- Och den där boken, som ligger i skåpet, som är manuset till den där filmen med Julia Roberts, men som jag inte kommer ihåg vad den heter-den också.
- och så vill jag läsa den nyaste boken av Marianne Cedervall också, för den första var underhållande.
- och så undrar jag om det inte kommit ut en till om den där gatan, av han som skrivit alla böcker om Ma Romotswe
- och så Mia skäringers bok, för den har jag ju beställt från min pocketbokklubb.
- och så den boken jag håller på i just nu, som heter "England i dödlig fara" och som fortfarande mest är en massa coola namn som kastas fram och tillbaka.
- och så andra boken (eller tredje och fjärde) om Vampire Diaries.
..... och ja, vilka fler tycker ni?
idag var inte mitt namnminne som det ska, som ni ser, men ni hängde väl med ändå?
Nu har jag låtit det gå ett tag sen jag skrev årskrönikan, allt bara för att ni ska ha hunnit läsa den. Så, idag tänkte jag skriva en ny grej för mig så här vid årets start: en önskelista över vilka böcker jag hoppas läsa nästa år. Ni kanske har några tips dessutom, så de får ni gärna lämna i kommentarerna.
- Nya Lehaneboken: En mörk välsignelse
- Ängelns Lek (nu har jag haft den 18 mån, snart måste jag verkligen läsa den)
- Jonathan Swift & Mr Norell (inte 18 månader, snarare snart 5 år)
- Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Jag har ju för vana att sammanfatta året som gått och nu är det dags. Det brukar nog vara vid den här tiden i januari som jag tar tag i det och just i kväll så känner jag lite att om jag inte gör det nu så kommer det inte att bli gjort, och det vore ju tråkigt.
Först en tillbakablick på vad jag skrev för ett år sen:
"Det enda jag hoppas är att förlossningen ska gå bra och att vårt barn ska få må bra. Sen får allt bli som det blir! Några saker jag kan önska för andra dock:
- att Daniel får ett jobb och får syssla med det han vill allra mest
- att Nil får komma till ro med ett nytt program på skolan, ett som känns rätt
- att mamma ska landa i att nu vara pensionär och trivas med det
- att pappa ska lyckas vara rökfri och får börja jobba skift igen, eftersom det är det han vill
- att åsa och tommy ska kunna flytta och att allt ska vara stabilt hos dem
- att min vikarie ska fungera så superbra som jag hoppas på, för alla mina elevers skull"
Så hur gick det då?
- Förlossningen gick bra, vårt barn mådde bra och allt blir fortfarande som det blir ;).
- Daniel fick ett jobb (ungefär i samma veva som barnet kom) och jag tror faktiskt att man kan säga att han gör det vill göra allra mest på sätt och vis, även om det inte blev det han pluggat till. Han trivs i alla fall fantastiskt bra.
- Nil kom inte till ro med ett nytt program på skolan, men jag tror däremot att hon är på rätt spår ändå.
- Mamma verkar ha landat bra och igår köpte hon ett träningskort också.
- Pappa jobbar vidare. Att sluta röka är ett heltidsjobb, det förstår jag. Skiftjobbet kom igång igen också.
- Åsa och Tommy har flyttat och stabiliteten kan ju inte jag uttala mig om, det kan ju bara dom såklart.
- Min vikarie funkade visst bra, men hon slutade vid halvtid, fast det gjorde ju det möjligt för mig att komma tillbaka till jobbet lite tidigare och det var ju rätt bra det också.
Så, året då?
2010
2010 var året då allting förändrades. Det går inte att sammanfatta det på något annat sätt än så. Att en liten kille kan komma och vända hela världen uppochner är kanske inte så förvånadsvärt, men det är underbart och fantastiskt och ... underligt. Jag vet såklart inte vad jag gjorde förut, så enkelt är det.
När lillfisen kom till jorden ändrades ALLT:
Mysigt värre.
