Om ständig exponering och utestängd omvärld
Åh! Jag har haft det här inlägget "på tungan" hela sommaren och lite till. Jag kommer mig bara inte för att skriva det, kanske för att tiden faktiskt inte räcker till till att skriva i en blogg ingen läser eller för att de ord jag skriver måste bli något även jag måste leva upp till framöver när de väl är fästa i den digitala världen. Efter att nu ikväll läst ett annat blogginlägg på ungefär samma tema insåg jag att jag MÅSTE skriva de här orden, MÅSTE stå för dem - för världen är ur led.
Det handlar egentligen om två saker. Från början fanns bara viljan att skriva om en av dessa, men nu är de två, och båda pockar på lika mycket irritation och aversion att jag bara måste få ner dem båda.
Det handlar om den ständiga exponeringen. Inte den ständiga exponeringen av mig själv, eller andra vuxna utan exponeringen av våra barn. På Facebook, på Instagram, i bloggar och på alla andra ställen det är möjligt. Jag tänker redan här skriva att jag vet att jag kastar sten i glashus, gatstenssize dessutom. Jag hade en blogg enbart om Isak innan han ens fanns och sedan i över 2 år efter han kom, men den finns inte längre. Eller ja, den finns där, men används inte. På Facebook kryllar det av kort på honom också, men jag rensar ständigt.
Det hela började egentligen i somras. I min bekantskapskrets föddes ca 4 barn inom en vecka. Ett av dem dök upp på fb innan hon knappt öppnat ögonen, ytterligare ett efter någon vecka, det närmast mig-min systerson-inte förrän efter någon månad och den sista har jag fortfarande inte sett exponeras inför omvärlden där. En fot, ett bakhuvud, men aldrig hela barnet. Jag insåg att jag tog illa vid mig för de nyfödda barn som fanns på fb. Jag kritiserar ingen, men jag insåg att jag inte ville vara den föräldern om jag själv fick ett till barn. Har barnen bett om det, att få visas upp för världen på nätet? Hamna på nätet och aldrig kunna tas bort? Jag tog upp detta med min närmsta vän på en sommarpromenad och insåg samtidigt att hon själv aldrig lägger ut sina barn-ett medvetet val. Vi pratade länge om detta. Om integritet. Om dagens idag. Om världen idag. Om putande tonårstjejer. Om att söka bekräftelse i allt. Vad är det vi vill fostra våra barn in i?
De äldre barnen som läggs ut på fb i finkläderna, i badkläderna, i midsommarstassen, har de bett om det? "Snälla mamma/pappa, ta ett kort och lägg det på facebook är du snäll." Eller?
Jag blir mer och mer övertygad och vill övertyga fler: Barnen måste slutas exponeras så här. De enda som jag ändra på det här är vi vuxna. Vi har möjligheten att lägga ut dem, visa upp dem, överexponera dem mot deras egen vilja och vetskap, men måste vi?
Det andra handlar om samma som blogginlägget jag själv delade vidare tidigare ikväll, om att lyfte blicken från våra telefoner och paddor. Vad är det gör att vi måste titta ner i telefonen hela tiden? Vad är viktigare än livet omkring oss? Jag ser föräldrar i lekparken som sitter i rad på bänkarna med telefonen i handen, barnen som leker, hoppar, skriker - BER om uppmärksamhet. Jag ser glädjen hos min son när vi leker tillsammans, vilket vi gör ofta, och besvikelsen när mamma eller pappa "bara ska" något i telefonen. Jag vill ha ett slut på det här. Efter en vecka på semestern då varken jag eller min man använt telefonen på dagarna känner jag mer intensivt än tidigare: Vi kan inte låta telefonen vara vårt "jag", vårt måste, vårt "jag ska bara". Det går att åka buss utan telefonen, det går att kolla på en film utan att kolla i telefonen, det går att ha en vardag utan den. Jag mår så dåligt varje gång jag ser hur lite kontakt vi har med varandra idag, för att telefonen/paddan tar all vår tid. På mitt jobb satt härom dagen 15 elever i uppehållsrummet, varav 2 av dem-inte-hade telefonen i handen. Är det så vi ska umgås nu? Är det så världen ser ut? Jag vill inte ha en sådan värld, jag vill inte att min son ska växa upp i den världen.
Jag lever inte upp till det här idag, men jag vill själv ändra mig. Vill du?
