Om att skilja på jobb och privatliv
Idag ingår jag i den tid som kallas jullov av gemene man.
För mig kallas det frihet.
Det är en sån här dag som jag inser att jag verkligen kommer att få ha jullov varenda jul resten av mitt yrkesliv, om jag så vill det. Dvs, om jag fortsätter vara lärare. Det är faktiskt helt fantastiskt! Fast samtidigt så blir jag lite förvirrad ibland när jag inte riktigt kan skilja på att vara i skolan och att vara på jobbet. Att jobbet faktiskt är skolan nu. Lite som när jag jobbade på kåren och mina föräldrar envisades med att fråga om jag varit "i skolan" idag. Va fan, jag jobbade ju där! Precis som nu då...
Det intressanta med det här med jullovet nu är att jag, och en kollega, åkte ner på stan för att äta lunch direkt efter avslutningen. Medan vi satt och åt, och även när vi sedan gick runt i några affärer, så lyckades vi nog se/springa på över 20 elever från skolan (jobbet, whatever). Och det kan jag berätta för er att det vill man inte! Det handlar inte på något sätt alls om att inte tycka om eleverna, verkligen inte, för det gör jag! Det handlar bara om att kunna lämna jobbet bakom sig, och faktiskt så är ju eleverna en del av mitt arbetsmaterial, hur krasst och kasst det än må låta.
På grund av det här är jag väldigt glad att min lägenhet och mitt jobb ligger i olika ändar av stan, jag vet med säkerhet att jag inte kommer träffa mina elever utanför porten. Nu har jag ju funderingar på att flytta till sommaren igen, men jag lovar att jag -inte- kommer att flytta till det området där jag jobbar, inte ens om jag hittar min drömlägenhet där. Och återigen vill jag bara poängtera att jag tycker väldigt bra om eleverna på min skola, inte bara mina "egna" utan faktiskt alla! Det är inte så att jag är en bitter lärare som inte vill släppa in eleverna i mitt liv, för så skulle jag aldrig kunna ha det, det lovar jag.
Nu till dagens fråga då: Är det så här för alla som jobbar, att man vill lämna jobbet bakom sig när man går hem för dagen/för semestern/för sommaren, eller vad som helst? Det borde det ju onekligen vara?! Hur gör då de som jobbar med t ex asfaltsläggning eller snöröjning eller arbetar som kock eller städare (eller vad man nu ska säga, det finns ju ett väldigt vackert ord för det också, men det har jag glömt.)? Hur gör de?
Dagens låt: Hon gör mig galen/Ulf Lundell. För att du fick mig att vilja ladda ner den igen....galen.
För mig kallas det frihet.
Det är en sån här dag som jag inser att jag verkligen kommer att få ha jullov varenda jul resten av mitt yrkesliv, om jag så vill det. Dvs, om jag fortsätter vara lärare. Det är faktiskt helt fantastiskt! Fast samtidigt så blir jag lite förvirrad ibland när jag inte riktigt kan skilja på att vara i skolan och att vara på jobbet. Att jobbet faktiskt är skolan nu. Lite som när jag jobbade på kåren och mina föräldrar envisades med att fråga om jag varit "i skolan" idag. Va fan, jag jobbade ju där! Precis som nu då...
Det intressanta med det här med jullovet nu är att jag, och en kollega, åkte ner på stan för att äta lunch direkt efter avslutningen. Medan vi satt och åt, och även när vi sedan gick runt i några affärer, så lyckades vi nog se/springa på över 20 elever från skolan (jobbet, whatever). Och det kan jag berätta för er att det vill man inte! Det handlar inte på något sätt alls om att inte tycka om eleverna, verkligen inte, för det gör jag! Det handlar bara om att kunna lämna jobbet bakom sig, och faktiskt så är ju eleverna en del av mitt arbetsmaterial, hur krasst och kasst det än må låta.
På grund av det här är jag väldigt glad att min lägenhet och mitt jobb ligger i olika ändar av stan, jag vet med säkerhet att jag inte kommer träffa mina elever utanför porten. Nu har jag ju funderingar på att flytta till sommaren igen, men jag lovar att jag -inte- kommer att flytta till det området där jag jobbar, inte ens om jag hittar min drömlägenhet där. Och återigen vill jag bara poängtera att jag tycker väldigt bra om eleverna på min skola, inte bara mina "egna" utan faktiskt alla! Det är inte så att jag är en bitter lärare som inte vill släppa in eleverna i mitt liv, för så skulle jag aldrig kunna ha det, det lovar jag.
Nu till dagens fråga då: Är det så här för alla som jobbar, att man vill lämna jobbet bakom sig när man går hem för dagen/för semestern/för sommaren, eller vad som helst? Det borde det ju onekligen vara?! Hur gör då de som jobbar med t ex asfaltsläggning eller snöröjning eller arbetar som kock eller städare (eller vad man nu ska säga, det finns ju ett väldigt vackert ord för det också, men det har jag glömt.)? Hur gör de?
Dagens låt: Hon gör mig galen/Ulf Lundell. För att du fick mig att vilja ladda ner den igen....galen.
Kommentarer
Cez
Vet hur det är... har ju vickat som lärare två år och det är inte helt lätt att träffa på eleverna på stan när man är ledig. Man vill liksom kunna koppla bort jobbet helt, men det är svårt.
Anonym
lokalvårdare? dammarkitekt? ;-) har jobbat som en sån, nån gång för en herrans massa år sen..
Trackback