I år har jag, förutom att bli mamma, även haft en av de underbarast vårar någonsin. Visst var väl våren fantastisk 2010? Den var liksom lagom lång och jag, som var ledig, hann verkligen med att möta den. Sommaren var bra även den, men en ac gjorde den sannerligen lite lättare. Varmt, varmt, varmt. De semestrar vi gjorde: 2 v på Syd Långö, 1 v i Varberg och en liten tur till Oxelösund var precis lagom.
Vi var på två bröllop: Emilia och Sörens i juli och Lotta och Jörgens i början av september:
I september
I juli
Det har ju såklart fötts en del barn i år också. Förutom Isak och hela hans föräldragrupp är det värt att nämna Rut, som föddes i mars, Svea, som föddes i slutet av augusti, Wildah, som är en liten vecka yngre än Isak och Isaks syssling Abbe, som kom ungefär en månad efter honom.
Det har varit ovanligt få livespelningar (jag brukar ju skriva om sådana också), kanske av naturliga skäl. Jag kan faktiskt inte komma på nån endaste, så illa är det. Musik som har präglat året har ändå varit Winnerbäck, såklart, diverse gammal musik på Spotify och Astrid Lindgren-sånger. Som sagt, inget är som förut. Soundtracks är också något som snurrat väldigt mycket i bilen.
Och på tal om Soundtracks är det ju läge att prata film. Årets filmpris lär väl gå till den eviga väntan på Eclipse, men jag vet inte om det är årets bästa film för det. Värd att nämna är ju verkligen nyaste Harry Potter, men sen minns jag inte fler (jaja, kanske borde jag vara mer påläst inför att göra den här krönikan men nu blir det som det blir. )
Lost tog slut- Å vilken sorg det var! Jag grät hysteriskt och saknar det än. Dock fann jag True Blood, och det var väl himla bra det. Bra serier är det ont om tycker jag. Jag hänger fast vid Grey's och spenderade många amningstimmar med att plöja säsong 1-5 så att jag verkligen var-med.
När det gäller böcker så har jag läst 28 böcker i år. Det är många med tanke på att jag fått barn. I början av året sörjde jag verkligen att jag inte hade tid att läsa, så jag skaffade mig tid. Många repriser ar det blivit i år och det är väl värt att säga att jag läst/lyssnat på hela Twiligtsagan 3 gånger i år och även lyssnat om några Harry Potter. Det var lättast så liksom. Bäst i år kan inte bli så mycket annat än T-sagan, men "Ett land i gryningen" av Lehane och "Hypnotisören" av Kepler är verkligen värda att nämnas.
Det är svårt att skriva den här krönikan i år märker jag. Det är liksom så mycket som hänt samtidigt som verkligen inget hänt på andra plan. Allt beror på Isak och egentligen skulle den här krönikan kunnat bestå av bara ett foto på honom.
Min största kärlek!
2011 hoppas jag att:
- Vi alla får vara friska, såklart.
- Vi antingen är nöjda med att bo här eller får möjlighet att flytta dit vi verkligen vill.
- Isaks start på förskola ska gå bra.
- Ingen jag känner går bort. Det är för mycket sorg i faggorna just nu tycker jag.
- Vi ska få lyckas.
- Jag ska kunna tappa mina sista gravidkilon och samtidigt hitta en slags "diet" som jag kan leva med.
- Daniel ska få hitta tillbaka till träningsvärlden. Jag vet inte om han vill det, men jag vet att han skull må bra av det.
- Daniels föräldrar ska få bygglov.
- Nil ska få landa och till hösten ha någon form av sysselsättning som hon trivs med.
- Åsas Tommy ska hitta en sysselsättning som han trivs med, han också.
- Min vän och kollega ska hitta ett nytt sätt att leva och att hon när nästa år kommer kan se tillbaka på 2011 och se några ljusglimtar i alla fall.