Om "I do, I do, I do, I do, I do"
Vi ska ju gifta oss. Det är inte helt nytt för de flesta, men vi ska alltså gifta oss. Inbjudningarna är ute, de flesta har svarat. Vigselförrättare är bokad, lokalen likaså. Maten är bestämd men inte beställd och vi tycker väl i största allmänhet att vi har saker och ting under kontroll. Vi har nog tyckt att vi har det det senaste året ungefär, men det är faktiskt först nu som det börjar bli aktuellt att ta tag i det här.
På vår "kom ihåg lista" så står det under "3-6 månader före vigsel": Se till att du nu börjar få koll på klänning etc. Lustigt nog är detta det enda folk frågar om också; "har du fixat klänning?" Jag kommer ihåg för 2 år sen när min bästa Fia gifte sig och vi hade möhippa ca 1 månad innan bröllopet och hon konstaterade att hon fortfarande inte hade någon klänning. Det känns som att jag är i riskzonen för samma sak om jag inte börjar leta mer intensivt snart.
Igår var jag på kroppsanalys på Apalby och pratade såklart också om detta. Jag önskar att målet att vara vältränad och lite smalare till bröllopet kunde vara motivation nog, men nej...det känns inte så. Kanske för att jag tänker att målet måste vara mer långsiktigt än så, men visst 17 behöver jag en spark där bak.
Oh well, very well. Om vi har tur lyckas vi titta på ring idag, och då är vi faktiskt ett litet steg närmare målet. Sommaren är lång, vi hiiiiinner, eller hur?
Jag måste ändå säga att det som stressar mig mest över det här bröllopet är det här med att byta namn och då i förlängningen byta mailadress. Eller liksom, bara den här bloggen t ex, den heter ju som jag heter. Jag har redan registrerat en mailadress i mitt nya namn, nu gäller det att styra över alla konton dit också.
Apråpå sommaren; idag öppnar Syd Långö. Summer is here!
Jag hade det på tungan...
...det där blogginlägget som jag formade i mitt huvud när jag skulle sova igår. "I morgon ska jag skriva i bloggen", tänkte jag och visste precis vad jag skulle skriva. Precis som jag alltid vet precis vad jag ska säga... men så händer något annat och det där jag skulle skriva, eller säga, bara hoppar ur huvudet och ger plats för något helt annat.
Jag vet att jag utlovade att skriva om bostdsrättsmötet, men herrejesus, det är ju så länge sen nu så det är ingen idé. Vad det var för smart jag hade tänkt skriva om igår har jag glömt. Jag glömde det i samma stund som jag bestämde mig för att leta upp "Kom" på Spotify. Kom är som rötter, rottrådar långt ner i jorden. Den är Falun, och vintern, och våren, och hösten och för all del en hel del sommarnätter också. Den är att skapa en person, att hitta jaget, kasta bort det, forma om det och sätta upp det på en pidestal.
Allra mest är Kom "Aldrig riktigt slut" och nu vet jag inte för vilken gång i ordningen jag nämner den i den här bloggen, sen starten 2005. Det är som att "Aldrig riktigt slut" är anledningen till att aldrig lägga ner bloggen, för den är historia både där och här. "Aldrig riktigt slut" är pepprad med sanningar som jag vill skrika ut över barrikaderna, om jag hade några sådana i närheten. Ord jag vill skicka med mina elever och min son (inte i någon prioriterad ordning där), ord som betytt så mycket i mitt liv att jag nästan inte vågar skrika ut dem, för tänker om de inte faller som de ska? "Aldrig riktigt slut" är en Ullis som inte finns längre, inte den trasiga insidan i ständigt sökande efter bekräftelse i samklang med att hitta sig själv. Men, även om den Ullis inte finns längre så stannar jag upp varenda gång jag hör den, tänker tillbaka, ser mig själv i sången och undrar: Hur hamnade jag här? Hur kom jag till vardagen? Hur kan jag befinna mig här på tredje våningen i min högt värderade lägenhet, med en son i rummet bredvid, en sambo (snart make-det ni) i soffan, pengar på kontot och ett fast jobb? Svar: Jag vet inte...men det är mer än jag någonsin kunnat önska mig.
Igår visade jag Döda poeters sällskap för mina nior. Jag skojar inte det minsta när jag säger att jag ryser från tårna upp till hårbotten i slutscenen - fortfarande. Det går aldrig ur. Det börjar som en värk i magen, sprider sig till ett leende som håler tillbaka tårarna och sen kommer rysningarna. Jag vet inte hur många gånger jag sett den, men ingen slutscen kan slå den. Och vet ni...den fick faktiskt ärliga applåder i klassrummet. Det betyder mycket, det.
