda ord på över 3 veckor. Illa!
Jobbet har börjat igen och sista resan till västkusten har gått för den här sommaren. Väl hemma drog vardagen igång och säga vad man vill, men visst börjar det bli lite kallt ute om mornarna? Vi är många på jobbet som kommer in vid åttatiden och mumlar om fingervantar. Även en dag som igår som skulle bjuda på "sommarvärme" krävde en tröja över linnet.
Gårdagen bjöd förövrigt (bjöd och bjöd, vi betalade nog en del också) på nya inredningsgrejer här hemma, matta, lampskärmar etc. Idag beställde vi tapeter till sovrummet. Vi boar in oss och trivs bara mer och mer. Mio har hittat ett nytt ställe att sova på - i ett skåp i köket där vi förvarar plastfolie och sådant där skräp, och Torsten har fått kompisar på gården. Kompisar som kommer och släpper in honom så nu måste jag köpa hem glass från glassbilen så att jag, likt tanten på min gård när jag var liten, kan bjuda på en glasspinne. Eller så struntar jag i det.

Igår var mina älskade systrar + sambo, - man, här och åt mat, spelade spel och hade allmänt trevligt hela kvällen. Det var fantastiskt roligt och jag ser fram emot nästa gång vi ska ses. Jag behöver er, kan ni inte flytta hit, Åsa och Tommy? Och Nil och Anders, måste ni flytta till Karlstad så att jag måste åka den där TRÅKvägen mellan Örebro och Karlstad oftare än jag redan gör? Västerås är också väldigt bra! (Ju fler jag får hit, desto bättre måste ju stan bli, eller hur?!)

Nu har jag skrivit och dövat mitt samvete, nu ska jag göra något annat vettigt.

Idag sorterade jag mina garderober efter färg....har jag för mycket tid eller för mycket kläder?

Det finns vissa saker som vi bara måste inse och acceptera och klara av att uthärda, en av dessa saker är att saker och ting tar slut. Något som verkligen är på väg att ta slut är mitt sommarlov, eller sommarledighet om man vill vara sån, kanske till och med semester. Vissa skulle kanske opponera sig mot att 8 veckors ledighet kan vara semester, så för alla dem går jag med på sommarledighet. Nåväl, idag är egentligen sista dagen, eftersom det sedan blir helg och helger är jag vanligtvis ledig även under året. Så, slut! Det är en blandning av ångest och förväntan som jag inser detta. Kalender är inköpt, likaså ny(a) temugg(ar) (jag kunde inte bestämma mig så jag köpte två helt olika varianter). Jag har nytt pennfack, en ny väska och nya idéer. Egentligen är hela jag redo att börja jobba...hela jag utom min morgontrötthet.

Inatt läste jag ut sista Stieg Larsson boken, så även där är det slut! Jag har haft de där böckerna sedan veckan efter midsommar och varit nöjd med att det var långt kvar, ungefär som med lovet. Nu är de också slut!

I morse tittade jag på de två sista avsnitten av Sex And The City. Jag har plöjt boxen sen jag såg biofilmen i början av juli, och nu kan jag med stort vemod konstatera att även denna tog slut.

Min sommarkurs går mot sitt slut, och jag hoppas att även mitt sk paper går samma väg, för hittills är det det enda som inte tagit slut men som jag faktiskt skulle önska att det gått den vägen.

Pengarna är också slut för övrigt...men berätta nåt nytt.

Har regnet tagit slut?

Försöker förjäves hitta tillbaka till skrivlusten, det blir inget Paper till kursen annars. Sitter, vanan trogen, framför datorn med massor av te och ingen inspiration eller lust att ens få ner ett enda stycke (och det jag skrev raderade jag innan jag hann fatta att jag ens gjort det). Jag vet inte vad jag vill med det här "Papret" jag ska skriva, men jag vet att jag verkligen vill skriva det. En vecka kvar, för sedan är det tillbaka i den andra skolbänken.

Jag vill bara ligga i soffan framför SATC eller i sängen med en bok. Möjligtvis kan jag tänka mig en stund på gymmet, bara för att rättfärdiga att jag inte orkar göra mer under dagarna sen. Jag är yr i huvudet, varför är jag det? Är det värmen som slår till i efterskott? Är det maten? Är det bristen på socker? Är det trötthet? Jag vill bara att det ska försvinna, vilket det kanske gör om jag går och lägger mig och läser och lägger det här Potter-papret åt sdan en kväll till? Det tror jag!

Kommentera på förra inlägget, jag vill veta vart ni har era värderingar...

På min väg till gymmet cyklar jag förbi ett dagis, och idag när jag kom cyklande där så var det första jag såg tre killar som tröck-på ett otrevligt sätt-upp en tjej mot stängslet som omringar dagiset. Jag skulle gissa att de här barnen alla var i 5 års åldern, det är svårt att avgöra, men det är nog en ganska ok gissning. Tjejen såg inte glad ut, och låt mig upprepa att det var TRE småpojkar! Som jag är så fanns det inte en tanke på att -inte- stanna och säga till dem. Genast fick jag en förklaring av killarna att hon ju faktiskt knytit en knut som de inte fick upp, varav jag replikerade med att då får man faktiskt hjälpas åt, eller hämta någon fröken eller någon annan som kunde hjälpa till-absolut inte gå på den som knytit repet personligen, och med våld. De frågade då om jag var en fröken, och jag erkände leende att det var jag nog, fast för äldre barn. Det kanske gjorde det godkänt för mig att lägga mig i deras förehavanden för de lyssnade i alla fall ett tag på mig innan en av killarna bestämt sa "Nu får du åka vidare." Det gjorde jag också, och resten av vägen funderade jag på om jag gjort rätt eller inte. Eller förlåt, jag VET att jag tyckte att jag gjort rätt, det jag funderade på var om det är vanligt att människor gör så här. Jag hoppas att jag inte behöver säga att jag verkligen hoppas att det finns fler än jag som ser det som sin plikt som medmänniska i samhället att säga ifrån när någon blir orättvist behandlad?! Jag tror att vi skulle ha ett bättre samhälle om vi faktiskt la oss i lite mer än vad vi gör. Det är faktiskt inte bara i skolan, och av föräldrar och släkt, som man lär sig hur man ska göra och inte göra! (Det här inlägget passar ju faktiskt bra i min andra blogg också (ulrikaolofsson.blogg.se/skolan) så jag tror att jag lägger upp den där.

För övrigt har ännu en film gjort mig besatt. För några veckor sedan var det Sex And The City, nu är det Mamma Mia. Den första gav mig SATC-cravings, den sistnämnda fick mig att skaffa hem ABBA skivor och gav mig en stark känsla av att jag borde ta chansen att se den engelska versionen av musikalen i Globen nu i augusti.

Idag regnade det så att frisk luft strömmade in genom balkongdörren, jag njöt och Daniel gnällde.