Jag saknar Lost så in i bängen! Har precis kollat klart på, den alldeles för korta, säsong 5. Jag har säsong 6 i datorn, men det är inte riktigt samma sak, eller hur? ge mig mer Lost! Eller liksom...radera mitt minne så kan jag börja om från början och få njuta på samma sätt igen.
Jag saknar Sayid, som tusan. Nu efter säsong 5 vet jag ju vad som händer honom, hur han blir, och då saknar jag den "riktiga" Sayid.
Åter hemma, och åter vid datorn, efter ett par dagar i exil nere i Varberg. Julhelgen har bjudit på lite av varje och det har egentligen -bara-varit bra. Så varför denna rubrik undrar i nu, eller hur? Ja, ibland kan jag liksom bara inte släppa saker utan de går runt och mal och mal och mal i huvudet på mig, därav. Jag skulle kunna skriva om allt fantastiskt som hänt senaste dagarna men istället bjuder jag på detta:
Vad är det för jävla stolpskott som tar med sig HUND till Gekås i Ullared och låter den sitta i bilen och vänta när det är -16 grader utomhus? Vissa människor förtjänar inte att ha djur!
Så sa Will Smith i en intervju på Oprah (jag kollar ALDRIG på Oprah, men nu råkade jag se just det här) härom dagen, och ta mej faen om jag inte tycker att han har helt rätt. Utan att varit nära någon form av förintelse eller dyligt så kan man inte nå den storhet som ren styrka innebär. För jag tror det var typ så han menade.
Ibland är det konstigt det här med att jobba med andras barn hela dagarna, i flera år i rad. För med mitt eget barn, och vänners barn så vet jag ju att jag får följa dem, men på jobbet så bara är de där och förgyller och förskräcker (nej då, mest bara förgyller faktiskt) under 4 år och sen är de borta.
Idag hade jag ynnesten att hinna byta några ord med en av våra nior från förra året. En av de där som lämnar spår, ni vet (OM ni vet, så vet ni). En kille som jag tragglade med i berochdalbanor i 4 år. Fyra BRA år, trots frustration från båda honom och mig. Idag var han hos oss för att, på eget initiativ, tala med våra nior om sitt program på gymnasiet. Jag missade själva snacket med niorna, men hann prata med honom i korridoren. Faktiskt så letade jag först efter honom på hela skolan, men hittade honom inte, men sen visade det sig att han hade tagit ett snack med sin gamla mattelärare också. Det var en sån där lycka i magen när jag ändå fick prata lite med honom, få låna honom lite igen. För det blir så tomt när de försvinner plötsligt. Även om vi vet om det hela tiden, så finns det alltid de som lämnar hål efter sig.
När han gick insåg jag att jag ju liksom inte får vara hans lärare mer, och då uppskattade jag ännu mer de 4 år som var, så där i efterhand.
(och så slog det mig, att han är lite som Jacob. Apalbys egna Jacob liksom.... ;)
Det finns musik som liksom bara känns in i hjärtat och vanligtvis är det väl kanske inte de här typen av musik, men Für Elise fanns med på en cd vi hittade härom dagen. En cd Isak fått med i nåt "nya - bebisen-paket" och jag älskar verkligen Für Elise, har alltid gjort. Den är magisk på nåt sätt. (känns som -helt-fel grej att sno från Youtube, men men. Undrar vad Beethoven hade sagt om det....)
Jag är en förrädare. Jag har inte följt Idol igår. Det började bra, men sen tappade jag intresset, dels för att deltagarna inte var så bra, tyckte jag, och dels för att det verkligen tar HELA fredagskvällen att följa Idol, och det hade jag inte lust med.
Jag har följt Idol alla år utom första annars, och det kändes lite som förräderi när det nu var final och jag inte ens tittade. MEN jag har sett Jay göra Enter Sandman och LIke a prayer och jag kan bara säga ... wow!
Jag tror nog rätt person vann igår, utan att ens ha följt hösten.