Jag ville leva innerligt, och suga märgen ur livet. Så att jag inte dör, utan att ha levat.
Det finns många sätt att suga märgen ur livet på - det här vardagslivet är faktiskt ett av dem.
Effektivitet dödar häret och nuet, eller?
Det här med bloggandet...alltså, jag är ju inte skitbra på det, men ni ska bara veta hur många inlägg jag har skrivit i huvudet senaste veckorna. Det är bara det att tiden att sitta ner och få de där inläggen från huvudet ner i tangenterna har inte blivit av. Så många bra ämnen att skriva om, som bara ligger kvar i huvudet.
För ett tag sedan lyssnade jag på Filip och Fredriks podcast (inte en helt ovanlig inledning på något jag vill säga) och Fredrik konstaterade att han alltid var tidseffektiv, att han har svårt att bara "stänga av" eller "sitta av" tid. SOM jag känner igen mig! Jag har så många gånger tänkt på att jag har så svårt att trycka bort tankar, idéér och annat som bara poppar upp i huvudet. En av mina bästa gamla kollegor från Apalby sa alltid "nu har jag fått ett sånt där popcorn" när hon menade att hon kommit på nåt helt plötsligt och att tankarna bara poppar upp. Jag tycker det är ett fantastiskt uttryck och när jag lämnade Apalby så har jag tagit med mig det sättet att förklara att det bara poppade upp en tanke.
Min kära sambo höjer trött på ögonbrynen när jag börjar en mening med "Jag tänkte på en sak". Han har någon gång frågat mig när jag hinner tänka på allt jag gör egentligen, och jag har ställt mig lika frågande till att han-inte-hunnit tänka på något vi pratat om när han har så mycket tid på sig. Tänk så olika det kan vara.
Tidseffektiviteten i mitt liv är för det mesta inget problem. Det är okej att jag hinner tänka på samtal jag måste ha, vad jag ska äta, hur vi ska göra om i sovrummen, vad Isak ska ha på sig i morgon, vart vi ska fira midsommar och jul, varför jag måste köpa nya saker osv osv (det tar aldrig slut) samtidigt som jag kör bil, duschar, ska sova (fast då blir det irriterande), tittar på tv, pratar i telefonen och alla andra tänkbara och otänkbara situationer. Det är okej, faktiskt. Det är när jag inte kan sova, som sagt, som det är jobbigt. Det är när jag "får ett popcorn" när jag står i duschen och bara måste ropa på Daniel och säga det på en gång, som jag blir lite trött på mig själv, eller när jag har svårt att göra klart en sak för att nästa måste fixas. Igår hann jag med att diska, slänga in en tvätt, fortsätt diska, nåla upp lite tyg till gardinen jag skulle sy, sätta in en bild i en ram och hamra in tre krokar (ja, de första 2 gick sönder), diska klart och sedan städa garderoberna, hänga tvätt och ringa mamma om vart annat. Jag vet inte varför jag inte gör klart en sak i taget, men det är som att jag bara MÅSTE fixa det jag ser med en gång, eller det jag kommer på precis då.
Det är ett problem när jag inser att jag inte kan koppla av riktigt. Att det fortsätter när jag tittar på film, kollar cdon, skriver ett mail och spelar Simpsons på samma gång. Då måste jag säga till mig själv att det är viktigt att vara HÄR och NU även när jag ser en film jag redan sett. På jobbet är jag här och nu när jag är på mina lektioner, den andra tiden poppar det av bara den, som värsta biopopcornsmaskinen.
Är det här ett bekymmer? Kommer det att slå tillbaka på mig? Jag vet inte. Jag tycker det är bra att vara tidseffektiv, bra att hinna med mycket på dygnets timmar och ändå hinna sova 8 timmar/natt. Nåt bekymmer är det nog inte, men det är värt att notera när det blir svårt att hålla fokus. Säg till mig då! Säg till mig att zoona ut och vila hjärnan lite.
Jaha, det här var ett av de inlägg jag tänkt på, och jag vet inte om det blev så bra. Ett annat handlar om bostadsrättföreningens årsmöte härom veckan, det kanske kommer en annan dag. Nu hann jag skriva medan riset kokade, för det är dags för middag och film. Äntligen kväll igen!
