Boken påbörjades 17/10-05, då hade jag läst ut "Räddaren i Nöden" av Salinger.

Boken avslutades 3/3-10, då jag lyssnade ut "Breaking Dawn" av Meyer.

Mest förekommande böcker: Alla 4 böckerna i Twilight-sagan finns med 3 gånger, och det gör även "Harry Potter och dödsrelikerna".

Bästa bok -05: Det fanns bara 4 böcker med då, så jag får säga "Svindlande höjder" av Brontë

Bästa bok -06: "Vindens skugga" av Zafón, "Kvinnan och apan" av Hoeg och "The New York trilogy" av Auster

Bästa bok - 07: "Illusionernas bok" av Auster, "Tisdagarna med Morrie" av Albom, "Röda-vita rosen. Till pest från kolera" av Gludeck, "Harry Potter and the Deathly Hollows" av Rowling, "Travels in the Scriptorium" av Auster,

Bästa bok -08: "Patient 67" av Lehane (och alla andra Lehane jag lyssnade på det året), "Flyga Drake" av Hosseini, "Millenium-serien" av Larsson

Bästa bok -09: "Twilight-sagan" av Meyer

Så - ut och läs med er nu! Och, skaffa er en läsdagbok. Faktiskt! Det tar några år innan man ser nöjet i det, men det är helt klart värt det. Jag ska påbörja min nästa läsdagbok nu och den kommer antagligen att inledas med en till omgång av HP och dödsrelikerna och en Lehane, när jag fixar tiden att läsa den.

Vince och Joy träffas när de är 18-19 och förlorar (eller gör sig av med kanske) oskulden till varandra. Det är intensiv, kortvarig kärlek som får ett abrupt slut. På en fest, många, många år (ca 15) senare berättar Vince och hans vänner för varandra om hur de förlorade oskulden och Vince berättar om Joy, som han aldrig riktigt kunna glömma. Det visar sig att deras vägar har korsats ett par gånger till under de år som gått, men det har aldrig varit mer än så - vägar som korsas.

Som ni säkerligen förstår, det gjorde i alla fall jag, så finns det ett lyckligt slut och en massa omvägar att gå för att komma dit. Lättläst, underhållande och en i mängden av alla relationsböcker som finns. Stort plus för bokens söta form, liten och nästan fyrkantig.

Jag ville bara skriva det ;)

För övrigt så tar snart min läsdagbok slut. De håller länge de där små rackarna, jag har haft den sen hösten 05, men nu får jag bara plats med 5 böcker till. Ska vi gissa på när den kommer att ta slut då?

Boken handlar om Karin, hårt arbetande läkare med man och två barn. Hon jobbar extra på en hemlig klinik för asylsökande som behöver läkarhjälp trots att de inte har rätt papper. På kliniken träffar hon Katerina, som kommer från Moldavien och jobbar svart som hushållerska. Karin känner för Katerina och ser till att hon får komma bort från den hemska familj där hon jobbar nu. Istället installeras Katerina hemma hos Karin och inom kort är det istället-Karin-som har svart hushållshjälp. Detta förändrar hela Karins personlighet. Och det är här jag blir illa berörd. Jag vet inte ens om jag blir berörd för att det är bra eller för att det är dåligt. Jag vet bara att jag vill läsa klart, för att bli klar med boken, men också att jag blir förbannad på Karin, som beter sig som en riktig överklasskärring helt plötsligt.

Det är konstigt med böcker som jag inte vet om jag tycker om eller inte. Det var så med den här. Så därför undrar jag: Har DU läst den? Vad tyckte DU? Om inte, läs den, den är värd ett par kvällar en vecka. Sen kan du berätta för mig vad DU tyckte efter det.

När första filmen kom ut hade jag knappt hunnit med att fatta att de här böckerna blivit så stora och jag hade inga planer på att se filmen heller. Den kom ut samtidigt som den där andra vampyrfilmen, ni vet, den svenska (jag har glömt namnet).... Jo! "Låt den rätte komma in", och den verkade läskig. Så, nej tack, inga vampyrer för mig. Jag är ju en förskräcklig hare när det kommer till läskigheter så, nej tack.

