Ett pinsamt ögonblick

Jag kan inte sådana här, pinsamt ögonblick liksom. Jag kan inte sånt. Samma med rubriken som kommer inom kort "det här ångrar jag". Jag kan inte sånna. Skitsvårt är det. Jag skäms ganska sällan, och om jag gör det så tänker jag aldrig i efterhand att det var något jättepinsamt som hänt. Oftast är det inte så jätte heller... utan bara, mänskligt liksom. Pinsamt...
En gång när vi bodde i Falun, jag och Torsten och Ix (som inte längre finns) så kom en hund och skrämde slag på mina stackars katter. Katterna var ute och den där galna hunden kom och jagade dem runt, runt, runt huset. Efter att hunden försvunnit så hittade jag Torsten ganska snart, men inte Ix. Jag gick lite längre bort och ropade och letade. Till sist hittade jag honom högt uppe i ett träd vid ån och jag stod länge och lockade och pockade på honom och förklarade för alla som gick förbi att min katt hade blivit skrämd av en jäkla hund och nu inte vågade komma ner.
När katten till sist kom ner insåg jag att det inte alls var Ix.....
Var det pinsamt? Svar: Nej... det var det inte, men nu fick ni en historia i alla fall
(Och jag hittade Ix skakande nere i källaren strax efteråt.)


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Jag tror...

...det bor en hjälte i varenda flopp

RSS 2.0