...det där blogginlägget som jag formade i mitt huvud när jag skulle sova igår. "I morgon ska jag skriva i bloggen", tänkte jag och visste precis vad jag skulle skriva. Precis som jag alltid vet precis vad jag ska säga... men så händer något annat och det där jag skulle skriva, eller säga, bara hoppar ur huvudet och ger plats för något helt annat.

 

Jag vet att jag utlovade att skriva om bostdsrättsmötet, men herrejesus, det är ju så länge sen nu så det är ingen idé. Vad det var för smart jag hade tänkt skriva om igår har jag glömt. Jag glömde det i samma stund som jag bestämde mig för att leta upp "Kom" på Spotify. Kom är som rötter, rottrådar långt ner i jorden. Den är Falun, och vintern, och våren, och hösten och för all del en hel del sommarnätter också. Den är att skapa en person, att hitta jaget, kasta bort det, forma om det och sätta upp det på en pidestal. 

 

Allra mest är Kom "Aldrig riktigt slut" och nu vet jag inte för vilken gång i ordningen jag nämner den i den här bloggen, sen starten 2005. Det är som att "Aldrig riktigt slut" är anledningen till att aldrig lägga ner bloggen, för den är historia både där och här. "Aldrig riktigt slut" är pepprad med sanningar som jag vill skrika ut över barrikaderna, om jag hade några sådana i närheten. Ord jag vill skicka med mina elever och min son (inte i någon prioriterad ordning där), ord som betytt så mycket i mitt liv att jag nästan inte vågar skrika ut dem, för tänker om de inte faller som de ska? "Aldrig riktigt slut" är en Ullis som inte finns längre, inte den trasiga insidan i ständigt sökande efter bekräftelse i samklang med att hitta sig själv. Men, även om den Ullis inte finns längre så stannar jag upp varenda gång jag hör den, tänker tillbaka, ser mig själv i sången och undrar: Hur hamnade jag här? Hur kom jag till vardagen? Hur kan jag befinna mig här på tredje våningen i min högt värderade lägenhet, med en son i rummet bredvid, en sambo (snart make-det ni) i soffan, pengar på kontot och ett fast jobb? Svar: Jag vet inte...men det är mer än jag någonsin kunnat önska mig. 

 

Igår visade jag Döda poeters sällskap för mina nior. Jag skojar inte det minsta när jag säger att jag ryser från tårna upp till hårbotten i slutscenen - fortfarande. Det går aldrig ur. Det börjar som en värk i magen, sprider sig till ett leende som håler tillbaka tårarna och sen kommer rysningarna. Jag vet inte hur många gånger jag sett den, men ingen slutscen kan slå den. Och vet ni...den fick faktiskt ärliga applåder i klassrummet. Det betyder mycket, det. 

 

 

Det finns många sätt att suga märgen ur livet på - det här vardagslivet är faktiskt ett av dem.