I början av detta läsår så visste jag ju att böckerna slagit igenom -stort! Det blev ännu tydligare när jag i årets sexa inte ens kan räkna hur många av tjejerna som plöjt dessa böcker den här terminen. När min kollega, min syster och slutligen en av mina närmsta vänner läst dem så gav jag upp. Okej, jag läser väl dem då!

Mina elever har gladeligen lånat ut böckerna på löpande band åt mig och jag har faktiskt läst så fort jag kommit åt sedan novemberlovet då jag började i första, fast utan någon speciell entusiasm. Sista boken läste jag med stor entusiasm kan jag lova!

Efter mängder av diskussioner med syster yster om jag verkligen GILLAR böckerna eller inte så har jag i alla fall nu läst ut dem och här kommer min dom...

Det finns böcker - och så finns det böcker! Det finns böcker som "Vindens skugga" som drog undan mattan under mina fötter, och så finns det böcker som alla Harry Potter som jag grät när jag hade läst ut sista för att det nu var...slut! Det finns böcker jag lägger undan och bara avslutar, skriver upp i min läsdagbok att den är läst och börjar sedan i nästa. Sen finns det också böcker som då, när jag läst ut dem, ändrar villkoren. De böckerna som, när de är utlästa, lämnar spår i form av saknad (så var det med Potter, absolut), som får mig att tycka att efter att ha läst dessa böcker, så borde faktiskt världen ha förändrats, om så bara lite. Går inte klockan en minut snabbare? Är det inte något som är annorlunda och lite overkligt i världen? Kort sagt....finns det någon där ute? SÅ blev det till sist med Twilight (som jag inte ens vet om man ska kalla Twilight, för det är ju bara namnet på första boken, och jag har ju läst dem på svenska).

Min syster har skällt på mig för att jag använt ordet "ungdomsbok" som ett skällsord, men sanningen är ju ändå den. Det här är ungdomsböcker. De är skrivna för att attrahera ungdomar, och översättaren har verkligen inte lagt manken till att få till det på något annat sätt heller. Det är en saga på alla sätt och som med alla sagor vill jag hela tiden veta om det kommer att bli ett lyckligt slut eller inte. Sagan om Bella och Edward Cullen kommer nog att hålla världen fängslad ett par år till, det tror jag absolut och det tycker jag att den är värd, om så bara för att låta alla drömma om Edward om nätterna. Jag läste nyss i VLT frågan "är vampyrerna allt vi längtat efter, eller vad är det frågan om?" och mitt svar på den frågan är: Ja. Något annat svar går inte att ge.

När jag stängde sista boken igår så kändes det vemodigt, så där "hej då familjen Cullen, tack för att jag fick titta in i er magiska värld" och jag ser fram emot att se första filmen idag (för nej, det har jag fortfarande inte gjort) - absolut. För jag vill inte riktigt lämna denna världen på ett tag, Cullens värld. Men...det finns böcker som, när de är slut, får mig att sitta och stirra ur i tomma intet länge, länge. De böckerna som jag gråter när de är slut, de böckerna som verkligen sätter spår. Så var det inte den här gången...men en liten, liten del av mitt fantasyälskande jag önskar att det någonstans finns en familj som Cullens.

Under tiden läste jag i alla fall denna bok och den är faktiskt bättre än bok ett, så det gjorde inget. Det är ju här Garion blir Belgarion, och det är magiskt på alla sätt och vis. 

För ett tag sedan skaffade jag mig hela Belgarion och Mallorea på ljudbok. Som bekant så gillar jag ljudböcker och har dem som sällskap så fort jag rör mig utanför dörren. Nu i sommar tänkte jag att Belgarion skulle få vara min följeslagare på lite kvällspromenader och andra turer utanför min trygga borg (dvs min lägenhet).

Döm av min besvikelse då jag provlyssnade lite igår och:

1. Tanten som läser låter som ett eko från 50-talet som läser sagor för små barn.

2. Hon uttalar saker helt åt helvete fel!!! Jag har i alla fall alltid haft en klar bild av hur saker och ting uttalas i dessa böcker. Språket är väldigt rakt på och har inte några spår av engelska. Garion heter GArion, inte GÄrion. Aldur heter ALLdur, inte Äldur och folkslaget thuller heter TULLER och inte THUller (men engelskt th-ljud som i thing). Det här var bara det lilla jag hörde igår. 

