Jag har sagt det förut och det bör sägas igen: Film, musik, teater och annan kultur görs för att påverka oss, för att få oss att känna och öppna våra hjärtan för det filmen/låten o dyl vill berätta för oss. Jag måste vara som en stor måltavla för allt som försöker locka fram sådana känslor i publiken. Jag sväljer vilken historia med hull och hår och gråter när det krävs och gläds i hela själen när det behövs. För mig är det inte film, det är som att få kika in genom nyckelhålet i någon annans liv, någon annans saga. När min egen saga inte bjudit på speciellt mycket berg och dalar utan varit jämn, så har det varit ännu mer lockande att kika in i en annan värld. 

Jag återkommer till kommentaren från mamma när jag var runt 20 (gud vad gammal jag lät nu) om att jag har för stort hjärta och känner för mycket. Det är nog så när det gäller film också. Jag tänkte igår på Daisy och på vad hon måste upplevt och känt och vilken orättvisa det måste vara i att få se sitt livs kärlek gå in i barndom - bokstavligen- och glömma att hon ens funnits. Jag tänkte på Benjamin och på vad han måste upplevt när han blev yngre och yngre och insåg att han inte kunde ta hand om sig själv längre, som han ju alltid kunnat. Och jag tänkte på budskapet i filmen: Det är insidan som räknas! Det handlar inte om hur gammal man är och verkligen inte hur gammal man ser ut att vara. En stund i livet kan du vara perfekt för en annan, en annan stund kan yttre omständigheter påverka så att det inte blir så länge. (Jaha, nu gråter jag nästan igen.) 

Ibland vill jag leva i filmens värld, få gå in bakom kulisserna och se att det är på riktigt, inte alls studio, blue screen och påhittat. För mig är det äkta, för mig finns det. 

Det är därför jag gråter, för att mitt hjärta svämmar över, för att jag har plats för alla de känslorna, för att jag är som en öppen måltavla för allt - även det påhittade. Det är därför jag ofta får så ont.