I mars väntade jag, något besatt, på New Moon. Jag hade förhandsbokat den och som ni vet var just den tiden kanske min värsta besatthetsfas när det gäller Twilight. Så, när dagen kom och filmen inte kom var jag tokig!Arg som ett bi och besviken hela helgen fram till måndagen då filmen kom till slut. Men, då hade jag väntat hela fredagen samt sett fram emot det i flera veckor. Hade datumet uppskrivet i kalendern och hela det där paketet ni vet.
Den här gången är jag inte -lika- besatt. Jag hade faktiskt inte ens koll på om det var den 4,5 eller 8 som Eclipse skulle komma, men jag har såklart förhandsbeställt den. Så fick jag se i förra veckan att den skulle komma idag, och mycket riktigt fick jag ett mess härom dagen om att den var skickat och skulle komma fram i tid.
Har jag fått nån film???? Nej, så i helvete inte att jag har! Om jag förstått det rätt så har posten, på grund av all snö, svårt att leverera sina paket. Tack så jävla mycket! Nu tycker jag att posten får jobba extra i morn och se till att mitt paket landar på Pettersberg så att jag kan få gå och hämta det. Inte så jättemycket för att jag längtar efter att se filmen som för att rätt ska vara rätt!
(och vi är väl överens om att repliken i titeln aldrig yttras i filmen, trots att den fanns med i varenda trailer som fanns när filmen kom i somras)
Tänkte bara visa att jag fick ett infall härom dagen och klippte lugg igen. Allt egentligen för att mössa funkar bättre när jag har lugg, och när det är -15 så passar mössa bättre än inte alls. Jag är nöjd, särskilt som jag inte hade en aning om hur det skulle funka med resten av håret utan bara bestämde mig.
Jag har skapat 2 egna program i ea sports-tjosan. Jag tror inte jag mäktar med att göra deras 6-week challenge, vilket var vad jag startade med när jag tränade så bra för ett tag sen (1 månad? 2 månader?. Det började väldigt bra då och jag tränade 4 dagar i veckan. MEN, då sov Isak mer regelbundet och lite längre varje gång, nu kan jag inte lita på det längre. En av anledningarna till att jag inte kommit igång igen är just att jag tänkt att jag ska göra igång en ny 6-weeks, och då har jag såklart känt att jag inte har tiden till det.
Men så kom jag på det, det som borde varit självklart från början men inte var det såklart: jag skapar egna program. Jag vet ju nu hur övningarna går till och vad som är kul/lätt/svårt och vilka delar av kroppen jag vill träna. Så så blev det. Nu har jag 2 program som jag tänkte att jag skulle varva ett tag, och dessutom såg jag ju att de hade ett förinställt program bara för magdödare, så jag bör nog köra det ibland också. Jag simmar ju faktiskt 1 gång/ vecka också, så det är väl egentligen VÄLDIGT bra, eller hur?
Jag hade tänkt att jag skulle skriva om det här med min träning, att jag ju tränade som tusan med Wii här hemma och kände att jag mådde så bra. Och så skulle jag berätta att det inte är så längre. Att det var en månad, säkert, sen sist och att jag verkligen MÅSTE ta tag i det igen men att jag inte hittar tiden, orken eller motivationen (trots att jag speglar mig varenda dag, konstigt nog, så hittar jag inte motivationen..nej). Det skulle jag skriva om...
MEN, så gick jag in i bästa bloggen i världen (ja, jag kan inte ens säga "Utom mina egna", för det stämmer inte) "Nu när du finns", och så har Linda redan skrivit -precis-det jag hade tänkt skriva. Så, istället för att läsa om mitt läge, så kan ni likaväl läsa om hennes och bara byta ut gymmet mot att tänka att jag svettades framför tv'n här hemma. Läs här, och -gör-verkligen det för hon skriver så himla, himla bra!
