...en blandning av slagg och skog.

Jag läste i en gammal Lunardagbok igår kväll. Det stod där att jag var så grymt irriterad på alla som frågade vad jag egentligen tänkte göra när jag pluggat klart, om jag hade tänkt flytta hem eller inte (den kanske var 2 år gammal eller så). Jag var arg på att ingen fattade att jag tänkte vara kvar "där uppe", som alla sa. Mitt svar var: Ja, jag tänker bo kvar här uppe; hemma!
Jag hade verkligen aldrig några intentioner att flytta ifrån Falun. Falun var bäst. Falun lärde mig en massa saker, Falun var mitt hem. Det var så redan efter bara ett par månader då när jag flyttade upp, hösten 98. Falun välkomnade mig och jag tackade och tog emot och kände mig som en falubo innan jag visste ordet av. Redan efter första julen hemma i Oxelösund så kändes det som att jag kom "hem" igen till Falun. I fredags kom jag hem igen.


Jag kan inte beskriva det egentligen. Men att komma in i Falun, från Borlängehållet, får mitt hjärta att bulta och ger mig värme i magen. Att se Falun ligga där i sin gryta, hoppbackarna tronar över Lugnet, slagghögarna kantar vägen in mot Gruvrondellen. Kyrkspirorna från Stora Kopparberg- och Kristinekyrka gör att staden får sin typiska julkalendersiluett. Hela staden omges av skog, som är så typiskt för Dalarna, och som jag fastnade för med en gång. Luften är annorlunda. Hög, lite torr men ändå klar. Hösten i Falun är speciell, så är det. Alla årstider är kanske speciella, men hösten framförallt.


Jag längtar tillbaka. Inte när jag är här, nu i Västerås igen, men så fort jag kommer dit. När jag ser första skylten som berättar att jag är i Falun, så undrar jag vad jag håller på med egentligen. När jag sitter på Kopparhatten och tittar ut över ån och Pumphuset så undrar jag vilka val jag gjort. När jag åker därifrån så undrar jag vart jag är på väg.


Så jag har i mitt stilla sinne fattat mina beslut. Bara för att ha något att luta mig emot. Jag tror att jag måste det, annars kommer jag bara att undra och undra och undra.