(Sök gärna min blogg för att räkna antalet gånger jag nämnt denna låt... ni kommer att förvånas.)

Idag har jag hämtat biljetterna till Lasse i december. Då är det två är sedan sist. Två år då jag haft möjligheten att se honom två gånger om i närheten, men inte tagit chansen. Två år då jag tydligen gjort vuxna, förnuftiga val (som att prioritera trasig bil eller annat som fått gå före en konsert av maistro Lasse.) Men, nu är det dags igen och det är förvånande hur det faktiskt - aldrig riktigt tar slut. Kärleken och förtroendet för Lars Winnerbäck och för att han kommer att få mig att gråta och skratta och beundra och jubla och förtrösta, allt på en gång.
En av mina gamla elever, ett unikum av människor jag haft nöjet att ha att göra med i skolans värld, skrev om denna låt i sin blogg för ett tag sen och även på Fb, varav jag kände mig tvingad att berätta om min relation till denna låt. Fast, hur jag än försöker så kan jag inte förklara. Kan aldrig förklara vad den betytt och vad Lasse gjorde för mig vintern 2000 då jag upptäckte honom. Jag kan tacka Frida för så mycket de senaste 10 åren som gått sen vi lärde känna varandra, men att hon presentera Lasse för mig kommer alltid att stå högt över andras förståelse av tacksamhet. Aldrig riktigt slut... jag tror jag kommer att älska den hela livet.

En enda gång har jag fått höra denna låt live och då grät jag i chock och lycka.

Tack Lars, och vi ses i december.