Den ena var den AK, som figurerade i mitt liv runt 2003. Han och hans bihang som förpestade livet för mig. Han är den enda jag slagit av ren ilska, den enda som fått mig att förminskas till en människa utan värde OCH samtidigt vara ett roligt inslag i mitt liv. Kampen om de kvicka kommentarernas man-det var han, och det var ju också så det började mellan oss. Med de kvicka kommentarerna. Jag och L pratade igår om hur länge vissa människor egentligen kommer att spela roll i ens liv och det var då jag kom in på honom. Hur gammal kommer jag att vara då jag inte ens kommer ihåg honom? Jag tänker aldrig på honom nu för tiden, det var säkert år sedan fram tills i går. Medan jag pratade med honom kände jag bara hur mycket jag fortfarande inte skulle klara av att träffa honom. Jag hoppas innerligt att han aldrig har vägarna förbi Västerås, eller mitt liv, igen!

Den andra var min egen Mr Big, som jag skrev om så flitigt i min Lunardagbok mellan 2002 och 204. Mr Niceguy även kallad. Han är fortfarande hemsk! Han kan fortfarande jaga mig i drömmarna och förpesta en hel dag för mig. Han är ondska för mig och jag är rädd för honom. Brutalt rädd för att ens se honom! Det handlar inte om krossat hjärta där, det handlar om det extremt farliga beroendet som det innebar att han fanns i mitt liv så länge. Han var en drog, och jag är så glad att jag tog mig ur beroendet och landade på fötterna och att jag nu ändå vet att jag är så säker och trygg med allt i mitt lvi-särskilt med D-att jag inte ens skulle bevärdiga honom med en blick-men jag är fortfarande rädd. Så pass rädd att när D föreslog att vi kanske skulle åka till Sala för att gå på julmarknad så jag instinktivt "NEJ, dit får du åka själv, jag åker inte till Sala!" Över min döda kropp! Jag vet inte ens om han bor kvar.... Jag önskar honom inte lycka, jag unnar honom ingenting. Ärligt talat skulle det vara bättre om han dog, så att den enda annons i en tidning jag kan se som rör honom är hans dödsannons, inte det jag fasar för - en bröllopsannons eller ännu värre -en bebisannons!

Så, hur länge stannar de kvar? L sa att hon sett forskning som sa att det finns människor som liksom ockuperar en liten del av hjärnan och aldrig släpper taget. Mr Niceguy kan mycket väl vara den personen, i alla fall ett tag till tydligen. Fy, för honom! 

Jag insåg igår att åren runt 2001 till 2004 verkligen måste ha varit de känslomässigt jobbigaste år jag upplevt i mitt liv hittills.