Födelsedagsfunderingar
Idag fyller jag år. Ja må jag leva uti hundrade år. Jag vaknade vid fyra i morse och kunde inte somna om. Det var inte för att jag förväntade mig att någon skulle komma in och sjunga och överösa mig med presenter, nej, inte den här gången. Jag har nog växt förbi den åldern-eller har jag det?
Jag vaknade för att jag hade drömt om Falun, vilket inte var helt oväntat då jag igår pratade länge med min bästa faluvän genom tiderna, Camilla, och vi pratade om hur länge sen det egentligen var jag bodde i Falun nu. Och om hur jag plötsligt kan fylla 34, när det känns som att jag nyss lämnade Falun. När jag flyttade hit till Västerås var jag 26, nu är jag 34. Jag vet inte hur det gick till!
I mitt huvud var jag nyss 23, och det var det jag var i drömmen också. 23 och student på Högskolan Dalarna. Så mycket har hänt sen dess, så mycket -viktigt-har hänt sen dess. Som jag sa till Camilla igår: "alla de där vuxna sakerna har ju hänt sen dess". Ibland sörjer jag tiden som går. Jag vet att jag har skrivit om det förut, om att jag ibland förbannar mitt goda minne för att det ibland skulle vara lättare att inte komma ihåg så jäkla väl hur det var att vara 6 år, 16 år och 26 år.
Man ångrar ju bara saker man inte gjort heter det, och det är helt sant. Idag, när jag fyller 34 ångrar jag saker jag inte gjort och jag vet inte om det är den bästa födelsedagsstämningen.
Vi planerar bröllop i september-ytterligare en vuxengrej. Jag bockar av listan med en bock efter en annan och undrar om jag någonsin kommer att göra något så spontant igen. Så spontant som det var att flytta till Falun, som att flytta till Västerås. Allt är genomtänkt och noga planerat nu för tiden. Allt är ekonomi, trygghet och vettighet. Idag är jag lite trött på det. Idag skulle jag ta ett jobb på Mallorca om det erbjöds mig (ja, detta är något vi diskuterat på jobbet i veckan, möjligheterna att jobba någon annanstans än i detta kalla liv.)
Jag är 34 år, min bästa vän är bara nåra år från 40 och min son är 3. Nyss var vi 22 och 25 och på väg hemifrån kåren mitt i natten. Nyss fanns inte Isak, eller? Har han inte alltid funnits?
The youth is wasted on the young
Jag lyssnade på Alex och Sigges podcast i förra veckan och då konstaterade Sigge detsamma som min rubrik idag säger. Ungdomen-då man skulle kunna hinna med hur mycket som helst-kastas bort på de unga. De unga som allt för oftast inte ooorkar.
För ytterligare en vecka sen så var jag på mitt favvopass på Apalby: Pump följt av Step. Asjobbigt, men även aproligt! In på Steppasset kommer två unga tjejer som bara vill vara med och testa lite. Ursnygga träningskläder, matchade från topp till tå! De ser ut som att de aldrig gjort annat än att träna och testa nya sätt att förbränna kalorier. Smala också, såklart, eftersom ungdomen alltid i alla tider slängts bort på att fixera sig på utsida istället för insida. Hur som helst, Stepen var inte svår, men jobbig. Det var enkla bassteg, som även en 60-årig farbror klarade av trots dålig koordination, kombinerade för att träna kondition mer än avancerade rörelser. Hängde tjejerna med? -Nix! Försökte de ens? -Nix! Efter fem minuter satt de längst bak och suckade och himlade med ögonen, efter femton hade de lämnat salen.
Okej, jag vet att det kan vara tufft med nya pass, men jag kunde inte låta bli att hädiskt tänka att det är så här det är idag: om jag inte får omedelbar feedback, resultat, nedladdning, uppladdning-då skiter jag i det! Ja, inte jag, oftast inte jag i alla fall, men jag ser det varenda dag på jobbet. Att arbeta med ungdomar är fantastiskt och jag skulle inte för mitt liv vilja göra något annat, men ack så otåliga de är!
