Jag tog examen. Helt otroligt nog, så tog jag examen. Sista terminen läste jag pedagogiskt arbete C och Engelska B på halvfart. Alla sa att jag inte skulle fixa det. Jag fixade det. Jag fixade DET samt hade ett distansförhållande halva året, det tycker jag var snyggt jobbat.

Jag sökte jobb. Att söka jobb när man vet att det inte finns jobb där man vill jobba var ingen höjdare. Jag ville inte flytta-faktiskt, men det var bara att bita i det sura äpplet och söka jobb på andra ställen än i Dalarna. Det var inte mycket annat att göra. Jag sökte jobb i Mälardalen, Dalarna och ett enda jobb i Strömstad-bara för att liksom. Nåt jobb låg vid Gävle ungefär också. Planen var ju att bo i Uppsala, men den planen gick i stöpet och egentligen var det ju bra, för att pendla så långt varje dag hade inte varit min grej.

Jag fick jobb. Fort som attan gick det när det väl satte igång. Jag hade sökt ett gäng jobb, som sagt, och under en helg ringde 2 olika rektorer-varav det var klart att den ena blev min framtida chef redan i följande vecka. Jag var i Blekinge när de där rektorerna ringde, på mitt sista SFS-fum. Den helgen föddes även Zelda, Emilia och Sörens dotter-vilket var fantastiskt. Det var den första riktigt nära bebis som föddes i min bekantskaps- och vänkrets. Sen kom det många fler.

Jag upptäckte Loke. Loke var den enda som kunde bryta min Lassehysteri faktiskt. Kanske den enda som fortfarande kan det. Loke kan jag också lyssna på om och om och om igen. Loke är en konstnär! Jag blev kär i honom innan jag ens hört mer än en låt, som en trubadur dessutom spelade på det där SFS-fumet. Han spelade "Allt du är" och jag kände igen varenda strof, varenda känsla, varenda frustration-och sen var jag fast.

När jag tog examen fick jag en digitalkamera och en iPod och annat som var bra att ha. Ungefär då jag tog examen köpte jag en bil. Helt sjukt! Jag tyckte nog det var dags. (Jag tog körkort 2003, det glömde jag skriva.) Jag tyckte nog att om jag nu skulle ha ett fast jobb så behövde jag en bil. Min första bil var en Golf från -87. Den var inte fantastisk, men det var fantastiskt att den var MIN. I den åkte jag på semester till Långö (såklart, det var tradition nu, sedan 2002) över midsommar. När jag kom hem var jag och A överens om att förhållandet nog inte var ett förhållande som någon av oss ville att det skulle vara längre. Vi hade olika framtider framför oss.

Jag jobbade på Hemköp. På Hemköp tingade jag också varenda banankartong jag kunde komma över, för i slutet av juli bar det av - till Västerås. Jag som aldrig skulle lämna Falun, aldrig någonsin. Jag grät... det behöver jag inte påpeka va?

Jag började jobba i mitten av augusti. Jag har aldrig varit så trött i hela mitt liv! Jag delade lägenhet med Ylva och Torsten fick bli innekatt. Torsten var inte nöjd på nåt sätt! Jag var nöjd med mitt jobb, men det sociala var kass. Fy fa-an för att flytta till en ny stad. Jag åkte en hel del till både Okle och Falun under hösten. På en av mina resor till Falun träffade jag mitt hjärta, men det visste jag inte, och kunde inte erkänna förrän ett år senare. När jag åkte hem från Falun grät jag varje gång. Jag ville inte bo i Västerås. Jag bestämde mig för att om jag kände så när jag hade gett Västerås 3 år-då skulle jag flytta tillbaka. (Så här i efterhand kan jag säga att det gjorde jag, kände så alltså, men det var inte lika lätt att bara flytta då...) I slutet av året föddes Selma, Frida och Eriks lilla tjej.