En gammal vän och kårkollega ringde mig nu i kväll. Det var ett samtal med ett mycket roligt meddelande. Jag ser nu verkligen fram emot april. Samtalet fick mig också att se hur ett annat liv kunde ha varit, ett liv kvar där. Eller, jag vet ju inte hur det skulle ha varit, men en sak är säker: Vi skulle ha umgåtts mer om jag hade bott kvar. Vi hade hängt på Marres då och då fortfarande och kanske skulle jag hittat in på kårhuset för fika något oftare än nu (dvs aldrig). Det som är mest synd med en flytt är de vänner man flyttar i från och som man lovar att höra av sig till ständigt, men som till slut blir ett dåligt samvete i telefonboken i mobilen. "Jag önskar att jag ringde enbart för att höra hur det är med dig, men jag har ju faktiskt ett ärende också." "Det är tur det, annars skulle vi ju aldrig höras." Jag saknar Falun och vännerna där - men Västerås och vännerna här är också så stor del av min värld nu. Jag vet inte vilken fot jag skulle stå på om vi faktiskt stod inför ett val.