Idag var jag I Falun. Det var en kort, väldigt kort, visit. Bara över dagen faktiskt. Jag och en kollega åkte upp för att hälsa på en god vän. Ibland är jag så trött på mig själv att jag bara vill skrika, vet ni det? Där satt jag i bilen på vägen upp och sa självsäkert "Jag har liksom förlikat mig med att jag bor i Västerås nu, jag trivs och mår bra och ser att jag kommer att bo där länge" (något liknande i alla fall sa jag). Redan när jag svängde mot Falun i Borlänge visste jag att det var förbannad lögn! När vi svängde ner mot stan i Gruvrondellen visste jag att det var det osannaste jag sagt i år och när vi senare gick ner på stan så var det som att komma hem. Jag blir förbannad av detta! Det är som att jag slits mellan två världar, två liv och två kärlekar. Jag ser så mycket bra i Västerås, sådana otroliga potential det finns här, hur fantastiskt smidigt det är att bo här. Snart har vi ju tom cykelavstånd till Ikea (ja, ni fattar själva vilken grej det är!!)! Men där, där inte ens Ikea finns, där det är dött på kvällar och helger, där inga köpcenter finns, där vintern är lång och vit och där det är ännu längre till våra föräldrar - där bor mitt hjärta. (Nej, missförstå mig inte. Mitt hjärta bor här, han sitter i soffan bredvid mig, men jag har lämnat halva min själ i Falun.)