Längtan
Det finns en plats på jorden dit hjärtat alltid längtar.
Det finns en plats där min själ får ro.
Det finns en plats där jag kan ladda batterierna för att orka med den svenska mörka långa hösten och vintern.
Det finns en plats som jag helt enkelt behöver för att kunna andas.
Det är samma visa varenda år, och jag vet hur löjligt det är egentligen. Jag vet det-varenda år. I augusti åker jag därifrån och jag mår så dåligt, och ett år är så långt, och det finns en enorm sorg som bara sliter i mitt hjärta och som skriker i hela kroppen. Jag vill aldrig lämna ön, aldrig någonsin, skriker det. Och ja-jag vet att det är löjligt, för snart är det maj och jag sitter i telefon med Lotta och säger "ojoj vad fort ett år kan gå, nu är det bara 4 veckor kvar." Eller fem, som det är nu. Eller ens när det bara är 2 månader kvar.
Det finns mornar under vinterhalvåret då jag vaknar och allt är så otroligt hopplöst, för att jag drömt om det...lugnet, harmonin och friden. Då är livet pest och det är evigheter till sommaren. Skulle det alltid kännas så här om inte min ö fanns?
Och ja-jag vet att jag är manisk. Och jag vet att det är rent förskräckligt att jag aldrig kommer iväg och ser nåt annat. Och ja, min chef skrattade lite rått åt mig i morse när vi pratade om vad vi skulle göra på semestern. Jag har 2 vändor inplanerade och nu sitter jag med lite beslutsångest för om jag ska boka den där tredje vändan eller inte. Jag vet att det är löjligt, men jag har faktiskt inte högre krav på min semester än så här.
Det må vara fånigt, det må vara maniskt, det får vara vad fan som helst. Det kommer aldrig gå att förklara för någon annan vad Syd Långö betyder för mig. Det går aldrig att förklara att jag lägger ner all den tid det tar att planera, spara, prata om och längta till Syd Långö. Ingen kommer förstå riktigt, och ingen kommer att tycka att jag är normal ändå. Men .. å andra sidan går det inte att förklara den känslan det innebär för mig ens att se vägskyltarna som säger att jag närmar mig Strömstad på vägen ner dit heller. Jag hade tänkt att det här skulle vara ett försök, men ni ser ju, det blev ju totalt urkass. Jag hade tänkt skriva om lyckan över att ha ett sånt här ställe och ni ser ju hur det blev.
Med solens framfart i Svea rike har också längtan satt in en högre växel. 5 veckor kvar, och jag behöver bara tänka på det för att må bra nu. Snart snart snart.. lugnet, harmonin och den allra bästa känslan som finns...att vakna i "min" säng på Långö och veta att jag äntligen är där igen.
Kaptensgården på Syd Långö
Det finns en plats där min själ får ro.
Det finns en plats där jag kan ladda batterierna för att orka med den svenska mörka långa hösten och vintern.
Det finns en plats som jag helt enkelt behöver för att kunna andas.
Det är samma visa varenda år, och jag vet hur löjligt det är egentligen. Jag vet det-varenda år. I augusti åker jag därifrån och jag mår så dåligt, och ett år är så långt, och det finns en enorm sorg som bara sliter i mitt hjärta och som skriker i hela kroppen. Jag vill aldrig lämna ön, aldrig någonsin, skriker det. Och ja-jag vet att det är löjligt, för snart är det maj och jag sitter i telefon med Lotta och säger "ojoj vad fort ett år kan gå, nu är det bara 4 veckor kvar." Eller fem, som det är nu. Eller ens när det bara är 2 månader kvar.
Det finns mornar under vinterhalvåret då jag vaknar och allt är så otroligt hopplöst, för att jag drömt om det...lugnet, harmonin och friden. Då är livet pest och det är evigheter till sommaren. Skulle det alltid kännas så här om inte min ö fanns?
Och ja-jag vet att jag är manisk. Och jag vet att det är rent förskräckligt att jag aldrig kommer iväg och ser nåt annat. Och ja, min chef skrattade lite rått åt mig i morse när vi pratade om vad vi skulle göra på semestern. Jag har 2 vändor inplanerade och nu sitter jag med lite beslutsångest för om jag ska boka den där tredje vändan eller inte. Jag vet att det är löjligt, men jag har faktiskt inte högre krav på min semester än så här.
Det må vara fånigt, det må vara maniskt, det får vara vad fan som helst. Det kommer aldrig gå att förklara för någon annan vad Syd Långö betyder för mig. Det går aldrig att förklara att jag lägger ner all den tid det tar att planera, spara, prata om och längta till Syd Långö. Ingen kommer förstå riktigt, och ingen kommer att tycka att jag är normal ändå. Men .. å andra sidan går det inte att förklara den känslan det innebär för mig ens att se vägskyltarna som säger att jag närmar mig Strömstad på vägen ner dit heller. Jag hade tänkt att det här skulle vara ett försök, men ni ser ju, det blev ju totalt urkass. Jag hade tänkt skriva om lyckan över att ha ett sånt här ställe och ni ser ju hur det blev.
Med solens framfart i Svea rike har också längtan satt in en högre växel. 5 veckor kvar, och jag behöver bara tänka på det för att må bra nu. Snart snart snart.. lugnet, harmonin och den allra bästa känslan som finns...att vakna i "min" säng på Långö och veta att jag äntligen är där igen.
Kaptensgården på Syd Långö
Kommentarer
Caroline
Ullis, jag är så glad för din skull att du har ditt paradis - önskar vi alla hade en liknande oas att få kraft ifrån! Det är dig väl unt vännen och INGEN ska ens försöka ta det ifrån dig!
Kram Carro
Trackback
