Det blev en ganska lång diskussion där vi jämförde min nördighet mellan Twilight och Harry Potter. Jag har ju nämligen INGA som helst problem att vitt och brett tala om min besatthet av Harry Potter, inte alls. Har aldrig haft heller. Men, jag fastnade för Potter så tidigt. Då var jag bara 20, inte som nu 30. Dessutom så finns det en stor skillnad mellan att vara fast i Potter och vara fast för Twilight. När det gäller Potter så behöver jag inte sälla mig till ett gäng skrikande småtjejer och anse mig tillhöra samma gäng. Det är inga tjejer som skriker när Harry dyker upp på vita duken. (Eller?)

Men jag tänkte härmed erkänna, för lillasyster har rätt.

Jag är löjligt fast. Jag är mer fast än jag trodde att man kunde bli. Fast ni vet ju redan allt det här för jag har ju skrivit om Twilight nästan fler gånger i bloggen än jag skrivit om Lasse W, och det vill inte säga lite. Det verkar som att jag inte KAN vara utan någon form av böckerna hela tiden (nu har jag börjat lyssna om igen) och om jag inte har något jätteviktigt att göra så är det första som poppar upp i huvudet att jag kan titta på någon av filmerna (för nu har jag ju tack och lov TVÅ filmer att titta på). Jag har satt upp en poster på insidan av min garderob. Ja, så löjlig är jag. Så fast är jag. 30 år och beter mig som en liten, liten tjej.. men å andra sidan så bor det väl en liten, liten tjej i mig alltid ändå. Bra som fan, så är det bara!

ps. Jag ska dock återkomma med ett inlägg om Pattinson, för jag kan inte sälla mig till alla skrikande tjejer där, inte när det gäller honom som personen Pattinson, men dock som Edward Cullen.