Ett vanligt möte i hissen? Nej, jag skulle inte tro det. 

Jag kom som sagt från bion, efter en film (Die Welle, nyfilmatiseringen av The Wave från 80-talet, som i sin tur bygger på en bok, som i sin tur bygger på en verklig händelse från 1967 för er som inte vet) som handlar väldigt mycket om att man måste tänka själv, man måste ha en egen vilja och inte låta sig duperas till att göra som alla andra. Saken är den att jag tror att svenskar i allmänhet är väldigt självständiga, men även väldigt själv.... ja, jag vet inte vad jag ska kalla det egentligen.... vi liksom lever enligt "sköt dig själv och skit i andra"-devisen, vilket gör att samhället är helt galet och ibland även något kyligt. Vi blandar oss inte i sådant som inte angår oss (VAD angår oss inte egentligen? Är det inte vår värld gemensamt?), vi pratar inte med dem vi inte känner i vanliga fall och vi sitter långt ifrån varandra på bussen. För att inte tala om på tunnelbanan, där vi visserligen får trängas, men ändå inte ens så mycket som tittar på varandra. 

I ett sådant land, med ett sådant klimat, så är det rätt skönt att se att när kvällen lagt sig och trängseln är över, lugnet sjunker in även över stressade Svenssons mitt i stan, då kan ett sådant kort litet samtal inträffa i en hiss i Punkt mitt i Västerås. Det är sådant som gör mig glad. Sådant, och att gå på bio med 10 elever och se en film som har ett vrålviktigt budskap, och se att det fungerade. Jag vågar faktiskt tro att de gillade den.