Jag var i Falun i helgen.... 

Jag och Falun, vi har någon form av kärlekshistoria som aldrig tar slut. Jag har skrivit om det så många gånger att orden borde ha tagit slut, men det har de inte. Jag har sagt det så många gånger att det rent av är löjligt att jag fortfarande säger det. Men, Falun är det hem jag allra mest har velat, och kunnat, kalla hem. Det kanske är att häda, men kärleken för Falun är större än den för Oxelösund (förlåt mamma och pappa). Kärleken för Dalarna är som en varm sol i hela mig. När jag får åka till Falun är jag lycklig, när jag åker därifrån vill jag bara gråta. Därför åker jag inte dit så ofta. 

Att vara i Falun är som en känslomässig process för mig. Det är lycka att komma dit, det är som att tiden stannar när jag är där, och det är som att gå sönder när jag vänder bilen och åker hem hit till Västerås igen.

"Men, Västerås är väl bra", sa någon till mig på middagen.

"Västerås är praktiskt", svarade jag, som alltid på den frågan. "Det är inte så att Västerås är vackert, fint, storslaget, vänligt och inbjudande." 

"Ja, men det är väl bra", svarade personen som uppenbarligen missade mitt "inte". 

"Nej, det är just det det inte är. Västerås är INTE alla de där sakerna. Det är praktiskt att bo i Västerås, bara praktiskt!"

Jag vet inte om jag vill bo i en stad som bara är praktisk. Jag vet faktiskt inte det. Jag åkte hem med tungt hjärta och tog snacket vid middagsbordet. Jag känner mig rotlös. Jag började gråta när jag berättade hur avundsjuk jag är på de som kunde stanna kvar, som inte tvingades därifrån, som jag gjorde, pga jobb. 

Jag vet inte vad jag vill.... men mötet med Falun rörde upp så mycket - igen. 

Ge mig ett litet hus, ett jobb och ett jobb till D, så jag får flytta hem!