"The youth is wasted on the young", sa Sigge Eklund och refererade då till hur hans egna kvällar ser ut. Han berättade hur han, efter han lagt barnen, är så uppe i varv att han hinner med att se några avsnitt av en eller två favoritserier, läsa en bok, bada osv. Jag minns inte exakt vilka exempel han gav men jag vet hur mina kvällar ser ut. När Isak väl somnat så ser jag gärna ett eller tre avsnitt av någon serie, gärna West Wing tillsammans med Daniel, annars nån av de serier jag alltid ligger efter med. Jag kollar mailen både en och sju gånger, skickar kanske två jobbmail och ett privat, läser i en av de två eller tre böcker jag håller på i, hinner ibland träna och idag har jag till och med hunnit blogga. Den tiden då jag hade tid, när jag var ung, då hann jag bannemej ingenting! Ge mig mina ungdoms minuter så att jag kan plussa på dem på mina 30 plus år nu istället, jävlar vad jag skulle vara effektiv.
Efter regn kommer solsken
Det gamla talesättet säger att efter regn kommer solsken. Det behövs en del solsken nu, kan jag lova. Jag tänkte mig ett annat talesätt som egentligen säger samma sak: efter död kommer liv. Om det nu ens finns ett talesätt som är på det sättet så är det verkligen dags för det nu, här i det Otterdahlska-Olofssonska hemmet.
Bloggen har legat död i över ett år kan man väl säga. Jag har inte kännt någon som helst lust eller inspiration till att skriva faktiskt. Tänkt att den är över, den här bloggen. Tänk att jag inte gillar blogg.se, utan om jag ska blogga så ska jag göra det någon annanstans. Men så, en dag, letade jag efter en krönika jag skrev om ett möte i en hiss, för jag ville visa mina elever olika varianter av krönikor. Jag hittade faktiskt inte det inlägget, men jag insåg att jag skrvit så mycket här att det inte riktigt kändes rättvist att lägga ner. Så, tanken har sakta mognat hos mig och idag, efter död, så kände jag att kanske någon form av liv kunde vara att ge denna blogg en nystart. Nytt tema (trasmattan är inte min, jag ska ta reda på hur jag byter foto) och en ny tanke bakom skrivandet. Eller en nygammal tanke kanske snarare. Mindre dagbok, mer "riktigt" blogg.
Efter död kommer liv. Och nu, mina vänner, har det varit för mycket död. Två starka män har lämnat vår värld och lämnat efter sig tomrum som såklart ingen annan kan fylla. Den första, min morbror Gert, dog natten till den 29e januari. Han var sjuk länge. Jag skrev om honom för flera år sen här i bloggen. Om hans ALS och om hur vilket helvetisk sjukdom ALS är. Inga människor borde insjukna i detta mysterium till sjuka. Obotlig! Det är 2013; INGET borde vara obotligt längre. Till sist lämnade han oss alltså, Gert Thorén; en man som funnits där hela min barndom. Som skämtat, som sprungit, som engagerat, som tagit tag i människor och som sett möjligheter där andra sett hinder. Orättvist, har jag tänkt i alla år sen han blev sjuk, och orättvist, är vad jag fortfarande tänker.
Den andra starka mannen lämnade oss idag. Min sambos morfar, en man som kåserade, som finulade, som hade ett hjärta av guld. En man som ville sprida sin historia, som delade med sig av sin barndom. En fantastisk man-Gust Axelsson. Jag fick bara nöjet att ha honom i mitt liv i knappt 6 år, men åh vad han lämnar spår efter sig.
Sorg! Hur når man någonsin utanför den? Den kastar sig över mig, över oss, när vi minst anar det. Att leva med sorg, nu två gånger om, det är som en vardag med suddiga kanter. Där utanför ramen finns den alltid och vill tränga sig in. Det räcker med att blunda, att tänka på ett leende, ett skämt, en promenad, en keps-så är den där igen.
Saknade-alltid.
Funderar
Funderar på att lägga ner den här låtlistan och funderar på om jag ska slå ihop den här bloggen med min Isak-blogg.
Bara för att förvåna er totalt: En låt som påminner mig om någon
När jag var liten brukade min pappa komma in och sjunga den här för mig när det var dags att vakna. Det går liksom inte att sudda ut att den här alltid kommer att förknippas med min pappa.......
.... likaväl som "Du lindar av olvon" påminner mig om mamma, men den kan jag inte hitta på youtube tyvärr. Jag kan dock inte minnas att hon sjöng den när jag skulle sova eller nåt, men den bara påminner mig om henne. Jag minns en gång att jag bad henne sjunga den, för jag brukade spela den på klarinetten och då sjöng hon den för mig. Kanske är det så enkelt.
