Möten, del 1

Jag var i Falun i helgen. I Falun var det en slags invigningssittning av det som nu heter Dalarnas Studentkår, och som förut var känt som Falu- resp Borlänges studentkår. Dvs, äntligen har 50-öringen trillat ner och två kårer är nu en, något som borde skett redan när det skapades en kår att matcha höskolan i Dalarna. Jag var där i form av gammal kårräv, eftersom jag jobbade i presidiet i Falun då det begav sig, mer exakt 2003-2004. 
Det var en trevlig sittning på alla sätt och delvis fann jag mig själv tillbakaflyttad i tiden ett par år, men dåligt rustad för detta. Jag insåg att sångerna vi sjöng då, inte satt längre, och känslan för studentsverige, som ju fortfarande finns där, har övergått i känslan för det verkliga livet på något sätt. Jag fann mig själv sitta där och tänka vilken otrolig parantes i livet studentlivet är egentligen. Ja, en del går verkligen vidare och satsar på politiken efter detta, men de flesta vågar jag nog påstå, kommer att gå vidare rätt in i livet. 
Det kanske verkar uppblåst att säga att studentlivet inte är livet, för det är det.. Det är inte så jag menar. Jisses, vilket liv det var. Jag vore inget alls utan dig, kära Falu studentkår. Jag hade inte tagit de utvecklande steg i livet jag gjort om det inte vore för mina 5 engagerade år i Falun. Jag hade inte trott på mig själv som jag gör, jag hade inte känt de människor jag känner och jag hade framförallt inte varit den person jag är - inte alls. Men någonstans under de 4 år som gått sedan jag lämnade kåren och det livet bakom mig så har verkligheten knackat mig på axeln. Jag vet inte om det är en verklighet som jag föredrar ens, men den infann sig och det är den jag lever. Trots alla tunga dagar, så var studentlivet en dans på rosor. 
Jag satt under middagen och kastades mellan att längta tillbaka, vilja tillbaka, och samtidigt kände jag mig som i en bubbla. Det var som att få vara på besök, om så bara ett litet besök, hos en kär gammal vän.

Jag tror att det var en form av avsked också. En av mina vänner, som jag såklart lärde känna genom kåren, har nu suttit som ordförande i två år och han har stadigt varit min sista länk till kåren. Ja, jag har fortfarande K, som arbetar på kansliet, det har jag. Men, jag ser mer och mer hur mina band till kåren klipps och jag vågar nog faktiskt tro att lördagens sittning, och sånger och tal och brinnande engagemang, var ett sista besök i det livet. Det känns så, och på något sätt är jag vemodig, men nöjd. Den kärlek jag känner för kåren kommer inte att gå av, jag kommer inte att glömma, jag kommer inte att sluta vara tacksam. Jag ska inte glömma Faluvisan (för det insåg jag att jag nästan gjort när vi i fredags skulle sjunga den), jag lovar. Det är där rötterna började gro, det var där jag blev jag. 


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Jag tror...

...det bor en hjälte i varenda flopp

RSS 2.0