Men, jag ska bita ihop och se hur länge jag fixar med tanten. Kanske orkar jag bara för att det är Belgarion ändå. Vi får väl se om tanten uttalar Polgara Polgära, då lägger jag ner. 

På engelska finns denna bok endast som en bok, liksom föregångaren "Belgarath-besvärjaren" också endast var en bok, men så typiskt Sverige så gör de om en bok till två. Jag vet att alla som läst Robert Jordan lidit av samma fenomen genom åren. Jag valde att köpa böckerna på svenska 2002 och därför har jag alltså nu läst första halvan och ska genast kasta mig in i nästa bok. 

Jag lämnar handlingen i boken utanför den här gången. Det får räcka med att jag säger att man måste läsa denna bok sist. Först Belgarion, sen Mallorea, Sen Belgarath och sist Polgara. 

Nu, andra halvan.

För er som inte vet vem David Eddings är så skrev han, tillsammans med sin fru, några av de mest kända fantasyböckerna (enligt mig :)) Utan hans Belgarion så hade jag aldrig fastnat ordentligt för fantasy och utan hans Sagan om Elenien så hade jag nog inte heller kommit in på genren fantasy alls. 

Nu är han död, liksom hans fru, som gick bort före honom, och det tycker jag är lite konstigt. Det är inte allt för länge sen jag läste en relativt nyutkommen bok, Tjuven Althalus, skriven av honom. 

Vila i frid David Eddings, och TACK för allt du skrivit. Jag läser Polgara nu, för jag var tvungen att plocka fram något av dina verk med en gång. 

I förrgår läste jag ut Det bästa av två världar av John O' Farrell. Den utspelar sig i London och handlar om en tvåbarnsfar som tycker att han har löst sitt liv på ett alldeles perfekt sätt, han lever nämligen ett dubbelliv. Han bor i sitt hus med sin fru och 2 barn, samt ett till på väg, men har också en lägenhet på andra sidan Themsen (där frun aldrig håller till ändå). Lägenheten delar han med 2 singelkillar och livet där går ut på att dricka öl, gå på fest och enbart njuta av livet. Till frun säger han att han jobbar över och sover i studion. Självklart är det en ohållbar situation! 

Boken är roande och påminner lite om en manlig Marian Keys. Klart läsvärd. 

Jag vet inte om detta är en självbiografi, vet ni mer om det? 

När jag läste Litteraturvetenskap B på högskolan läste jag Hjalmar Söderbergs Doktor Glas om läkaren som länge diskuterar med sig själv om man får mörda när det är av någon slags omtanke, alltså att personen man mördar har det bättre som död. Jag tyckte den var fantastiskt bra och skrev min B-uppsats om den och Dostojevskijs Brott och Straff. 

För ett par år sedan kom denna bok ut och jag köpte den för ett år sedan. Här är det prästen, Gregorius, mannen som Doktor Glas tänker mörda, som är huvudpersonen och vi får berättelsen ur hans perspektiv. På boken står det att det bland annat är modigt och en del andra slagord som recensenter skrivit. Jag kan bara konstatera samma sak. Det är modigt och storslaget att ge sig på en sådan gammal klassiker och skriva om historian på sätt och vis. Det finns fler som gjort detta och jag är särskilt fascinerad av Foe, om Robinson Crusoe fast ur en helt annan vinkel och .... (tusan, jag har glömt titeln på boken) den om kvinnan på vinden i Jane Eyere. Det är spännande med sådana här böcker.

Bengt Ohlsson gör detta riktigt bra. Han skriver i sann Söderberg-stil och det krävs nog faktiskt att man läst Doktor Glas innan man tar sig ann denna, men - läs den gärna!