Först måste jag bara säga att det blev så himla konstigt precis nyss. Jag skulle googla fram en bild till det här inlägget på bloggen och visste precis vilken bild jag skulle ha, nämligen precis samma som hänger på vår vägg i hallen. Så, jag hittade den på googles bilder och när jag öppnade den så öppnade sig min blogg i bakgrunden. Mycket mysko och jag fattade inte alls, men så visade det sig att bilden hämtades från MIN blogg. Coolt. Mindre coolt att jag inte ens kom ihåg att jag använt bilden för bara ca 18 månader sen.
Nu kommer själva inlägget jag skulle skriva:
Förra helgen gick Sagan om ringen på tv och jag var sugen, väldigt sugen på att se om alla tre filmerna snart. När jag nämnde det för Daniel så tyckte han att vi väl kunde titta på den första nu då, fast inte på tv såklart. Så vi tittade på Sagan om ringen. Det tog 2 dagar, men ändå. I fredags när jag var på bio så tittade Daniel själv på nästan hela Två tornen och vi såg klart den tillsammans i lördags. I söndags började vi titta på Konungens återkomst och vi såg klart den igår, och här är grejen:
När jag inte sett de här filmerna på ett tag, som nu var ett par år, så glömmer jag vilka fantastiska filmer det faktiskt är tal om här. Underbara, otroliga och magnifika filmer. Så välgjorda och så välspelade att det inte finns maken till någon som ens kommer i närheten av dem. Men, kan ni ens förstå att det gått nästan 10 år sedan första filmen kom? Jag kommer ihåg hur alla pratade om hur ung Elijah Wood var då och nu, så är han ju helt plötsligt inte lastgammal precis, men 10 år äldre. Och alla de andra skådisarna, vad har de gjort sen sist liksom? Det är ju inte många som setts till på vita duken sen trilogin. Kan en roll som är så stor också bli det som fäller en skådis, om man säger så? Jag var i alla fall tvungen att googla lite på Wood, eftersom jag var lite förälskad i honom när jag såg filmerna första gången. Han verkar köra lite laid-back, göra lite småfilmer, starta upp ett skivbolag, göra röster åt tecknade figurer och sånt. Är det någon som vet vad de andra gjort?
Den här bilden har i alla fall hängt i alla mina lägenheter sen vintern 2002:
...kan jag avslöja att jag är sjukt nöjd med nya Potter-filmen. Erik H sa visserligen att jag inte var särskilt objektiv som bedömare, eftersom jag älskar Potter, men jag vill nog ändå påstå att denna film är den helt klart bästa som gjorts hittills och det bådar ju även gott inför sista filmen. Det är långt till juli.... :(. Jättelångt! Just nu funderar jag mest på hur jag ska kunna gå och se den igen. Jag vet ju visserligen att jag har råd, snart i alla fall, och visst-Daniel skulle sucka lite och tycka att jag överdriver, men det spelar kanske mindre roll i jämförelse med att bara få se den igen. Vem vill gå med mig? Kanske om några veckor..jag kan faktiskt vänta några veckor till.
Så bra, så bra, så bra! Jag var så lycklig redan efter 3 minuter av filmen och viskade till syster att jag redan älskade filmen. Tack för det. Jag fasar dock inför slutet och att samma känsla som när böckerna tog slut ska infinna sig, sorgen över att det är slut.
Så, hörni, ta en titt till på trailern jag la upp för nån vecka sen, och ha en trevlig biokväll, om och när ni tänker se Harry Potter and the Deathly Hallows, part 1.
Ibland personligt, ibland djupt, ibland allmänt och ytligt, men hur som helst så är det mig och mina tankar ni finner, det lovar jag.
Jag är inget bloggproffs, men jag passar på då jag hinner och jag försöker att inte göra detta enbart till en dagbok. Sådana finns det för många av där ute ändå. Följ mig, eller hälsa på då och då. Har jag funnits här sen 2005 så kommer jag nog finnas här ett tag till.
