Utsikten från "ost och kexberget" på Långö.




Igår lämnade jag harmonin och det ar mycket länge sen som det kändes så här tomt. Visst brukar det vara ett helvete och tomt i hela magen, men jag vet inte när det var så här mycket av det. Kanske var det förra året i augusti, bara det att jag har förträngt det. Den här gången känns det som att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv, som att jag vill vända ut och in på hela mig, som att det liksom inte är bekvämt alls. Ni vet, som när det kliar men man inte riktigt vet vart på kroppen det kliar mest. En sån dag då man bränt sig i solen t ex. Eller när man är hungrig och sugen på något men det går inte riktigt att sätta fingret på vad det är man är sugen på. Så är det. Bara det att jag mycket väl vet vad jag är sugen på och vart det kliar. Det kliar efter havet och jag är mer sugen på att vara vid havet än här. Jag känner mig instängd och kvävd. Jag går runt med ständig klump i halsen och magen, och jag vet att det kommer att ta tid innan det går över den här gången. Midsommar är långt bort, och jag har starka funderingar på att åka ner långt innan det, hälsa på Lotta givetvis, men mest hälsa på havet.

"Vad är frihet", med Di Leva, hörde vi när vi satt där på berget, när någon envisades med att försöka lyssna på musik. Gissa vad frihet är? Hela Syd Långö skriker: Friheten är här!


Ständig ont i magen av andra skäl också. Nära till gråten och frustrationen hela tiden. Jag orkar inte ha det så här länge till...det är en sak som är jävligt säker.


Torsten är min tröst och glädje i de här dagarna, vad vore livet utan denna underbara katt?


Dagens låt: Allt jag har med Basically the same, det verkar som att de är de enda som kan pricka in stämningen just nu. Jag önskar jag hade mer, mer, mer!