Sommarkväll

Det har börjar bli mörkt om kvällarna, har ni märkt det? Jag cyklade hem vid tio idag och funderade på om jag borde haft lampan tänd. Lite senare bestämde jag mig för att göra slag i saken och hänga lite gardiner i köket. Eftersom klockan var efter tio och jag var ensam hemma så kände jag inte för att treva mig fram i mörkret, men heller inte för att tända överallt. Med tanke på att vi fortfarande inte har några gardiner uppe (utom i köket nu då, vilket blev jättebra får jag nog tillägga här) så är det jordens insyn i vår lägenhet om man har helt tänt på kvällen. Så, i alla fall, jag tände lite smålampor här och var och pysslade lite med gardinerna i köket. I cd-spelaren snurrade "Kom" skivan med Lasse. Att stå på kökssoffan och hängagardiner samtidigt som "Aldrig riktigt slut" fyllde hela rummet, och hela mig, med en känsla av .. ja, jag vet inte vad... var skumt den här gången. Den har betytt så mycket, och samtidigt är allt den betytt så långt borta att även om jag sträckte mig så långt jag bara kan så skulle jag inte nå det. På en sekund hade jag kunnat vara där igen, om han skulle bestämt sig för att inte finnas längre, men just nu är det sådana mil dit, att jag inte förstår själv hur jag kom därifrån. Framför mig ser jag mig själv och Frida i långa svarta eller röda kjolar och tajta svarta linnen, festsminket, vinflaskan, tequilashotsen och "Aldrig riktigt slut" på kåren. Hur vi skrek fram dessa ord då, hur vi lät dem uppfylla oss totalt, peppa oss och stärka oss i märg och ben. Det var då, på studenthemstiden, på långa kjolar och tajta linnen-tiden, på den tiden då vi tog långa promenader i mörkret och nattliga tvättar och djupa samtal över rött te. Igår var jag hos samma Frida. Frida, snart tvåbarnsmamma, heltidsjobb och radhus. Jag, hänger gardiner i vår tredje lägenhet på ett år, bäddar upp vår dubbelsäng, planerar för en framtid som jag aldrig trodde skulle finnas-inte då!
Att sitta i mörkret och lyssna på Lassa får mig att vilja gråta, men inte av sorg, utan kanske som när man hittar en gammal vän och bara vill vältra sig i gamla känslor och intryck samtidigt som man är tacksam för att den följt en åt år efter år efter år. Som Frida... Lasse och Frida, som följt mig genom alla dessa faser hittills.

Som en tjuv i natten plockade jag vinbär på busken utanför granntrappen innan jag letade upp Torsten i mörkret. Eller kanske letade han upp mig. Syrsorna spelar ute och jag såg bara hans ögon där han kom springande. Det börjar bli mörkt ute om kvällarna, riktigt mörkt. Det får mig också att vilja gråta.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Jag tror...

...det bor en hjälte i varenda flopp

RSS 2.0