Idag hade jag ynnesten att hinna byta några ord med en av våra nior från förra året. En av de där som lämnar spår, ni vet (OM ni vet, så vet ni). En kille som jag tragglade med i berochdalbanor i 4 år. Fyra BRA år, trots frustration från båda honom och mig. Idag var han hos oss för att, på eget initiativ, tala med våra nior om sitt program på gymnasiet. Jag missade själva snacket med niorna, men hann prata med honom i korridoren. Faktiskt så letade jag först efter honom på hela skolan, men hittade honom inte, men sen visade det sig att han hade tagit ett snack med sin gamla mattelärare också. Det var en sån där lycka i magen när jag ändå fick prata lite med honom, få låna honom lite igen. För det blir så tomt när de försvinner plötsligt. Även om vi vet om det hela tiden, så finns det alltid de som lämnar hål efter sig.