Vart var vi nu igen? Jo-En sång som gör mig ledsen!
a, jag kan ju inte precis skryta om att vara den mest superba bloggaren. Tragiskt dålig är jag, men jag ger ändå inte upp. Nu har vi varit på semester två veckor och om jag får skylla på nåt så skyller jag på det. Tiden är rätt knapp till att göra precis vad jag vill dessutom, och listan över "vad jag vill" är allt annat än knapp. Men, min intention är att fullfölja den här listan, så en låt som gör mig ledsen då:
Ja, jag kan ju inte precis skryta om att vara den mest superba bloggaren. Tragiskt dålig är jag, men jag ger ändå inte upp. Nu har vi varit på semester två veckor och om jag får skylla på nåt så skyller jag på det. Tiden är rätt knapp till att göra precis vad jag vill dessutom, och listan över "vad jag vill" är allt annat än knapp. Men, min intention är att fullfölja den här listan, så en låt som gör mig ledsen då:
Den här gör mig ledsen. Den ÄR fantastiskt fin, det har jag alltid tyckt, men Å vad den gör mig ledsen nu för tiden när jag hör den. Skälen till det är rätt självklara... tänk om det vore jag. Nej tack!
En låt som gör mig glad
Den här gör mig glad! Den har någon energi som bara sprutar ut varenda gång jag hör den. Den blir faktiskt bara bättre och bättre:
Min hatlåt
Okej, det är kanske att ta i att säga att jag hatar den här låten, men jag stör mig på den för att jag hör den lite för ofta just nu. Generellt sätt så hatar jag väldigt lite musik faktiskt, men låtar kan gå mig på nerverna. Jag kan dock inte komma på nån specifik "normal" låt, så det får bli den här istället (den sätter sig verkligen på hjärnan kan jag lova, särskilt den där refrängen):
Min favoritlåt idag
Okej, här börjar nya listan då... Så här ser det kommande innehållet ut om jag och youtube synkar ds:
dag 01 – Din favoritlåt dag
02 – din hatlåt
03 – en låt som gör dig glad
04 – en låt som gör dig ledsen
05 – en låt som påminner dig om någon
dag 06 – en låt som påminner dig om ett ställe
dag 07 – en låt som påminner dig om ett speciellt tillfälle
dag 08 – en låt som du kan hela texten till
dag 09 – en låt du kan dansa till
dag 10 – en låt som får dig att somna
dag 11 – en låt av ditt favoritband
dag 12 – en låt av ett band du hatar
dag 13 – en låt som är guilty pleasure
dag 14 – en låt som ingen tror att du skulle älska
dag 15 – en låt som beskriver dig
dag 16 – en låt som du brukade älska men nu hatar
dag 17 – en låt som du ofta hör på radio
dag 18 – en låt som du önskar att du fick höra på radio
dag 19 – en låt från din favoritplatta
dag 20 – en låt du lyssnar på när du är arg
dag 21 – en låt du lyssnar på när du är lycklig
dag 22 – en låt du lyssnar på när du är ledsen
dag 23 – en låt du vill ha på ditt bröllop
dag 24 – en låt du vill ha på din begravning
dag 25 – en låt som får dig att skratta
dag 26 – en låt du kan spela på instrument
dag 27 – en låt du skulle vilja kunna spela på instrument
dag 28 – en låt som får dig att känna dig skyldig
dag 29 – en låt från din barndom
dag 30 – din favoritlåt från den här tiden förra året
Så här kommer låt nummer 1, min favoritlåt idag:
Jag vet inte om det är en jättefavvo, men just nu, de här senaste dagarna, så har jag lyssnat mycket på:
Sista inlägget på listan: 10 dödssynder
Folk kan få synda hur mycket de vill, hava begär till sin nästes hustru också. De kan få frossa och slösa och altl vad nu dödssynder kan vara men man får inte:
1. Göra barn illa!
2. Göra barn illa!
3. Göra barn illa!
4. Göra barn illa!
5. Göra barn illa!
6. Göra barn illa!
7. Göra barn illa!
8. Göra barn illa!
9. Göra barn illa!
10. Göra barn illa!
Nu är det slut på den här listan. Nästa lista jag ska ta mig an är den där musiklistan som min syster följer.
Vad jag ska bli när jag blir stor
Allt jag vill hoppas jag.
Det här var en tråkig rubrik, jag har inte lust att skriva om den alls faktiskt.
Och nu är listan snart slut. Se den stora finalen i nästa inlägg.