Boken handlar om en tjej, Lena, som flyttar in i ett gammalt hus på Söder i Stockholm. Under golvplankorna hittar hon en dagbok som tillhört Anna, en tjej med ett olyckligt öde som levde ca 160 år tidigare. Boken handlar också om ett mord, ett rituellt sådant, och om förskingring. I boken figurerar massor av personer och jag undrar om alla verkligen är nödvändiga. Jag undrar också vari nöden att skriva både i första och i tredje person ligger? Lenas liv skrivs i jag-form, medan alla andra berättas utifrån tredje person och det irriterar mig i läsningen. Det finns liksom ingen klar anledning till att boken måste ha ett jag, eftersom den ändå berättas utifrån alla möjliga människors inre tankar och om deras öden, inte så som Lena ser dem, utan så som de sker hela tiden.

Jag tyckte (trots mitt klagomål) att boken var helt okej. För en som intresserat sig tidigt för Lilithmyten (är det verkligen en myt??)så är boken intressant och ger mig bara mer fakta, för det känns i alla fall som att faktadelarna i boken är äkta. Tyvärr tror jag att boken är allt för tidstypisk för att stanna på bokhimlen någon längre tid. Den innehåller referenser till massor av saker som var/är typiskt på 2000-talet, och det håller inte ens alltid (Viktväktarna räknade inte pluppar 2006 t ex).

En läsvärd bok i solstolen, helt klart, och väl värd sina 10 kronor.

Boken är tunn och inte svår att läsa, rent språkligt. Dock är innehållet desto svårare att ta till sig och det krävs i alla fall att man är vuxen när man läser denna bok, det är i alla fall min åsikt. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om omslaget....är det fadern han jagar, eller springer han ensam genom livet?

Efter första filmen så köpte jag en planch med precis den bild som jag jag här här i inlägget. Jag kommer ihåg hur lycklig jag var och hur jag gick och viftade med rullen med affichen hela vägen hem genom stan i Falun. Camilla skämdes för mig ;), men jag var bara lycklig. Jag hängde upp den på väggen över soffan och sedan sov jag på soffan så att det första jag såg när jag vaknade var denna underbara bild. Jag tycker att det är den vackraste av alla filmafficher som gjordes för filmerna. Där jag sitter nu så hänger den precis bakom mig, emot min sambos vilja, men till min lycka. 

Att lyssna på Sagan om ringen var intressant. Det ÄR många svåra ord i denna översättning av Tolkiens mästervärk, inget snack om saken! Den är tung på sitt sätt och har man enbart sett filmerna så kan man nog tycka att den är både tung, långtråkig och lite ..sträv liksom. Men, för mig spelar detta ingen roll. Struntsamma språket... det är Tolkien och Ringen vi pratar om här! Detta ska läsas/lyssnas på och älskas i alla tider!

Det här var en lättläst och bra bok. Inte superdjup, men så där så att man myser lite när man läser den. Jag har hört att det ska bli fler böcker av Cederwall och jag ser fram emot att läsa dem också. 

I "Livet på Scotland Street 44" så träffar vi Pat, som precis flyttat in i ett rum i en lägenhet tillsammans med Bruce, som är bland de värsta narcissister som jag träffat på i en bok. I huset bor också 5-åriga Bertie tillsammans med sin fanatiskt krävande mor och mesige far, och den spännande gamla damen Dominica. Och så här är det, härifrån följer vi mestadels Pats liv, men även Bruce i hans jakt på...vaddå? 

Boken är helt klart läsvärd! Det speciella med den är att den tydligen har publicerats i en tidning som en följetong, som på Dickens tid. Varje kapitel är relativt kort och kan mycket väl ha fungerat som en följetong i en dagstidning, jag skulle nog i alla fall kunnat tänkas vara en av dem som följt den även den vägen. Så, i jakt på något trivsamt? Läs denna bok!

Men en oro växer i världen runt omkring. Fienden drabbar städerna på kusten om och om igen och de utsätter folket för en hemsk fara. 

Boken var bra, riktigt bra! Nu ser jag fram emot del 2. Serien innehåller 3 böcker, men om jag tycker om dessa så vet jag att det finns flera serier av Robin Hobb, som för övrigt är ett pseudonym för ett pseudonym. Det är härligt att läsa ren fantasy igen, det var länge sen nu!