Det hela slutade med att våra cyklar stod mittemot varandra och vi båda gick av våra cyklar (svårt att sitta kvar på dem när de står stilla). Där stod vi ett tag innan jag upplyste herrn om att vi har högertrafik i Sverige, men det var han inte så intresserad av, så vi stod kvar ett tag till. Han upplyste mig om att han fått ett sms och jag gratulerade. Sen nämnde jag igen att vi har högertrafik, men det visste han väl redan om? Då frågade han hur jag menade och jag sa att det innebär att vi cyklar på höger sida precis som vi kör bil på höger sida och det kan ju vara bra att kunna det redan när man cyklar så att man har mindre risk att göra fel när man senare i livet ska köra bil. Han såg ut att tänka lite på saken, sen hade han bestämt sig. Med orden "jag kör på vänster" så tog han sig förbi mig på min högra sida, dvs längst till hans vänster, och jag kommenterade bara med "Ja, i Storbritannien kanske". När han kommit förbi min cykel så puttade han till den lite längst bak. Det var inte aggresivt eller hårt, det var mer som en sån där "jag vill bara poka lite-knuff". Jag log lite för mig själv och cyklade därifrån.

Under resterande väg hem så funderade jag över det här mötet, för det berörde mig en del. Det var ett ganska trevligt möte enligt mig. Det fanns inget hotfullt över någons beteende och det var ingen som var arg, irriterad eller ens höjde rösten. Jag funderade på hur många som skulle ha kläckt ur sig någon vass kommentar och bara cyklat runt och hur många som senare skulle vara irriterad. Det gäller såklart både vuxen och tonåring i det här fallet. Jag tror att ganska många skulle ha reagerat nevativt på det här mötet, tyvärr.

Jag brukar tänka på det här med möten mellan medmänniskor ganska ofta. Varför möts vi inte mer? Varför pratar vi inte med varandra? Varför är allas barn inte allas barn, utan de enda som ansvarar för uppfostran är föräldrarna och i värsta fall skolan. Varför gjorde den här killen så här idag, om det inte var för att få en reaktion, för att provocera? Och vad händer med honom när han inte får den reaktion han ville ha? Vad sa hans kompisar som han kanske ville skulle få en viss bild av honom när han inte vek undan med cykeln, när han lilla "scam" uppenbarligen misslyckades? Varför möts vi inte oftare i sådana bra möten? Vad är det som är så konstigt och udda med att prata med människor vi inte känner, att jag vet att detta möte idag var en på en miljon och att min reaktion var lika ovanlig?

Om jag reagerar negativt på en sådan händelse som hände mig idag, vari ligger då källan till min irritation egentligen? Jag tycker det här är jätteintressant att fundera på och jag skulle vara så nöjd om fler tänkte på detta. Varför kan inte jag som medmänniska bemöta en annan medmänniska på ett vänligt sätt även om den andra personen gör något för att provocera? Stora frågor och jag har inga svar, eftersom jag valde att bemöta annorlunda idag. Möten med människor...det är det som gör att vi fortsätter andas, är det inte så?